Man ska akta sig för älgar

Vips! så gick den veckan. Bacillerna har hemsökt Grynet och Pyret och deras föräldrar, så AB Mormorstjänst har ryckt ut. Vi har klippt bokstäver, torkat snoriga näsor, läst böcker, lekt med Loppan, ätit köttbullar, skrivit brev till Tomten, byggt med duplo och åkt båt på vardagsrumsgolvet. Säkert en massa annat med, men det väsentligaste kom nog med.

Loppan tycker om att vara nära Grynet och vill gärna se vad hon håller på med. Pyret har byggt jättehöga torn som gärna ville välta lite. Det tyckte Pyret var fisigt av tornet. Jag får ju säga att det är märkligt vad såna småpyren hämtar sig snabbt - ena stunden har de 40 graders feber, i nästa stund läser man om Älgen som inte ville vara kung och begrundar alla bilderna på olika sorters bajs som finns i boken; älgbajs och harbajs och fladdermusbajs och flugbajs och sådär. Det fanns ingen bild på hundbajs, men vi enades om att det visste vi ju ändå hur det ser ut.

Det var en lömsk älg det där,  han verkade nog så resonabel och vänlig i texten, men när man minst anade det hoppade han på en och ramlade ner på ens totalt oskyldiga tå som nu prunkar i lilavioletta toner. Det känns som att det är helt fel färgskala såhär inför jul. Och ja, jag erkänner att det känns lite fånigt att fotografera sin tå och lägga ut i bloggen, men allt för att med osminkad realism dokumentera tillvaron! Så idag blir det bara bekväma och mjuka skor på. Vandrarkängorna fungerar fint och det är ju himla bra! Men jag vet inte om det blir så snyggt när maken och jag ska på jazzklubb ikväll?

Och kolla här! Ja, jo, det ser ut som regn, men det var det inte (helt och hållet), det var snö! Och det var ju en himla tur eftersom dottern igår lite orutinerat sa till Grynet att "vet du vad, jag har hört att imorgon ska det kanske snöa!". - Då ska vi göra snöänglar! sa Grynet bestämt. - Jag ska "kanske", påpekade dottern då, men på det örat lyssnade inte Grynet. - Du får också lägga sig i snön mamma och vifta med armarna som jag när vi gör snöänglar! fortsatte hon. Dottern försökte igen med det där "kanske", men man såg att hon börjat inse att det kanske varit lite förhastat, det där med att tala om eventuell snö, i all synnerhet när Grynet spände ögonen i henne och påtalade att hon sagt att det skulle snöa, så det så. Så det var ju en himla tur att det singlade ner flingor ovanifrån, dock i alldeles otillräcklig mängd, så vi får nog vänta på snöänglar ett tag till.

Loppan och jag tog vår sedvanliga morgonpromenad i Botan i morse och noterade att tomteskogen kommit på plats. Om man undrar vad det där suddig är på vänstersidan, så är det Loppan - det var nämligen både blåsigt och blött när vi var ute. Jag gjorde ett försök till, men sen började Loppan visa ett otillbörligt intresse för tomtarna, så då gick vi vidare.

Men i eftermiddags, då hände det något märkligt! Det började lysa där ovanifrån, solen gjorde ett sällsynt gästspel och visade upp ens oputsade fönster i all sin o(prakt) och då kan man ju inte sitta inne, då får man bege sig ut i skogen medan man har chansen, så det gjorde vi, Loppan och jag.

Och vips så var det mörkt igen, men det gjorde inget för då hade vi fått skogsluft i näsan och åkte hem och tände lite adventsljusstakar. För nu, nu är det nästan helt legitimt, nu när det är 1:e advent på söndag.

Nu börjar det likna något!

Nu, nu är det som det ska vara. Vinterstudion har dragit igång och jag har tillbringat någon timme framför tv:n med stickningen i högsta hugg och med skidåkarna som stakat sig framåt genom snön i Gällivare. Himla trevligt, för det var ju  mest svenskar eftersom världscupen ännu inte dragit igång, så det var överfullt med svenskar i resultatlistorna och det är man ju inte så bortskämd med.

Jag vet inte varför jag tycker det är så avkopplande, men det gör jag och varför skåda given avkoppling i munnen?

Vi har också hunnit med att vara och titta på ett förslag till nytt kök. Det bär mig lite emot att byta kök, dels för att det nuvarande inte är så våldsamt jättegammalt och det känns ju inte så miljövänligt att byta då, dels för att jag vet hur himla jobbigt det är att leva utan kök i en månad eller så... men vårt kök designades av förra lägenhetsinnehavaren, en rejäl, arbetsam, trevlig och ordentlig ung man. Men väldigt mycket singel just då, och det märks. Arbetsytorna är i det närmaste obefintliga och jag känner att jag blir mer och mer galen på att hålla på och flytta runt allting så fort man ska laga minsta lilla rätt med mer än två ingredienser - eller mer än en rätt för den delen. Så till våren blir det förhoppningsvis av, men först ska vi ju hitta den optimala lösningen. En av de lösningar som presenterades idag innebar bland annat att man skulle ta en del av mitt garnrum i anspråk. Jag tittade oförstående på mannen när han visade det, hur tänkte han här? Ta potentiellt garnutrymme i anspråk?! Skulle inte tro det.

