För varmt att sticka

Alltså, jag trodde väl inte att det skulle gå så långt, det trotsade ju min (ganska livliga) fantasi att ens kunna ana att det skulle bli så här. För varmt att sticka. Jag trodde inte att det fanns, ens. Men nu, nu har jag faktiskt nått stadiet där jag känt att svetten porlat så till den milda grad att stickorna halkar runt i händerna och att jag faktiskt inte ens gillar att ta i rejält och rivigt ylle!

- Nu är det nog dags att låta stickorna vila, sa min inre stickbarometer. Nu är jag ju inte en sån som lyssnar direkt på goda råd, det kan man inte påstå. Man kan däremot påstå att jag är rätt enveten och inte komma alltför långt från sanningen.

Alltså stickade jag vidare. Varpå jag morgonen därpå när jag beskådade yllevantarna insåg att hejsan, hoppsan, här hade jag visst stickat fel i mönstret ett antal varv tillbaka...

- det gör nog ingenting, det syns säkert inte! tänkte jag då på mitt vanliga lättsinniga och smålata vis, och stickade ett varv till för att liksom visa att här var det jag som bestämde. Men sen hände något, kan det vara så att jag börjar bli ordentlig? Plikttrogen? En sån som drar upp och stickar om i rekorderlig gör-om-gör-rätt-anda? Ja, jag gjorde faktiskt det. Men jag lärde mig också på kuppen att man ska nog ändå lita på sin inre stickbarometer trots allt.

Och ja, det fortsätter att vara varmt och svettigt, så till den milda grad att maken utropade - låt oss fara till havet och sänka oss ner i böljan den blå! Maken och jag, vi är inga badfantaster direkt, men ibland tycker ju även vi att det kan vara på sin plats att doppa sig i det blå elementet och nu hade ju alla pratat om hur varmt det var i vattnet. Vi for ut till Lomma och knallade ut på bryggan och ner för stegen. Maken gick först och jag såg liksom på honom hur han stannade upp och sen vände han sig om att muttrade att så inihoppsan varmt var det minsann inte. Nix, det var faktiskt ändå ganska svalt, fast skönt ändå, och det var ju inte så att man hörde isbitarna klirra, det får jag ju medge. Sen höll maken på att tappa bilnyckeln genom en springa i bryggan ner i vattnet, men det klarade sig och sen åkte vi hem igen, blöta men nöjda.

Kvällarna är dock sköna, och man kan låtsas att man är vid Medelhavet och gå ut och dricka Aperol Spritz och sen åka hem och sitta på balkongen i skymningen och känna att yllevantar eller ej, livet är ganska behagligt ändå.

När maken såg bilden från balkongen (som jag lagt ut på instagram också) tyckte han att jag uppvisade kriminella drag och ifrågasatte om jag inte snart skulle sättas bakom lås och bom. - Jamen voffördådå? undrade jag som inte kände mig så värst brottslig, men jo, jag hade stearinljus ute och även om jag påtalade att det stod i en stormlykta så trodde ändå maken att räknades som öppen låga. Mea culpa. Jag hoppas ju ändå slippa skaka galler, men har nu plockat in stearinljuset igen - för vem ska annars laga mat till maken undrar man.

Nu när vi ändå kommit igång med att bli strandraggare så åkte Loppan och jag ut till Tvedöra imorse för ett litet uppfriskande dopp. Maken låg kvar i sängen, han var rädd för att det skulle vara kallt tror jag, men det var det inte, det var makalöst varmt i vattnet och vi plaskade och simmade och hade det ganska skönt får jag säga.

Vi har också hunnit hälsa på Grynet och Pyret och någon har börjat äta lite mer fast (nåja) mat. Någon slags grön gegga var det och det var högeligen uppskattat. Och nej, det är inte så att Pyret fått grön mässling, det råkar bara bli så när man nästan kan äta själv. Förresten är det väl ganska snyggt med gröna ögonbryn? Och som synes är det uppbarligen mycket gott med grön gegga. Vi andra fick lax och det var inte dumt det heller!