Spridda tankar en fredagskväll

Alltså, det där med "tankar" det låter ju som om jag vore djupsinnig, men nix; det är nog mest lite osorterade uppkast utan vidare tanke bakom.

Sitter med en nöjd Huligan vid fötterna som just lekt den roliga leken "hitta skinkbiten". En enkel, men vansinnigt rolig lek enligt hunden i huset.

Maken och jag har just varit en sväng på stan och köpt solglasögon till maken (ja man lever ju ändå på hoppet om en vår). Maken ville ha hjälp att välja och jag släpade in honom hos optikern och hojtade

- vi är på jakt efter solbrillor! Maken ska se cool ut! Som en 50-talsskådis, typ Cary Grant eller så!

Maken såg lätt generad ut men lät någorlunda godvilligt optikern och mig aptera diverse bågar på näsan. Sedan valde vi ett par som var synnerligen chica och som kommer att göra sig fint i sommar när jag har mina nya fräsiga kattglasögon. Därefter cyklade vi och hämtade en paket till maken som köpt sig en bunke nya böcker. Vi har ju huset fullt men vem vet, rätt vad det är kanske det uppstår en bokbrist? Och det vill man ju inte råka ut för. Skånelands medeltid. Orter och ätter är namnet på det rafflande verk som numera bor hos oss. Det kan hända att jag inte kommer att läsa dessa böcker.

Stan är full av studenter som redan nu börjat fira att det är Valborg imorgon. Jag har lärt mig att man numera fira Valborg flera dar i följd; Skvalborg, Kvalborg, Valborg och Finalborg. Tur att vi har investerat i öronproppar säger jag bara, vi som numera bor mitt i studentkvarteren. Det har transporterats hit Bajamajor, swimmingpooler och det ena med det andra. Lite synd att det kommer att bli kylslaget, men å andra sidan; de lär vara impregnerade med alkohol så det kanske inte känns. Ibland känner jag att det är så skönt att man är gammal nog att slippa galoppa runt som en berusad skalbagge när man mest vill ta det lugnt.

Maken och jag, vi firar också! Jodå minsann, vi cyklade inom Per Tutti och köpte glass med oss hem som ska serveras efter spenatrisotton och de bakade tomaterna ikväll, här slår vi klackarna i taket! Jag har förresten varit helt vild och galen idag, jag cyklade vantlös!! Inga yllevantar! Jamen förstår ni storheten i det hela, det är ju ändå bara 29 april!

Tja det var väl ungefär det; fler tankar blev det inte denna fredagskväll. Nu ska jag ut och baka tomater och göra risotto. Glad fredag!

Tiden för ljuva visor är förbi

Jag har inte alls lust att stå och kvintilera om blåsippan som ute i backarna står, jag fnyser åt tanken att brista ut i vårvindar-friska-leka-och-viska ; här viskas det minsann inte, här viner det om öronen om man nu inte förtänksamt tryckt ner yllemössan på skulten. Det är kallt, regnigt med inslag av snö och ja, jag vet att det är april och aprilväder och bla-bla-bla. Men då vill jag ändå framhäva att aprilväder, det ska väl vara en blandning av varmt-och-soligt och regnigt-och-kallt. Inte en blandning av kallt-och-uppehåll med jäkligt-kallt-och-snöslask.

- Hit me' våren! vill jag ryta och helst sparka någon på smalbenen. Jag är förbi att locka och pocka, jag vill beordra fram vårvärme och vårblomster på momangen! Tiden för lämpor har tagit slut, nu är det raka puckar, att peka med hela handen och tala i otvetydiga ordalag som gäller känner jag.

För jag menar, kolla! Jag har ju stickat en liten bomullsklänning och då, då vill det till att det blir lite soligare och varmare. Ungen ska väl inte behöva ikläda sig ylle, om än av alpackigaste och mjukaste slag, tills hon fyller 27?! Nu har mormor stickat i Onion organic cotton, och då får faktiskt vädret skärpa till sig och ta sitt ansvar. Mönstret är ur Lene Holme Samsoes bok "Babystickning på stickor 3" och var väldigt roligt att sticka. Samma mönster finns som kofta, och det ryktas om att det ska komma även i vuxenstorlek och jag kan ju säga att jag känner ett stort behov av att i så fall sticka en bladmönstrad kofta till mig. Och kanske en till Hjärtegrynet så kan vi vara matchade när vi går på promenad! Garnet däremot... njae. Alltså det är mjukt och det är härligt rosa och sådär. Men det splittar sig, utan att ta minsta hänsyn till att jag tycker att sånt är ett ofog och inte något som ett väluppfostrat garn ska göra, hur organiskt det än är.

