För varmt att sticka

Alltså, jag trodde väl inte att det skulle gå så långt, det trotsade ju min (ganska livliga) fantasi att ens kunna ana att det skulle bli så här. För varmt att sticka. Jag trodde inte att det fanns, ens. Men nu, nu har jag faktiskt nått stadiet där jag känt att svetten porlat så till den milda grad att stickorna halkar runt i händerna och att jag faktiskt inte ens gillar att ta i rejält och rivigt ylle!

- Nu är det nog dags att låta stickorna vila, sa min inre stickbarometer. Nu är jag ju inte en sån som lyssnar direkt på goda råd, det kan man inte påstå. Man kan däremot påstå att jag är rätt enveten och inte komma alltför långt från sanningen.

Alltså stickade jag vidare. Varpå jag morgonen därpå när jag beskådade yllevantarna insåg att hejsan, hoppsan, här hade jag visst stickat fel i mönstret ett antal varv tillbaka...

- det gör nog ingenting, det syns säkert inte! tänkte jag då på mitt vanliga lättsinniga och smålata vis, och stickade ett varv till för att liksom visa att här var det jag som bestämde. Men sen hände något, kan det vara så att jag börjar bli ordentlig? Plikttrogen? En sån som drar upp och stickar om i rekorderlig gör-om-gör-rätt-anda? Ja, jag gjorde faktiskt det. Men jag lärde mig också på kuppen att man ska nog ändå lita på sin inre stickbarometer trots allt.

Och ja, det fortsätter att vara varmt och svettigt, så till den milda grad att maken utropade - låt oss fara till havet och sänka oss ner i böljan den blå! Maken och jag, vi är inga badfantaster direkt, men ibland tycker ju även vi att det kan vara på sin plats att doppa sig i det blå elementet och nu hade ju alla pratat om hur varmt det var i vattnet. Vi for ut till Lomma och knallade ut på bryggan och ner för stegen. Maken gick först och jag såg liksom på honom hur han stannade upp och sen vände han sig om att muttrade att så inihoppsan varmt var det minsann inte. Nix, det var faktiskt ändå ganska svalt, fast skönt ändå, och det var ju inte så att man hörde isbitarna klirra, det får jag ju medge. Sen höll maken på att tappa bilnyckeln genom en springa i bryggan ner i vattnet, men det klarade sig och sen åkte vi hem igen, blöta men nöjda.

Kvällarna är dock sköna, och man kan låtsas att man är vid Medelhavet och gå ut och dricka Aperol Spritz och sen åka hem och sitta på balkongen i skymningen och känna att yllevantar eller ej, livet är ganska behagligt ändå.

När maken såg bilden från balkongen (som jag lagt ut på instagram också) tyckte han att jag uppvisade kriminella drag och ifrågasatte om jag inte snart skulle sättas bakom lås och bom. - Jamen voffördådå? undrade jag som inte kände mig så värst brottslig, men jo, jag hade stearinljus ute och även om jag påtalade att det stod i en stormlykta så trodde ändå maken att räknades som öppen låga. Mea culpa. Jag hoppas ju ändå slippa skaka galler, men har nu plockat in stearinljuset igen - för vem ska annars laga mat till maken undrar man.

Nu när vi ändå kommit igång med att bli strandraggare så åkte Loppan och jag ut till Tvedöra imorse för ett litet uppfriskande dopp. Maken låg kvar i sängen, han var rädd för att det skulle vara kallt tror jag, men det var det inte, det var makalöst varmt i vattnet och vi plaskade och simmade och hade det ganska skönt får jag säga.

Vi har också hunnit hälsa på Grynet och Pyret och någon har börjat äta lite mer fast (nåja) mat. Någon slags grön gegga var det och det var högeligen uppskattat. Och nej, det är inte så att Pyret fått grön mässling, det råkar bara bli så när man nästan kan äta själv. Förresten är det väl ganska snyggt med gröna ögonbryn? Och som synes är det uppbarligen mycket gott med grön gegga. Vi andra fick lax och det var inte dumt det heller!

Om värme, skräckfilmer också lite lammull på det

Alltså, jag tycker att jag har visat stor självbehärskning och måttfullhet som hittills inte klagat på värmen (mer än möjligen ett eller annat litet smågnäll, och det räknas väl inte?). Jag tillhör ju typen som slokar som en vissnad tulpan så fort temperaturen drar sig över 22-23 grader, men med förra årets regniga sommar så har man ju ändå inte velat vara en tjurig gnällpella. Men nu, nu tycker jag faktiskt att det börjar bli väl bra. 32 grader liksom, ska de' va på det här viset dag ut och dag in, frågar man sig med visst fog. Maken, som ju har ett härdigare inslag av danskt blod, han njuter av värmen och tycker att det er dejligt. Men jag tycker om honom ändå.

