Danmark x 2

Nog för att det är himla trevligt att semestra i Sverige, men ibland grips man ju av lusten att möta främmande kulturer, höra utrikiska språk talas och avnjuta exotiska maträtter. Då är  det ju väldigt praktiskt att ha ett utrikes land alldeles bakom knuten.

Sålunda äntrade syrran, maken och jag tåget i torsdags för att bege oss till Danmark, och närmare bestämt Louisiana - är man inne i ett kulturellt svep, så är man. Efter att ha åkt tåg och färja och buss anlände vi varma och kulturtörstande till detta vackra museum - alltså själva huset och omgivningarna är nog för att man ska kunna åka dit bara för att se detta.

Alltså, kultur i all ära, människan lever ju inte av konst allena, så först stärkte vi oss med lunch innan vi kastade oss över utställningarna. En av dessa var Gabriele Münter, en konstnär som var ungefär samtida med Sigrid Hjertén, och jag får nog säga att av dessa damer så sätter jag en femma på Sigrid. Minst. Fast visst fanns det fina tavlor också, men många var väldigt, för att inte säga synnerligen, murriga, och gillar man färg (som undertecknad t.ex) så är väl inte murrighet det man faller i farstun för kan jag tycka. Alla var dock inte murriga som tur var.

När vi hade sett så mycket konst att fötterna gick i strejk smällde vi i oss en jordgubbsbakelse och sen åkte vi hem, med buss och färja och tåg. Och tåget, det blev stående en knapp mil utanför Lund för då hade loket på tåget före oss gått sönder. SJ, SJ, gamle vän, gnolade vi då, och jag tänkte att detvarväldetjagvisste, att allt gick så smidigt när vi var i Stockholm, det kändes som ett angenämt men egentligen orealistiskt undantag.

På fredagen, ja då var det dags igen att bege sig utrikes!

- Jag vill inte gå på fler konstmuseum! sa jag bestämt och okulturellt till maken då. - Nejnej, svarade denne praktmake, - vi går och tittar på gamla sigill i stället! Så då gjorde vi väl det då, vi styrde kosan mot Rigsarkivet och deras handlingar. Oss emellan sagt tycker jag det är märkligt att man inte måste ha vita handskar på sig för att hantera sigill från 1300-talet, däremot svar det strängeligen förbjudet att ta med sig ett eget kollegieblock ner i läsesalen. Det känns lite som att sila mygg och svälja kameler?

Rigsarkivet ligger i slottet och man traskar dit genom Bibliotekshaven. Maken, han kom loss med förstoringsglas och lupp och fröjdade sig storligen åt att ett sigill, det visade en örn, precis som han hade hoppats! Sen var makens dag räddad och solen, den strålade ännu klarare över oss, om nu detta varit möjligt.

När vi tittat beundrande på örnar och rosensparrar och alla andra sigill tillräckligt länge kände jag att det sög i magen. - Nu vill jag ha mat! utropade jag, och maken var alls inte avogt inställd till att peta i sig en Holbergplatte och lite dansk bajer. Fast inte förrän han bestämt sig för att leta upp en gammal runsten som han hade för sig skulle sitta på Biskopspalatset och tänk, det gjorde den också, i alla fall om man raskt knallade in bakom en stor port som jag nog inte hade fått för mig att öppna. Men där tronade i alla fall, i all sin glans, stenen som upplyste eftervärlden om att Toke lät kyrka bygga.

Sen var det i alla fall dags för sill och panerad spätta och öl, och det satt som en smäck får jag nog säga. Eller vänta nu, förresten; vi skulle ju titta på Absalon också, biskopen som grundade Köpenhamn. Jag får nog säga, att även om det stod på inskriptionen att han var en snäll man, så ser han inte direkt ut att förkroppsliga det där med att vända den andra kinden till, det var mer smack på med krigsyxan.

Faktiskt kom Absalon före runstenen, om vi nu ska vara kronologiskt korrekta, men nu orkar jag inte gå tillbaka och skriva om, så nu får Toke komma först och Absalon sen, och sen kommer maten. Okej?

Och efter denna lunch så orkade vi inte stort mycket mer än att traska runt lite i Kongens Have och titta på Rosenborg innan vi tog tåget hem till Lund igen. Borta bra, men hemma bäst ändå, kände jag när vi hällde oss i soffan nere i trädgården och drack citronsaft och vilade fötterna.

Medan vi förlustade oss på vårt håll så har Grynet och Pyret semestrat på sitt håll. Vi har fått rapporter om båtturer med farmor och farfar som uppskattades högeligen av Grynet. Och Pyret, hon har lärt sig att sitta själv och är högeligen belåten med det. Så fina sommarflickor!