Om vinter och vetenskap

 
Ute må vintergäcken och snödropparna blomma (modiga växter!), och visst hör man fåglarna kvintilera i skyn. Så det är lätt att tänka sig att våren står och knackar på dörren. Trots allt är det ändå bara februari, och det är bäst att vara på den säkra sidan = vantsidan. För det är ju så, det är sällan man möter någon smäktande Rodolphe som flöjtar Så kall ni är om handen, vill ni värma den i min? Nej, det är bäst att ha egna ylledoningar att ta till.

Det gläder mig alltså att jag nu är färdig med de prickiga vantarna - allt stickat i resgarner vilket får mig att känna mig ännu präktigare, godare, ja som en bra människa helt enkelt. En sån som inte bara ränner iväg och köper nytt garn ideligen, ideligen.

Ännu präktigare och glansigare blir min gloria när jag nu påbörjat ytterligare ett par i restgarner, fast grönt och vitt den här gången. I avbruten mosstickning, ett nytt sticksätt för mig men väldigt enkelt och fint tycker jag.

De prickiga vantarna invigdes igår när jag tog tåget till Köpenhamn för att möta dottern när hon slutat dagens slit. De höll mig vederbörligen varm om fingrarna och vi hade några mycket trevliga timmar!

- Jag behöver nya skor! sa dottern och jag tittade förbluffat på henne och gjorde en Vetenskaplig Upptäckt. Tänk, detta behov är genetiskt, ty även hennes mor kände samma sug efter skodoningar. Dottern behövde ett par promenadskor och kom hem med ett par sommarsandaletter. Jag vet egentligen inte vad jag behövde, men jag kom hem med ett par ljusgrå bra-att-ha-skor med liten drapering på sidan och ett par röda slingback av Peter Kaiser med liten rosett. Det var väl där ungefär som den präktiga glorian tappade lite av sin glans. Eller rättare sagt den föll nog av helt och hållet och landade med ett klong!! i ett hörn.

Själv lyckades jag också ramla handlöst när jag trampade fel på ett litet uschligt trappsteg inne på restaurangen som jag inte såg. Varför känner man sig så dum när man ramlar och far upp som en oljad blixt och känner sig jättegenerad? Det är ju inte så att man gjort något fel egentligen, man har inte petat i grannens mat, man har inte sjungit ekivoka visor, man har inte förolämpat kyparen. Jag slog mig dock inte nämnvärt utan studsade upp (nåja...), viftade farväl med de prickiga vantarna och drog som en avlöning ut genom dörren med mina Peter Kaiser i fast grepp.