Okej, jag känner mig också inskränkt som klagar på att det är varmt för det rasar ju inga skogsbränder här, vi har det ju rätt bra ändå där vi traskar runt i Lund och det enda man egentligen kan klaga på är att allt är knastertorrt och att stockrosorna är en skugga av den praktfullhet de brukar kunna uppvisa.

Man hade ju kunnat bada... om man var den badande typen. Ett dopp, plus ett fotbad, är mitt facit och maken har bara nått till fotbadsstadiet. Vi får se. Men under tiden får man roa sig med annat, så som att sticka till exempel, och nu har jag stickat färdigt sommarens andra Viggotröja, den här gången till Pyret. Nu känns det som att det inte är läge att ikläda sig en tröja i bomull/lammull direkt, men vem vet, rätt vad det är så är det 13 grader och snålblåst igen.

Råkorna har börjat komma tillbaka till Botan och Lundagård igen även om vi än så länge inte ser de där jätteflockarna som förmörkar himlen och som drar fram i gryning och skymning och låtsas att de är statister i Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Men en eller annan möter man på morgonpromenaden och de ser ut att tänka "vänta du bara...". Alltså, de där näbbarna, de ser inte ut att vara att leka med!

Varmt som sagt, och även för den lilla raggiga saken har tempot saktats ner vilket ju är fullt förståeligt. Ändå har vi haft lite sommarträning i nosework, senast igår kväll stod vi på ett öppet fält strax utanför Eslöv och nosade upp både det ena och det andra, och när vi sedan körde hem och klockan närmade sig halv nio visade termometern på 27 grader. Crazy, I tell you.

Loppan, hon är en gullig hund, och duktig! Vissa saker går dock inte in. Att man inte ska tigga t.ex. På det här fotot ser det ju ut som att hon ligger och tittar beundrande på sin matte och det kan man ju tycka är ett föredömligt beteende, något som kan rekommenderas i vida hundkretsar.

I själva verket ligger hon och puttar ihärdigt på min ficka, den ficka i vilken det döljer sig några frolicbitar, frolicbitar som Loppan tycker gjorde sig bättre i hennes gap. Verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara.

Än är helgen inte slut

En laxlasagne står i ugnen och snart ska vi knalla ner i trädgården och äta middag, dricka ett glas vin och njuta av sommarkvällen, Loppan och vi. Ja Loppan får inget vin, någon måtta får det vara. Förresten får hon ingen lasagne heller, för just så snål är hennes matte.

Det har varit en sån bra helg! Den inleddes ju med att Grynet och Pyret och deras föräldrar kom och åt kanelbullar i fredags eftermiddag. Pyret har i och för sig bara kommit till stadiet att hon får små, små smulor, men hon var glad ändå. Grynet har däremot full kanelbulleätarkapacitet som sig bör!

När bullen var slut fick mormor utmärkt hjälp i trädgården med att vattna torra blommor och hälla upp mer vatten i Loppans skål. Det är så himla bra med en hjälpreda! Pyret, hon gungade lite och då blev hon så sömnig att hon somnade i gungan.

Sen, sen var det dags att vinka farväl till ett småsnarkande Pyre och mamma och pappa, för sen skulle Grynet ha sleepover hos mormor och morfar och vi följde ett gammal beprövat recept; det var nyckelpigelakan och matning av Indy, det var lite Pippi på TV och lite fruktstång och sen var det dags att gå och lägga sig, fast inte förrän vi hade introducerat bugg för Grynet som tyckte att detta var högligen trevligt, i all synnerhet när morfar snurrade runt på mormor. Det var rätt krångligt, för förutom ett Gryn på armen hade morfar en galen hund kring benen som tjoade Va' gör ni?! Va? Får jag vara med!?! Men sen var det som sagt dags att gå och lägga sig och det tyckte Grynet var lite tidigt, men hon somnade tämligen snabbt i alla fall. Mormor också.

På lördagsmorgonen var det dags för promenad där vi plockade kottar i Botan och traskade längs tomma gator i Lund, de flesta låg väl och sov bort den vackra sommarmorgonen kan jag tänka mig. Grynet och jag, vi sov inte! Ånej, vi gick hem och gav morfar frukost på sängen och sen trädde vi pärlhalsband och Grynet blev mycket tjusig!

