På darriga ben

har jag nyss varit ute på promenad med Loppan. Darrigheten beror inte på ett liv i sus och dus, ack nej. Både maken och jag drabbades av vinterkräksjukan och över detta vilar det vare sig sus eller dus kan jag meddela. Men nu tycks det värsta vara över och medan jag för övrigt tänker ta det lugnt i dag, så kan man ju ändå tänka tillbaka på veckan som varit. Den har, förutom vissa uppenbara inslag då, varit bra! Det har varit roligt att tänka på bröllopet som var i helgen, och få rapporter från brudparet som nu befinner sig på Madeira. "Vi var nog de enda på planet som var under 75" sms:ade sonen, alias brudgummen. "Så bra, då blir det lugnt och ni störs inte av barnskrik" svarade jag, som är mycket för att se positivt på saker. De verkar också ha det väldigt bra, och det känns skönt.

Sen skulle svärsonen träna och undrade om jag kunde passa Pyret en stund? Klart man vill ha en vältränad svärson (...och vill passa Pyret inte minst...) så Loppan och jag, vi ställde upp. Vi är som scouter, alltid redo!

 

Som mormor har man ju ett litet förråd av leksaker att ta till, men tänk, det är ändå hundleksakerna som är roligast! Och Loppan och Pyret delade på grejerna i allsköns samförstånd. Syrran kom också förbi och gullade lite och sen kom morfar hem, han är nämligen lite avundsjuk på att det är jag som får mest chans att gulla med barnbarnen när han sitter och slavar på sin institution. Han tajmade det hela väl och kom när bajsblöjor och sånt var bytt så Pyret och morfar kunde bara ägna sig åt att ha roligt tillsammans.

 Så har jag också hunnit med en skogspromenad med Loppan, och det piggar också upp livsandarna. Nu är det sådär höstbrunt ute och när jag tittar på min lilla hund så är hon ju onekligen lite höstbrun hon också.
- sitt här och se ut som en kamouflagehund! sa jag till Loppan.
- vadådå, ska jag klä mig i gröna fjolliga kläder och ha hjälm med lövat nät på? sa Loppan och såg avgjort oentusiastisk ut.
- nejnejnej min kära Loppa, svarade jag, du ser väl att du liksom smälter in i bakgrunden alldeles av dig själv och alldeles utan hjälm!
Loppan suckade lite men satte sig sedan snällt och poserade sedan hon meddelat att detta, det skulle kosta! Både en och två frolicbitar minsann. Ibland tror jag att hon lärt sig ett eller annat av Huliganen.

Sen har jag hunnit med ett biobesök med syrran, vi var och såg Colette och den var vacker, jodå. Men lite seg? Också skulle vi då få passa både Grynet och Pyret när deras föräldrar skulle på teatern, men då föll ju först dottern offer för denne eländiga magbacill och några timmar senare stupade jag på min post, innan maken drabbades.

Men nu hoppas jag att vi alla ska bli friska snart, och jag planerar att köra iväg dotter och svärson på bio eller något annat, så att vi kan få passa flickorna. Det är väl en bra plan?