Detta känns dock som ett mindre bekymmer än det där som har mage att kalla sig vårväder. Skärpning!



Det är mitt fel

... att det utanför fönsterna häller ner snöblandat regn och är 3 härligt kylslagna grader. Bara att erkänna; vad skulle jag hämta mina nya solglasögon för?! Hade jag avhållit mig från detta så hade det säkert varit sol och en 17-18 grader. Minst.


För övrigt är det tisdag. En synnerligen tisdagsaktig tisdag. På jobbet ringer det folk och är besvärliga i telefon. Men bryr jag mig? Icke sa Nicke. Jag har nämligen numera det ultimata vapnet.

Jag har min egen lilla torped. Liten, men naggande god. Om folk är för hopplösa tänker jag att jag mailar över den här bilden med en text som säger "Tjafsa inte med min mormor, för då får ni en snyting!"


Det borde väl lära dem. Och blir de inte så rädda att de skärper sig bara därför, så blir de så till sig över att få se ett så vackert barn att de slutar dumma sig. Lite så är min plan.

I en rasande fart

...går den. Helgen alltså. Huliganen och jag, vi spankulerar mest i maklig takt, det är inte så mycket "rasande fart" över det kan man säga. Ett smärre raseri utbröt dock när jag hamnade bakom en Ovanligt Skuraktig Person som blockerade den gata totalt där jag skulle fram, då rasade det faktiskt lite. Invektiv och sånt från min mun till exempel.

 

Men annars så har det varit en bra helg; man kommer hem på fredagen och det är städat och blommor och sånt är på plats, både inomhus och utomhus. Inomhus är det rosor och fresior, utomhus börjar magnoliorna slå ut för fullt. Det gör de väldigt rätt i, jag älskar magnolior, i synnerhet när jag slipper försöka få dem att trivas i min trädgård. Det kan vara så att magnolior är känsliga små rackar som tycker jag är alldeles för burdus.

Men nu, nu kan jag njuta av dem både på dagen och kvällspromenaden! Det blev en hel del Botan i helgen, igår träffade jag Karin-Ida och då visade vi stort prov på kvinnlig simultankapacitet! Vi både pratade, stickade, fikade och promenerade! Däremot lyckades vi inte ta någon bild på oss, så därför blir det bara på makens strumpa. Ni kan dock lita på mig; bredvid mig satt Karin-Ida och stickade på sin strumpa! Med flätor och allt. Maken får inga flätor, han får vara nöjd ändå.

 

Märkligt nog var det sol; SMHI hade lovat regn och kallt och eftersom det alltid regnar när jag ska visa Karin-Ida mitt vackra Lund så var jag inte förvånad. Men SMHI hade lyckligtvis fel.

Huliganen fick inte följa med eftersom det skulle fikas. Det tyckte han var synnerligen orättvist och ingen kunde missta sig på hans melankoli över detta faktum. Han tittade mycket dystert under lugg på sin hårdhjärtade matte. Han hade dock sällskap av sin skära gris (och maken, som inte är någon skär gris) så det gick rakt ingen nöd på honom.

Idag skulle det vara 4 grader och snöblandat regn hade SMHI vidare utlovat. Vi hade planerat golf; årets första runda för min del. - Det blir nog ingen golf för min del, sa jag moloket till maken. Jag är en avgjord fint-väderspelare och förstår liksom inte tjusningen med att plåga sig runt banan i snöglopp och snålvind. Men tja, SMHI hade fel igen! Så det blev 9 hål och eftersom det var årets första runda hade man ännu inte kommit på hur svårt golf egentligen är, så det gick riktigt bra.

Huliganen, han fick inte följa med nu heller. Han har lite svårt för det där med att man ska vara tyst på en golfbana nämligen. Det tyckte han var alldeles oerhört orättvist och försökte se riktigt bedjande ut. "Jag är jättesnäll och jättetyst och skäller aldrig på några andra golfare". Typ. Men nä, han fick stanna hemma för hans matte har nämligen varit med förr.