I veckan fortsatte julförberedelserna. Syrran, Birgitta och jag var på Solnäs gård och gjorde adventskransar. Himla trevligt och vi gick loss bland mossa, kottar, granris och röda bär så att julstämningen sprutade som en geysir. Det var idel koncentrerade miner, det här var inget som man tog lättvindigt på!

Men efter att ha hållit tungan rätt i mun så blev de färdiga och vi blev mycket nöjda! Jag hade kanske tänkt gå in för en liten minimalistisk approach, men herregud, när det dukas upp med så mycket kottar och pynt så kan man väl inte stå emot? Så vi snodde tråd, fäste med små krokar, svor över att vissa saker bara ramlade av, åt äpplekaka för man måste ju hålla blodsockernivån på en jämn och bra nivå, och sen, sen var vi helt plötsligt klara! Jamen kolla så fint!

Just nu ligger min krans på balkongen för att hålla sig fräsch tills det är dags att hänga upp den till nästa helg. Jag är svårt frestad att bara hänga upp den redan nu, och har provhängt bara för att se hur det ska bli - men någon rest av julbehärskning dröjer sig väl kvar sedan mina tidigare strikta och rigorösa regler om att julpyntandet ska ske så sent som möjligt. Vi får se om jag klarar det till nästa helg...

Jag fick fint besök i veckan också, det var planeringsdag på förskolan så de gick miste om att träffa Grynet och Pyret, men det blev ju vinst för mormor det! Vi hamnade i pysselrummet, vi gör ofta det. Och där finns ju så mycket att måla med, pärla med och lera med. En lermask till exempel. Tittut! Jag ser fram emot när vi ska göra lite julpyssel, det gör jag!

Nu ska jag strax gå och laga lite mat. Ellenfamiljen kommer och det ska bli roligt att träffas! Så då får jag jonglera runt i mitt opraktiska kök och det ska nog gå bra det med.

Imorgon blir det Mozartkonsert i Allhelgonakyrkan så jag får nog säga att livet liksom har täckt in de flesta aspekter så här på sistone. Tryfferat med lite hundpromenader med raggfian.

Ja, jag glömde ju nästan det viktigaste; Maken är hemma igen från villande hav - ja han tog väl i och för sig Öresundsbron över från Danmark men i alla fall. Vi är fulltaliga och det känns bra.

Proppen är snart ur

Nu känner jag hur man nästan tar bettet mellan tänderna och bara drar iväg. Inte i fullt sken, inte än, men farten ökar definitivt. Nedräkningen har börjat...

Det började ju lite oskyldigt i förra veckan med att jag köpte en liten fjuttig hyacint. Eller två. Okej, tre, men den ena gav jag bort. Det kan ha varit så att jag köpte en amaryllis också, även om jag mörkade det lite för att inte verka vara en sån som sätter igång julmyset rent orimligt tidigt. Lite självbehärskning har man väl?

Och ja, visst köpte jag väl en tomte och en ullkrans i helgen, men är det julmarknad så är det. Det räknas ju liksom inte.

Nu finns det ju andra julförberedelser som man kan tänkas ägna sig åt. Luta långa till exempel. Hu! säger jag bara och det kommer det inte att bli. Städa i alla skåp? Alltså, har vi inte en gång för alla gjort upp räkningen med det där Kajsa Kavat-präktiga? Syltor, grisfötter, aladåber? Ha! säger jag bara (lite omväxling får det ju ändå bli i fnysandet).

Baka saffransbullar, det ska jag göra. Men inte förrän till advent, någon måtta får det ändå vara, det tycker till och med jag. Fast nu är det ju ändå bara knappt fem veckor till jul, så då behöver man sätta fart. Julvimplar, så får det bli! Loppan och jag har tillbringat en stund nere i pysselrummet medan maken är i Danmark och pratar om dögamla prylar med likasinnade. Det gjorde inte vi, vi klippte vimplar, och så snart jag köpt lite snedslå ska det sys julvimplar så att tomtenissarna jublar av fröjd.

Jul alltså. Just bring it on.

Det kan ha varit så att jag köpt en liten konstgjord gran också, inte kan väl pysselrummet förbli alldeles granlöst över jul? Nu är jag ju en inbiten "granar ska vara äkta och barra och dofta skog"-människa, men jag inser att det kanske blir lite väl mycket barr och lite för lite omsorg nere i pysselrummet så då får det bli en liten konstgjord sak. Blir nog bra det med.

