Men en dag som inleds med ett akutbesök hos tandläkaren, det känns verkligen inte som en dag som får en optimal start. Finns det något som jag är rädd för och verkligen inte vill behöva uppleva i min livstid så är det rotfyllningar. Okej, det finns andra räligheter, men rotfyllning, det har jag placerat högt på listan över Saker Att Undvikas. Jag har en tand som tandläkare bekymrat rynkat pannan över i rätt många år och sagt att "ja, det kan ju gå...", och jag har tänkt att här ska putsas och fejas och mellanrumsborstas och fluoras, allt för att slippa höra de ödesdigra orden.
Men idag gick det inte längre. Jag har haft ont i denna eländiga tand sedan förra veckan men då kunde jag ju inte gå när jag hade vinterkräksjuka. Sen tänkte jag att "det går nog över". Det gjorde det inte, även om det blev lite mindre akut ont. Så jag traskade till min tandläkare och tittade hypnotiserande på honom för att han skulle säga att det här, det var bara övergående. Det gjorde han inte. Och på något sätt känns det ändå lite skönt, att det där som jag gått och oroat mig över, nu har det inträffat och om en dryg månad är det förhoppningsvis åtgärdat och klart. Det visade sig också att de skräckhistorier jag hört om att man inte blir bedövad när det är rotfyllning som gäller för att man säkert ska veta att nerven är död, så är det inte längre. Och det är nog tur det för alla inblandade.
Sen åt jag lunch med en gammal kollega och det var himla trevligt även om jag fick dricka mitt vatten med viss försiktighet eftersom bedövningen ännu inte släppt.
Därefter blev det lite stickning och lite hundpromenad med Loppan och sen skulle jag gå och möta en vän vid tåget för en kväll med mat, prat, ett glas vin och ännu mera prat. För en gångs skull var jag i god tid och jag gick just och gratulerade mig själv över att jag var en sån där ordentlig figur som kommer i tid i stället för att komma flängandes några minuter för sent med andan i halsen när jag fick ett olycksaligt möte med en isfläck på gatan utanför katolska kyrkan. Gatubelysningen i våra kvarter är behagligt dämpad och det är stämningsfullt, det är det - men man ser inte så mycket och i all synnerhet inte isfläckar uppenbarligen. Så där rök ett par bra svarta strumpbyxor och blodet rann längs benen och jag blev återigen försenad.
Trots det blev det ändå en bra dag; mezerätter på den kurdiska restaurangen, en himla massa garnprat och prat om Shetlandsöarna och livet och meningen med det hela. Slutet gott, allting gott kan man säga.
Det är tur att livet är fullt av goda vänner, fina garner, hundar, barn och barnbarn och choklad och andra trevligheter, då kan man ta lite skrubbade knän och rotfyllningar med en klackspark.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.