 När jag kom tillbaka efter några timmar hade han hämnats genom att pricksäkert kräkas på både hallmattan och matsalsmattan. Lille plutt, det är inte lätt att ha ont i magen! Så nu har matte torkat mattor, ska gå en liten runda med Huliganen, ifall något som inte kommit ut där fram behöver komma ut där bak, så att säga, och sedan ska det bli stickning för hela slanten. Och en tur på tippen. Jomen, i den här familjen kan vi roa oss minsann!

Genialisk torsdag

Det finns torsdagar av mer ordinärt snitt. Ni vet, jobba, jobba, jobba. Och sen lite hundpromenader, lite städning och lite restaurangbesök på det. Inget fel på det, tvärtom. Men ibland blir det annorlunda. Idag blev det annorlunda. Jag skulle nämligen få håret tillklippt och sen var det ett bankärende åt bostadsföreningen. Inget märkligt med det heller, men så slog det mig! Såsom på huvudet alltså; om jag nu ändå måste ta lite ledigt, varför inte slå till med en  hel semesterdag på en gång?! Ja jag vet, ren och skär genialitet. Det är inget att hymla om.

Så dagen inleddes med en solig och sval promenad genom Lund innan jag galopperade ner till min bestämda frisör som kapade av lite här, smetade in lite där och sen släppte ut mig i solen igen. Då blev det blommor på toget, fresior och rosor och sen rände jag hem, fräste runt med dammsugaren och tvättade en maskin eller två.

Jo för sen väntades det finbesök! Inte nog med min snillrika plan på en helt ledig dag, hjärnsynapserna slog till med en ytterligare förbättring; träff med Hjärtegrynet och hennes mamma. Så fick det bli!

Morfar blev då så avundsjuk att han stannade hemma lite extra för att gulla med barnbarnet innan han med en djup suck cyklade tillbaka till böckernas dammiga värld. Men jag, jag fick göra det som jag längtat efter! När man är ute och promenerar i Botan ser man då och då en stolt mormor som drar barnvagnen medan mamman går bredvid och lilla barnbarnet vilar i vagnet (antar jag, jag brukar ju inte kontrollera innehållet, men låt oss säga det). Och nu, nu var det min tur. Dottern fick transportera runt Huliganen, medan Hjärtegrynet lät sig köras av mormor.

Och tänk, det var precis lika roligt som jag föreställt mig! Sedan gick vi hem och fikade med kanelbulle från Brunius och det var nog så bra, men egentligen var eftermiddagen redan perfekt.

Det här, det gjorde jag bra!

Promenader

Var är vårvärmen? frågar man sig, och inte bara "sig" utan även vädergudarna. Jamen vi är ju beredda! Vi har plockat fram utemöblerna från den blå presenningen, vi har köpt ett litet bord till balkongen och jag har till och med knäskurat nämnda balkong. Alla två kvadratmetrarna. Alltså är man ju nu redo att inleda ett liv i sol och värme, med tekoppar, chokladpraliner och ett eller annat glas vin.
Vad får man? Iskalla vindar, det är tacken det för knäskurandet. Kan det vara så att det är det som är felet? Man skulle liksom bara ha skjutit upp allt i gammal god stil och då skulle vårvärmen helt illslugt ha slagit till när man inte var beredd. Mea culpa.
Värme eller ej, skurande eller ej - promenader med Huliganen vill det ju ändå till och det är ju ändå rätt vackert när man traskar runt. Det är inte så att jag rantar runt med den stora kameran, men till och med jag har ju numera insett att åhå! för att inte säga aha! man  har alltid en liten kamera med sig i mobilen. Jodåsåatt, man är väl med sin tid. Instagrammare och allt är jag också, jag är helt förbluffad över hur "med" jag är. Och se hur imponerad fyrbeningen är! (Okej, det kanske mer ser ut som att han tänker att "jamen TA nu den eländiga bilden någongång så att vi kan snusa vidare längs kullerstenarna).

På bild ser det ju dessutom så soligt och fint ut, med strålande blå himmel. Att man är inklädd yllevantar märks ju inte alls.

Andra morgnar är det dimmigt, och dimmigt måste det vara i hjärnkontoren på Lunds kommun; HUR tänkte de här? Enkelriktat men med pilar för cyklande i båda färdriktningarna? Det känns ju lite som att ha både hängslen och livrem, det gör det.