Sen, ja sen var det dags att ta morfar med ner på stan där det stod glass på programmet.
- Vill du ha chokladglass? frågade jag, för det hade jag fått klart för mig att Grynet tyckte om.
- Jag vill ha prickig glass! svarade Grynet bestämt, och efter att ha kliat oss lite i huvudet fick det bli vitchokladglass med hallonrippel, det var det närmaste prickig vi kom.

Glassen köpte vi på Stortorget och där finns en staty som heter "Rymdfält av frid" från 1972. Den är inte färdig (i likhet med sägnen om Domkyrkan), inte förrän det är fred i hela världen ska den färdigställas sägs det. Och tyvärr tror jag ju att då får vi vänta... men medan man väntar kan man kila runt den, in i den och klättra upp på den, och det är ju ändå fint så får man säga.

Sen är det också så att på Stortorget, där har kommunen i sin  oändliga vishet (?) bestämt att där ska det finnas en liten beach under sommaren och jag får erkänna att jag muttrat lite för mig själv om att lägga skattepengar på sånt, när det sparas in så att andra områden inte sköts som ändå används flitigt av alla här i Lund - botaniska trädgården till exempel, som sett rätt tilltufsad ut i vår och sommar eftersom anslagen bantats rejält.

Fast nu fick vi ju ändå lite valuta för skattepengarna... så det var ju bra det! Det lektes och grävdes och satts i solstol innan vi mötte upp föräldrarna och Pyret på VED för lite lunch. Vissa tuggade lite på en pizzakant och var nöjda med det, andra åt isbitar och ytterligare någon åt räkmacka. Var och en blev nöjd! Någon råkade också bada lite i en fontän... så det var ju en rasande tur att mormor sytt flera par nya byxor!

Sen tillbringade vi kvällen ute i Barsebäckshamn med goda vänner, vi badade fötterna i Öresund och förundrades över hur icke-kallt vattnet var, vi gick promenad och vi satt länge och åt och pratade medan solen gick ner. Sommarkväll när det är som bäst.

Idag har vi mest hunnit med en halv runda golf. - nu slutar vi! sa jag eftersom jag vann efter nio hål och jag hyste en viss misstanke om att detta sköna tillstånd nog kunde förändras om vi gick de sista nio också. Maken var inte nödbedd, vi tog en kall öl och satt och kände att livet, det är nog ändå en finemang inrättning! Jag är ingen öldrickare egentligen, men sådär efter en varm och svettig (och segerrik!) golfrunda, då är det faktiskt oslagbart. Loppan fick ingen öl, trots att hon tittade bedjande på mig. Någon måtta får det ändå vara, som tidigare påpekats.

Tja, det var den helgen det. Men det kommer ju fler lyckligtvis. Jag känner mig väl rustad att angripa måndagen.

När man väntar besök

Nu har jag jobbat ihärdigt efter min veckas semester - men det finns ju gränser för hur ihärdig man vill vara. I all synnerhet som det blir besök i eftermiddag! Alltså tog jag ledigt från jobbet; det finns dagar när man vill ägna sig åt att jonglera runt med excelfiler och det finns dagar när man vill baka.

Idag var en sån dag, en dag när man ville sätta händerna i en bulldeg, jo för det var alldeles för länge sedan det blev något bakat i det här hemmet, med tropisk sommarvärme så kanske det inte är det allra första man tänker på att stå inne i köket med ugnen på 250 grader. När det vankas finbesök, ja då får man ju plötsligt en imaginär spark i baken!

Medan degen jäste (och medan jag tvättade, manglade, lagade lakan, ja jag hade en riktig Präktig Husmorsmorgon, hurra för mig!), så tänkte jag att det finns ju annat som legat lite i träda på sistone. Att sy, t.ex. Så medan degen pöste upp stod jag på huvudet in i tygskåpet och rotade fram lite fina tyger med hund- och cirkusmotiv och sydde lite tights i olika längder till Grynet.

Alltså det där med overlock, det är en fantastisk grej; det tar ca 20 minuter att knörpla ihop ett par tajts (ja om man inte klipper fel förstås, men just idag undvek jag denna fadäs).

Så nu är vi beredda; bullarna är bakade. Tightsen är sydda (även om de saknar resår ännu, jag måste nog mäta lite omkrets på fröken Grynet.

Bra fredag det här. Utan minsta exceltabell.

Danmark x 2

Nog för att det är himla trevligt att semestra i Sverige, men ibland grips man ju av lusten att möta främmande kulturer, höra utrikiska språk talas och avnjuta exotiska maträtter. Då är  det ju väldigt praktiskt att ha ett utrikes land alldeles bakom knuten.

