Gamla hundar kan visst lära sig sitta

Jag har, om jag i all blygsamhet får säga det själv, rätt många bra drag ändå. Jag är snäll mot hundar och barnbarn och även vanliga barn och maken. Jag bakar goda kanelbullar. Och jag är rätt bra på att sticka strumpor och sånt. Tja, det var väl det.

Sen är det ju så att även solen har sina fläckar. Jag är inte världens mest sorterade person, får jag erkänna. Igår hittade jag till exempel en gammal ica-kasse bakom hundgodiset på den särskilda hundgodishyllan. Jag tittade förvånat på påsen och tänkte att "hmmm.... undras vad som ligger i denna påse?". Efter att ha begrundat denna gåta ett tag kom jag på att jag kunde ju faktiskt öppna påsen och titta i den och tänk, då låg där en smörkniv och en brevsprätt i silver som kommer hemifrån min pappa någon gång för länge sedan. Och hur de hamnat där, ja det kan man verkligen med visst fog fråga sig. Nu var de i stort behov av putsning och så fort jag köpt silverputs ska detta ske. Under tiden har jag flyttat påsen till ett nytt skåp, och nu är det olidligt spännande om jag kommer ihåg var jag lagt prylarna när silverputsen är inköpt.

Sen är jag också rätt usel på att laga trasiga plagg. När barnen var små så var min taktik att lägga de trasiga plaggen i en hög med Saker Som Ska Lagas, och sen, sen låg de där tills de var urvuxna. Problem solved.

Men nu har jag ju faktiskt insett att man ändå bör vårda sina grejer och att det kanske inte är så dumt med lite lagande ändå? Så jag har faktiskt blivit en bättre människa! En sån där som tar fram stoppnålen och stoppgarnet och myser och pyser och känner sig rejäl och ordningsam.

I januari 2016 blev jag färdig med det första paret tvåfärgsstickade vantarna som jag stickat till mig själv. Jag var mäkta stolt! Och sen dess har jag älskat de där vantarna och även om jag stickat många fler par så har de ändå varit favoriter; jag gillar mönstret, de sitter bra på och det var ju faktiskt med hjälp av dem som jag knäckte koden hur man stickar tvåfärgat utan att garnnystanen trasslar sig som ett ormbo i en Indiana Jones-film av det mest gastkramande slag.

Går man runt med hund i koppel, en hund av helikoptervariant som ömsom befinner sig här, ömsom där, ja då sliter man vantar även om de är stickade i präktigaste shetlandsull. Så nu är mina vantar stoppade lite här och där och jag börjar inse att det nog blir dags att sticka mig ett nytt par Schersmin-vantar. Dock kan jag inte förmå mig att slänga det här paret än, de kommer att få bli innervantar när jag stickar ett nytt par basvantar till mig som är lite större. Mitt i smällkalla vintern så behövs det dubbla yllelager om fingrarna, och då får mina schersminvantar hänga med ett tag till.

Så jo, man kan visst lära gamla hundar att sitta och mogna damer att bli lite mer flitiga med stoppnålen. Som sagt.