Vi traskar vidare. När Dekanhuset byggdes bekymrade man sig inte så himla mycket om enkelriktat, jag tror man var rätt så nöjd om man halkade någorlunda rätt bland lera och gatsten. Allt var inte så himla rätlinjigt och tillrättat, det lutar hit och det lutar dit och visst har det sin charm? Eller också är det runt, som trapphuset till Kungshuset, där filosoferna höll till förr, innan det nya Lux-huset byggdes. Moderna bekvämligheter i all ära, men visst känns det som att man borde kunna tänka mycket djupare och mycket mer filosofiska tankar i det gamla Kungshuset?

Fruntimmersföreningen... det låter rätt rejält får man säga, men det där med pappaledighet kan inte ha slagit igenom då när det begav sig. "Herrföreningen" - nä man associerar inte till barnavård precis, mer till cigarrer och fröken Vera, kan vi få en halva punsch till?

Jag och Huliganen trivs ganska gott med våra Lunda-promenader. Men jag som inte är iklädd naturlig päls (ja om man bortser från de orakade benen), tycker nog att lite mer vårvärme hade satt extra sprutt på dessa.

Lärdomar



De senaste veckorna har jag gått i artrosskola på vårdcentralen. Meningen är att man ska få lära sig vad artros är, hur lederna fungerar, hur man ska träna och vad man ska äta. Vi har ännu inte kommit till dietföreläsningen, så än så länge lever jag i förhoppningen att nya rön ska visa att kanelbullar, lakrits och choklad är en utmärkt diet för gnissliga leder. Man lever på hoppet, sa loppan.

Det vi har lärt oss än så länge är att det inte är farligt att det gör ont, att man ska träna på och belasta lederna ändå och det är en bra och nyttig lärdom, det är jag den första att skriva under på.





En annan sak som jag lärt mig är att jag inte passar in i såna sammahang -  jag retar mig på att tiden inte utnyttjas effektivt, att folk sitter och pratar en massa ovidkommande strunt och att man inte bara kan galoppera in, riva av den viktigaste informationen och sedan rusa ut igen. I gruppen är det mest äldre personer och den absoluta majoriteten är pensionärer som ser det här som en liten social sammankomst. Jag biter mig i kinden och försöker se vänlig ut, jag tänker på pappa som säkerligen också hade tyckt att en sån här aktivitet var ett utmärkt tillfälle att prata gamla minnen och umgås.



Ibland tänker jag att om alla bara vore jag som jag, tänk så effektivt, organiserat och bra det vore då! Fast sedan tänker jag att om alla vore som jag, då skulle jag ju bli tvungen att umgås med mig själv hela tiden och vore det egentligen så himla kul? När jag försöker föreställa mig ett Lund (först tänkte jag skriva "en värld" men sen tänkte jag att det vore ju som om jag strävade efter världsherravälde och det vore ändå lite väl storhetsvansinnigt) som bara var befolkat att Huliganmatte-kloner så inser jag att det är nog ändå bäst ändå att vi är olika. Olika är bra, om än något ineffektivt emellanåt.

Sen är det ju så att det är som i sången "ute i backen blåsippan står, niger och säger att nu är det vår"; ja om man ersätter blåsippa med Huligan och finner sig att han aldrig i livet skulle niga, före det vore under hans värdighet. Å andra sidan är han så kortbent att det ser ut som om han niger ändå. Och vår, det är det!

Så summa summarum; lärdomarna är att ledsmärta är inte farligt, att jag är en alldeles för otåligt typ som mår bra av att lugna ner mig lite grann. Och så hoppas jag få lära mig nästa vecka att choklad och lakrits är en utmärkt diet. Åtminstone en liten kanelbulle då och då.

Nu är det åter dags för skönsång, klang och jubel

Jo, för idag fylls det ju år igen! Den är gången är det inte västgötaspetsen, även om det verkar som att han firas med jämna och ojämna mellanrum. Den här gången är det Dottern, som nu alltså är Mamma också. Typ som ett Kinderägg, med tre överraskningar i en - ja det fattas bara en liten hund så blir hon matte också! Att vara med om att ens ätteläggar får egna barn är en mycket fantastisk känsla måste jag säga, nästan så att man blir lite poetisk av sig och vill brista ut i storslagna epos.

Nu är det ju så att det är skillnad på att vilja brista ut i storslagna epos och faktiskt ha förmågan att göra det; så det blir en bild i stället, och så säger vi helt enkelt Grattis lilla loppan! Det här har du gjort bra!