Sålunda äntrade syrran, maken och jag tåget i torsdags för att bege oss till Danmark, och närmare bestämt Louisiana - är man inne i ett kulturellt svep, så är man. Efter att ha åkt tåg och färja och buss anlände vi varma och kulturtörstande till detta vackra museum - alltså själva huset och omgivningarna är nog för att man ska kunna åka dit bara för att se detta.

Alltså, kultur i all ära, människan lever ju inte av konst allena, så först stärkte vi oss med lunch innan vi kastade oss över utställningarna. En av dessa var Gabriele Münter, en konstnär som var ungefär samtida med Sigrid Hjertén, och jag får nog säga att av dessa damer så sätter jag en femma på Sigrid. Minst. Fast visst fanns det fina tavlor också, men många var väldigt, för att inte säga synnerligen, murriga, och gillar man färg (som undertecknad t.ex) så är väl inte murrighet det man faller i farstun för kan jag tycka. Alla var dock inte murriga som tur var.

När vi hade sett så mycket konst att fötterna gick i strejk smällde vi i oss en jordgubbsbakelse och sen åkte vi hem, med buss och färja och tåg. Och tåget, det blev stående en knapp mil utanför Lund för då hade loket på tåget före oss gått sönder. SJ, SJ, gamle vän, gnolade vi då, och jag tänkte att detvarväldetjagvisste, att allt gick så smidigt när vi var i Stockholm, det kändes som ett angenämt men egentligen orealistiskt undantag.

På fredagen, ja då var det dags igen att bege sig utrikes!

- Jag vill inte gå på fler konstmuseum! sa jag bestämt och okulturellt till maken då. - Nejnej, svarade denne praktmake, - vi går och tittar på gamla sigill i stället! Så då gjorde vi väl det då, vi styrde kosan mot Rigsarkivet och deras handlingar. Oss emellan sagt tycker jag det är märkligt att man inte måste ha vita handskar på sig för att hantera sigill från 1300-talet, däremot svar det strängeligen förbjudet att ta med sig ett eget kollegieblock ner i läsesalen. Det känns lite som att sila mygg och svälja kameler?

Rigsarkivet ligger i slottet och man traskar dit genom Bibliotekshaven. Maken, han kom loss med förstoringsglas och lupp och fröjdade sig storligen åt att ett sigill, det visade en örn, precis som han hade hoppats! Sen var makens dag räddad och solen, den strålade ännu klarare över oss, om nu detta varit möjligt.

När vi tittat beundrande på örnar och rosensparrar och alla andra sigill tillräckligt länge kände jag att det sög i magen. - Nu vill jag ha mat! utropade jag, och maken var alls inte avogt inställd till att peta i sig en Holbergplatte och lite dansk bajer. Fast inte förrän han bestämt sig för att leta upp en gammal runsten som han hade för sig skulle sitta på Biskopspalatset och tänk, det gjorde den också, i alla fall om man raskt knallade in bakom en stor port som jag nog inte hade fått för mig att öppna. Men där tronade i alla fall, i all sin glans, stenen som upplyste eftervärlden om att Toke lät kyrka bygga.

Sen var det i alla fall dags för sill och panerad spätta och öl, och det satt som en smäck får jag nog säga. Eller vänta nu, förresten; vi skulle ju titta på Absalon också, biskopen som grundade Köpenhamn. Jag får nog säga, att även om det stod på inskriptionen att han var en snäll man, så ser han inte direkt ut att förkroppsliga det där med att vända den andra kinden till, det var mer smack på med krigsyxan.

Faktiskt kom Absalon före runstenen, om vi nu ska vara kronologiskt korrekta, men nu orkar jag inte gå tillbaka och skriva om, så nu får Toke komma först och Absalon sen, och sen kommer maten. Okej?

Och efter denna lunch så orkade vi inte stort mycket mer än att traska runt lite i Kongens Have och titta på Rosenborg innan vi tog tåget hem till Lund igen. Borta bra, men hemma bäst ändå, kände jag när vi hällde oss i soffan nere i trädgården och drack citronsaft och vilade fötterna.

Medan vi förlustade oss på vårt håll så har Grynet och Pyret semestrat på sitt håll. Vi har fått rapporter om båtturer med farmor och farfar som uppskattades högeligen av Grynet. Och Pyret, hon har lärt sig att sitta själv och är högeligen belåten med det. Så fina sommarflickor!