99

Vi var på födelsedagskalas i helgen, maken och jag (pga av elaka baciller kunde ätteläggarna inte följa med, man kan inte sprida virus omkring sig hur som helst när självaste födelsedagsbarnet är av aktningsvärd ålder). Det var inte vilken födelsedag som helst, utan en 99-årsdag! Visst inger det respekt? 99 år... nästan ett helt sekel! Det är min svärmor som fyllde år, och på något sätt så är hennes liv som en historielektion över 1900-talet.

När hon föddes i en liten ort i Tatrabergen fanns inte det land som skulle bli hennes, nämligen Polen. Hennes mamma dog i Spanska sjukan när hon var 9 månader gammal - Spanska sjukan, det är ju verkligen något man läste om i historieböckerna.  Fast det bara är en generation bak (okej, en väldigt lång generation i min svärmors fall...) så känns det som en helt annan tid. Hon har varit med om att radion kom. Bilar. Telefoner i var mans hem. Det där med datorer däremot tror jag har gått spårlöst förbi. Hon förlorade många familijemedlemmar under kriget och kom själv till Sverige med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück efter krigsslutet. Just idag stod det i tidningen om att alla de vittnesmål som en läkare tog upp när de fritagna kom till Malmö med bussarna ska göras tillgängliga digitalt, men att många av de som jobbar med detta tycker att vittnesbörden är så förfärliga att det är svårt att göra.

Min svärmor skulle egentligen flyttat vidare till Argentina där hon har en bror. Men så råkade hon träffa en stilig ung dansk man, nämligen min svärfar! Och det var ju en väldig tur, för annars hade ju inte maken funnits, och hur skulle det gå ha gått för mig?

Jag tycker det är skönt att tänka på att efter alla svåra upplevelser så blev det ändå ett gott liv här i Sverige, det blev barn och sedan barnbarn.

Numera lever min svärmor lite grann i ett skymningsland, hon har krympt lite och är lite tröttare. Det kan man få vara när man är 99 tycker jag. Om ett år blir det 100-årsjubileum!