Det ryktas att en hon bl.a. fick en sovmorgon i present, och det är ju så; vissa år vill man överhöljas med ädelstenar och galanta handväskor, andra år är en sovmorgon det bästa man kan få.

 (Not till maken: själv är jag mer inne på ädelstenar och galanta handväskor, då, när det drar ihop sig).

Slit och släp

En av fördelarna med att prångla på ätteläggarna sitt gamla hus är ju att man kan säga "vi kommer och hjälper till med vårröjningen!" Eftersom dotter och svärson nu har ett eget litet barn som idag fyller tre veckor så tackade de glatt ja till lite hjälp. Och oj så jobbigt det blev! Morfar, han slet i sitt anletes svett med att sätta potatis och så morötter. Och sen så hade han det riktigt strävsamt! Man kan redan nu förutspå att lilla Hjärtegrynet har sin morfar fast lindad runt sitt lilla finger.

Det var en av de första någorlunda varma vårdagarna och vi klippt och rensade och röjde. Och sen tvättade vi växthuset, och är det något som jag saknar lite grann från huset så är det nog växthuset - så det känns himla bra att det nu finns inom familjen! Man hoppas således på en liten fika där framöver. Svärsonen, ja han gick loss rejält med vattenslangen och vi tvättade och sopade. Och så rensade vi som sagt. Och det kan ju hända att jag ryckte upp några plantor som jag inte alls kände igen och tänkte att - vik hädan ogräs!!; varpå det sedan visade sig att det möjligen var fingerborgsplantor som dottern planterat förra året. Hoppsan.

Hela tiden under sov Hjärtegrynet i den friska luften. Ja förutom när hon plirade upp på de där jollrande figurerna som är hennes mormor och morfar. Då såg hon lite road ut.

När vi hade ryckt och tvättat och grävt och haft oss gick vi in och fick en fantastisk fika; citron- och vallmofrökaka, schweizernötskakor och te. Ja när vi hade tid att fika alltså, för morfadern och jag slogs om Hjärtegrynet. Lite grann fick ändå henne mamma hålla, och hon försökte få till en fin bild med såväl Huligan som Hjärtegryn - men tja, Huliganen är ju som han är - inget modellämne precis, hur söt han än är. Så det gick väl sådär kan man säga.

Ett himla bra sätt att tillbringa en söndagseftermiddag i april var det. Lilla hjärtegryn, det är minsann inte bara morfar du har lindad kring fingret. Mormor är en stark kandidat till fingerlindande också.

Man kan inte sticka huvudet i sanden hur länge som helst

Därför så tog jag mod till mig och packade upp paketet som jag gömt i ett hörn och därefter försökt glömma att det existerade.

- Okej, nu är det bara du och jag, sa jag till datorn. - Och av oss två är det JAG som kan slänga dig i golvet och hoppa jämfota på dig så att minneskort och hårddisk studsar runt som poppande popcorn, tänk på det du! fortsatte och jag spände ögonen i apparaten.

Här gällde det att inte blotta strupen, det kände jag tydligt. I detta chicken race var det av yttersta vikt att inte visa sin inre osäkerhet. Sen tryckte jag på knappen. (här kan man tänka sig en ödesmättad trumvirvel).

Oj vad jag inte tycker om sånt här. Man har alltid en känsla av att vad man än gör så leder det till oanade konsekvenser med långtgående verkningar, lite i stil med när Princip fyrade av skottet i Sarajevo.

"Utför vissa åtgärder".... vilka undrar man då lite lätt ängsligt. Fast nu har vi gått igenom det mesta och jag tror det känns lugnt. Vi får väl se.

Färglös fredag?

Fast det känns ju fel - bara för att jag inte kan komma på vad det ska vara för färg. "Färglös" det låter ju avgjort trist. Tråkigt. Mer som februarimåndag eller novembertisdag. Så kan man ju faktiskt inte benämna en fredag, denna krona bland dagar!

Och denna fredag, ja den känns liksom lite extra spruttig och bubblig! Det har varit idel bra saker hela dagen, ja kanske inte så varmt och soligt, men annat. Jag har, till exempel, på det nittonde försöket lyckats komma fram till Skatteverket! Ja det är faktiskt sant, jag har bara försökt hela veckan OCH skickat frågor via deras hemsida (som jag inte fått svar på, jag undrar om deras konsulter går i lära hos Hewlett Packards support), men så, plötsligt, händer det! Man får faktiskt komma så långt att man hamnar i en telefonkö och är bara nr 31 i kön, fatta hur stort detta är! Plus att man sedan får prata med en riktig, livslevande människa.

