Kulturtanten rycker ut

Det har varit mycket kultur i helgen, och eftersom jag är tant så kan jag väl härmed utnämna mig till Kulturtant? Det är ju dessa som är ryggraden i den svenska kulturen sägs det, och det krävs nog en legion av oss för att motverka en eller annan Kulturprofil, jojo.

Dessutom har jag ryckt ut och räddat en annan tants eftermäle såhär en 220 år efteråt, bara en sån sak. Det var förvisso inte Jean-Claude Arnault som varit i farten, utan rentav min egen make (sic!), men nu har undertecknad ställt allt till rätta igen.

Fast vi börjar väl från början, nämligen med att maken i fredags kastade ur sig en undran om jag skulle gå på Kulturen och sticka på lördagen? - Äh...va??? svarade jag då på mitt mest intelligenta sätt, men det visade sig då att Hemslöjden Malmöhus hade Garngille på Kulturen och man var varmt välkommen att ta med sig ett handarbete och dyka upp med ulltåtarna i högsta hugg - eller vad man nu ville ta med sig. - Say no more! sa jag och greppade några ullnystan och rände iväg. Det var jag och ett antal damer i mer eller mindre mogen ålder och en man. Han virkade en röd halsduk.

"Vanliga" besökare tittade intresserat på oss där vi satt och det är väl första gången jag känner mig lite som en celebritet. Ingen ville dock ha min autograf. Nu blev det inte så många bilder, för när man stickar, ja då glömmer man bort sånt. Trevligt var det i alla fall!

På söndagen var det återigen dags att hålla Kulturens fana högt - det var dags för återinvigning av Thomanderska gården som drabbats av hussvamp, men som nu återställts med handhuggna bjälkar och golvlag och nytryck av gamla tapeter och gult golv i matsalen. Jag kommer ihåg när vi själva trodde att vi fått hussvamp i huset (det visade sig vara ett pulvriserat gammalt getingbo...) och man googlade och mer eller mindre insåg att det krävdes något i hästväg för att bli av med eländet, ja det vore kanske rentav bäst att bränna ner hela konkarongen, ja om det nu inte varit det där med getingboet då. På Kulturen grips man uppenbarligen inte av stora skälvan, utan man kavlar upp ärmarna och greppar yxan och sätter igång.

Först var det föredrag, om Johan Henric Thomander och hans Emelie, och det berättades om Johan Henrics tillkomst; att prosten i Fjälkinge hade dött och det hade kommit en hjälppräst som raskt hade gjort prästdottern med barn och sen inte tagit sitt ansvar. Och det barnet, det var Johan Henric det som växte upp hos sin mormor änkeprostinnan och som visade sig vara ett synnerligen begåvat barn.

Nu vet inte jag hur maken lyssnar när han går på föredrag, men han var helt övertygad visade det sig lite senare, att det var självaste änkeprostinnan som slarvat runt. - Nejnej, kära du, sa jag då, det var ju Dottern som fick Johan Henric. Det trodde inte maken på. - Jag är helt säker! sa jag med emfas då, men maken lät sig minsann inte övertygas av det. Ånej, det går jag inte på såg man att han tänkte. Jag, som visste att jag hade rätt, fann detta synnerligen irriterande, men när nöden är som störst är hjälpen som närmast och jag lyckades grabba tag i en medarbetare på Kulturen som traskade runt, utklädd till Emelie Thomander. Hon måste ju veta vem som var svärmor, tänkte jag, och förhörde mig raskt om vem det var som var mamma; änkeprostinnan eller prästdottern? Föga förvånande var det ju jag som hade rätt. Något mer förvånande var att maken faktiskt böjde sig för sakkunskapen och medgav att han haft fel.

Så gick det till när jag räddade änkeprostinnans eftermäle. En kulturtant sätter man sig inte på i första taget!

Vi fick höra om Emelie Thomanders liv också; hur grosshandlarparet Meyer skickade henne till flickpension i Köpenhamn och medan hon var där skrev förmanande brev att när de nu kostade på henne en sån dyr utbildning för att hon skulle bli attraktiv på äktenskapsmarknaden, ja då ville det till att hon bemödade sig. -Jag vill, min kära Emelie, att du blir som jag vill skrev hennes ömma moder bland annat. Uppenbarligen funderade inte föräldrarna då i början av 1800-talet så mycket på att ätteläggarna skulle förverkliga sig själva, det var liksom inte så mycket curlande över det hela. Det gick ju ändå bra, och Emelie gifte sig med sin Johan Henric och det blev uppenbarligen ett långt och lyckligt äktenskap - och mormor och morfar Meyer blev lika uppenbarligen lika svaga för sina barnbarn som alla andra, för det kom brev om hur morfar grosshandlaren när de hade yngsta barnbarnet boende hos sig som spädbarn skuttade ur sängen i gryningen och löpte iväg i nattskjortan för att hämta dotterdottern till grosshandlarinnan som ännu inte stigit upp, och hur de sedan tyckte att lillflickan var det sötaste som fanns. Ja, jag vet ju precis hur det är att få barnbarn. I know the feeling, liksom.

Men det var helgens kulturgärningar det; att sticka på en räv-vante och att rädda ett prostinnerykte. Inte så illa väl ändå?