Sedan så har Hjärtegrynet, detta praktbarn, gått upp 6 hg sedan hon föddes! Bara det är ju så fabulöst att det faktiskt slår det där med Skatteverket. Skatteverket vill man minsann inte pussa på de mjuka runda kinderna, det är nog snarare så att det är andra känslor som väcks där.

Lite god mat ska det bli ikväll, förhoppningsvis. Igår var vi på Vin & Terrin när vi slitit och släpat med veckostädningen i säkert 45 minuter och det gjorde vi väldigt rätt i. Alltså, det är nog så bra med ärtsoppa och sådär (även om jag personligen aldrig lagar det), men ett konfiterat anklår känns mer som en rejäl belöning efter ovannämnda slit. För att inte säga släp. Herregud, jag låg ju till och med på knä och dammsög under sängen och då vill det till lite mer än ärtsoppa för att man ska se det som lön för mödan.

Dessutom har jag tagit mig i kragen och varit hos optikern idag. Vissa saker är jag alldeles väldigt duktig på att skjuta upp och optikerbesök är en av dem. Det är dyrt. Det är så sablans svårt när man ska sitta där och se om man kan urskilja vad små suddiga pluttar är för bokstäver. Jag tycker de flesta ser ut som berusade spindlar men det tycks aldrig vara rätt svar. Nu har jag dessutom fått för mig att jag börjar bli gammal, för när jag suttit och stickat (vilket jag gör då och då som man kan utläsa ur denna blogg) och sedan lyfter blicken, ja då är allt snurrigt och suddigt och ofokuserat. Men jag tänkte att det är väl så det blir, musklerna blir mindre elastiska och ögonen tar längre tid på sig att ställa om - men då visade det sig att så var det inte alls! Nix, jag har helt enkelt börjat få de vanliga åldersförändringarna, så nu ska jag få lite svagare glas och då kommer jag att kunna fortsätta sticka helt ohämmat. Mycket trevlig optiker det där. Av detta blev jag så till den milda grad uppmuntrad att jag lyckats välja bågar till inte mindre än tre par bågar; ett par progressiva, ett par terminalglasögon och ett par solglasögon. - Jag vill ha stora bågar, jag vill känna mig glamorös och fullständigt fab när jag tar på solglasögonen! utropade jag, helt utan att ta hänsyn till att min vardagliga uppsyn inte direkt är Glamouren personifierad. De andra paren valde jag med något större återhållsamhet, och det ska bli spännande att se hur det blir.

Sen är det faktiskt så att min dator kommit tillbaka från servicen. Jag har inte hämtat ut den ännu, för jag vill än ett tag leva i villfarelsen att den kommer att fungera. Man kan kalla detta en form av strutsmentalitet. Struts eller ej, jag tänker inte fördärva en alldeles utmärkt fredag med att få hem detta missfoster till dator.

Förresten kom jag just på att denna fredag, den kan vara gul. Gul som i dessa blommor som just nu blommar i Botan. Skunk-kalla heter det och det är ju inte så vackert. Fast låt oss vara generösa; jag är helt säker på att mamma Skunkkalla tycker att dessa är världens sötaste små kallor. Skunk eller ej. Om min dator inte fungerar; ja då tror jag att jag ska skicka en stor bukett av dessa till Hewlett Packard.

Skär torsdag

Jag tycks ha hamnat i ett färgtema den här veckan, och då kan man ju faktiskt inte kalla inlägget "rosa torsdag". Nej det får bli skär torsdag, trots att påsken är över.

Igår var jag på stickcafé hos Tant Hulda, som vanligt varannan onsdag. Det är verkligen en sån där kväll man längtar efter när man sitter på jobbet och stångas med Skatteverket och andra nötter - att få prata om garn, tekniker, mönster, omgiven av garn i alla kulörer och varianter, det är en lisa för själen. Fast det är ju så frestande med alla de där garnerna som liksom ropar till en hela tiden; "köp mig, köp mig - du vet att du vill...". Och det vill man ju! Med tanke på att jag just nu håller på att sticka synnerligen gråa strumpor med en alldeles för diskret randning till maken (denne färgmatador) så blev driften att köpa ett färggladare garn mig övermäktig. Men vad skulle jag sticka? 

Tja, nu är det ju flera veckor sedan Hjärtegrynet fick något hemstickat av mormor, så valet var inte så svårt. En rosa sommarklänning i Onions bomullsgarn, med spctsstickning på oket, så får det bli.

Sen sms:ade jag dottern; "behöver Hjärtegrynet fler strumpor?" undrade jag förhoppningsfullt. Dottern lät meddela att med tanke på att hennes dotter, således min dotterdotter, ännu inte går så sliter hon inte så mycket på de strumpor hon redan fått. Fast jag tänker ju som så att detta är ju ett försigkommet barn som innan man vet ordet av är uppe och studsar - och då, då är mormor beredd med strumpstickorna!

Men till dess stickar jag klänning. I rosa. På en skär torsdag.

Grön tisdag

I vårt kök har vi ett vackert trägolv som föregående lägenhetsinnehavare lagt in. Ett skeppsgolv som ska vara slitstarkt (nåja, jag undrar ju om det klarat en västgötaspets i sin krafts dagar - en värdig äldre vättefarbror går dock bra). Men lite vill man väl ändå skydda det.

- En Pappelina vill jag ha! utropade jag entusiastiskt. - En vadådå? sa maken som inte läser inredningsbloggar. Han såg mycket frågande ut. - En plastmatta i härliga färger och med grafiska mönster, svarade jag pedagogiskt då. Maken, med minnen av sin barndoms sladdriga plastmattor i köket sa tveksamt att han inte alls kunde visualisera en sådan matta i vårt kök.

Jamen herredumilde, hur svårt kan det vara? - Lita på mig! sa jag och fräste iväg till Miljögården för att inhandla den eftertraktade trofén innan maken så mycket som hann andas att det där med att lita på mig..nja.... En röd ville jag ha, med stort blommönster. Jag tror modellen heter Ako. Men när jag kom fram så var det rätt så utsorterat bland pappelinorna. Det fanns gråa. Det fanns randiga. Det fanns blåa rutiga. Men ingen röd och blommig så långt ögat kunde nå. Jag blängde bistert omkring mig och försökte få en röd matta att liksom materialisera sig ur tomma intet. Märkligt nog så gick inte det. Men så föll mitt öga på något annat. Något prickigt. Något limegrönt...

- Grönt är skönt och jag är en flexibel kvinna! utropade jag, hivade upp kosingen och åkte hem och placerade den prickiga mattan på golvet. Och ja, jag vet att materiell lycka inte är den riktiga lyckan och allt det där, men jag får nog säga att pappelinan ändå väcker ett litet lyckorus hos mig. I synnerhet när det står en make ovanpå den som lagar laxlasagne, då är det optimalt.

Blå söndag

Helgen, ja den har gått i en rasande fart! Numera är det ju inte vardagsmat att ha alla (läs: båda) barnen hos sig, och när då detta lyckliga tillstånd inträffar, med den adderade bonusen av svärson och sonens flickvän PLUS hjärtegrynet ja då känns det som ett utmärkt tillfälle att fira! Det fanns ju hur mycket som helst att fira; flickvännen hade fyllt år, Hjärtegrynet fyllde 13 dagar och sonen hade räknat ut att Huliganen nu i veckan fyller 100 människoår. Vi undrade hur han kommit fram till detta, och det var kanske något oklart, men jag kan tänka mig att det rörde sig om tredjegradsekvationer med integraler i kvadrat som var inblandade i uträkningen. Men vi griper alla tillfällen att fira, så det är klart vi hyllade vår lille Huligan också!

Vi inledde med champagne i trädgården, lika bra att Hjärtegrynet först som sist inser vilken familj hon kommit till. Det var hennes första besök och jag får säga att hon tog det med knusende ro. Det var kanske inte direkt sommarvärme men det var skönt att sitta ute i alla fall. Men tänk; jag upptäckte nya oanade sidor hos mig själv! När våra barn var små var min svärmor lite fjollig tyckte jag; hela tiden skulle ungarna lindas in som kåldolmar i diverse filtar och handdukar för att inte bli för kalla och jag tyckte det var tramsigt. Nu hörde jag mig själv undra "är hon inte för kall?" "Ska jag hämta en filt". Dottern log tålmodigt och sa att Hjärtegrynet hade det utmärkt - och det hade hon, det insåg ju även jag.

(Här kan man gärna observera hur elegant hon är skrudad på huvudknoppen; en limefärgad mössa stickad av mormor. Hon såg mycket nöjd ut med den vilket gladde mormorshjärtat alldeles ofantligt).

Därefter tyckte dottern att Hjärtegrynet skulle äta. Hjärtegrynet var dock ganska pömsig och det tog ett tag att vakna så att matlusten gjorde sig påmind. Dottern lockade och pockade, och rätt vad det var kunde inte morfar hålla sig utan här ser man hur han inte kan låta bli att peta på sitt barnbarn. Och vad är det han petar på, frågar man sig? Jo de nya spiralstrumporna som mormor stickat, och som dottern säger sitter så bra på. Då blev denna mormor så övermåttan mallig att hon nästan inte gick att prata med.

Sen åt vi så att vi blev fyrkantiga. Hjärtegrynets föräldrar tänkte att hon kunde gå och lägga sig medan vi åt. Åt denna utsökt dumma idé fnös jag med stort eftertryck och grabbade tag i dotterdottern och vägrade släppa taget. När maken inte längre lyckades behärska sig fick han hålla ett tag. Vi tyckte båda att det där med att gå och lägga sig när man är på premiärbesöket var en riktigt fånig idé, och jag är helt säker på att Hjärtegrynet höll med.

Den enda som möjligen var lite misslynt över detta var Huliganen, för när matte håller barnbarn har hon inte tid att tappa oxfilet i Huliganens väntande gap och det tyckte han var en förändring till det sämre. Han har dock blivit kompenserad, så jag tror det är lugnt ändå.

Med nyblivna föräldrar och med andra besökande som kört långt, och med en mormor som varit uppe i ottan för att baka blir det inte så sent festande in på småtimmarna. Ca kl 22 ramlade alla i säng, och det är väl en tre-fyra timmar innan studenterna går ut och börjar sitt festande. Ibland är det skönt att vara gammal och förnuftig!

Det var rätt bra att ha kommit i säng tidigt, för strax efter kl 6 ville Huliganen gå ut. Och när Huliganen vill något - tja, då brukar det väl bli så, så vid halvsju sådär befann vi oss i Botan, och det var en vacker och blå inledning på söndagen.

Nu har sonen och flickvännen åkt hem igen, och vi saknar dem redan. Men vi hann med en liten lunch i kafeet i Botan först och en titt på vaktlarna i växthuset där. Man vill ju liksom bjuda på allt vad Lund har att erbjuda när vi fick så fint besök.

Imorgon är det måndag, det brukar ju bli det efter söndagen. Det blir nog bra med det också, fast om jag får välja, ja då har jag hellre helg och alla barn, barnbarn, makar, Huliganer och partners hos mig.

Inte direkt vilodag

...även om det kanske ser ut så på bilden. Men det var igår. Igår var det fredag och soligt (alltså, det gick inte att stanna kvar på kontoret, vid eftermiddagsfikat gnolade jag "säg farväl lilla fjäril..." och viftade glatt förväl till kollegorna och cyklade hem i ilfart) och maken och jag gjorde en storartad insats i vår lilla trädgård. Det tog en timme att röja, plocka fram möblerna, rensa undan vissnade perenner och sen, ja sen var man väl värd att belönas efter allt detta slit. Men som sagt, det var igår. Idag är en annan dag. En dag som medför besök! Av sonen och hans flickvän som ångar hit från Göteborg, och lite senare kommer Hjärtegrynet på premiärbesök. Hjärtegrynets föräldrar kommer också, någon måste ju köra bilen - och förresten är de så innerligt välkomna även på egna premisser så att säga.

I alla fall, då är det ju tur att det inte är söndag som ska helgas som vilodag och sådär. Ånej! I ottan klev Huliganen och jag upp, vi handlade blommor på torget, bakade en Torta di Mele e limone, har gjort dessert, tvättat tre maskiner tvätt, förberett mat och sådär.

Nu tror ni såklart att maken bara trynade i sängen? Fel, fel, fel! Maken har stått på huvudet i vinkällaren och släpat upp vin och champagne, är det premiär så är det! Sedan rände vi en sväng inom Saluhallen också, men nu börjar vi bli lite färdiga och beredda på att gästerna ska komma!

Huliganen är också beredd. Han har spanat in att det ska bli oxfilet och hyser vissa förhoppningar, det gör han. Och med tanke på hans alltför medgörliga matte så kan det väl hända att det ramlar en eller annan liten bit i hans skål.