Bland tomtar och troll

I helgen var vi som sagt i Småland, bland skog och vatten och mossiga stenar och granar och ekar. Jag såg inga troll, men jag tror de fanns, för mer sagoboksliknande natur får man leta efter. Tomtar såg jag däremot!

Förra gången vi var i Småland var det strålande sol och glödande höstfärger och därför blev jag tämligen förvånad när vi körde upp i lördags för då var det raka motsatsen - så mörkt och murrigt att gps-kartan tolkade det som att vi var ute och körde i nattmörker och envisades med att visa kartan i nattvy.

Men vad gör väl lite murr när man får träffa familj, leka med barnbarn och blir serverad jättegod mat? Och när vi vaknade på söndagen, ja då hade vädret skärpt sig och Loppan och jag tog en promenad genom skogen bort till vattnet. Förra gången vi gjorde det var ju då Loppan sprang in i ett elstaket och blev så rädd att hon rymde i ilfart, och jag blev hysterisk och illtjöt i telefon och det blev 45 minuter av ren panik innan hon hittades av en vänlig själ längst ut på en brygga. Det ville jag för död och pina inte vara med om igen, så därför fick Loppan vara kopplad tills vi passerat alla illvilliga elstaket.

 Men jag tror att hon njöt av tillvaron ändå, vem skulle inte göra det som fick traska runt i en sån här morgon? Fast det var märkligt tomt, det var det, inte en endaste människa mötte vi. Inga troll  heller som sagt, men det var nog lika bra det. Vi hittade däremot en skylt som hembygdsföreningen satt upp vid en husgrund efter ett hus som rivits 1865 och där två fiskaränkor hade bott. Det är något väldigt charmigt med dessa föreningar som väl oftast drivs av en eller annan eldsjäl. Nu kanske man ler lite i mjugg och tänker att det är lite gulligt trivialt med en skylt över en husgrund efter ett torp om man är mer inne på plaketter som utropar att "här bodde Strindberg medan han skrev Inferno" eller liknande. Men maken påstår att inom arkeologin är det synnerligen hett och inne att forska på marginaliserade grupper som liksom varit mer eller mindre osynliga i historien. Alla kan ju inte vara Strindberg - vilket nog är tur det, han verkar ha varit en rätt besvärlig gubbe.

 När vi kommit till vattnet tittade vi på det, man vill ju passa på och njuta av all natur som stod till buds. Sen traskade vi tillbaka igen för jag visste ju att det skulle vankas frukost med hembakt surdegsbröd och sånt vill man ju inte missa!

Det syns när Grynet och Pyret är på besök! Det har lekts intensivt med duplo och klossar och vi har ritat och sjungit och emellanåt städade vi upp alla klossarna igen, vilket faktiskt var tämligen onödigt, för rätt vad det var så låg de över hela golvet igen. Ibland blev man trött och fick ta igen sig hos farmor - men snart var det full rulle igen!

Men tomtar, var fanns de? Jo de hittade man på julmarknaden som hölls i hembygdsgården som syns till vänster. Det var nog den minsta julmarknad jag varit på, men den var gemytlig och mysig och där, där hittade vi tomtar! Grynet hjälpte mig att välja en som ska bo i pysselrummet till jul, för det är väl klart att det ska vara tomte där också.

Nu var det ju inte bara en tomte som fick följa med, det går ju inte att motstå att shoppa lite när det finns så fina saker. Krusbärsmarmelad med ingefära till exempel, det låter väl spännande? Känns som en marmelad med sting, och hälsosam dessutom tänker jag.

Dessutom hittade jag en julkrans. Nu ska jag i och för sig gå med syrran och en kompis på torsdag och göra en krans, men den här, den kunde man inte motstå, inte när man gillar ull. Och det gör jag. Den liksom bara ropade "köp mig!" . Så det gjorde jag. Något annat var inte möjligt. Och varför ska man vara så snål och gnetig med kransarna och bara ha en? När man kan ha flera.

Jamenvisst!

Det är ju så här en dag ska se ut! Man inleder men en lång promenad ute i leran grönskan (ja, det är lite onaturligt grönt ute med tanke på att det är december om bara ett par veckor) med den rufsiga vovven, den gula jaktlabben och kompisen. Det blåser så att hårtestarna viner om öronen, men vad gör det? Att traska runt med hund ett par timmar, det mår själen bra av.

Själen mår också bra av lite fika, så vi avslutade med kaffe och muffins. Loppan placerade sig raskt uppe på bordet, förmodligen tänkte hon att hon då befann sig angenämt nära muffinsen. Som höll på att blåsa av bordet, inom parantes sagt. Nu kanske en sån där renlärig hundmänniska tycker att "jamen herregud, ska hunden verkligen befinna sig PÅ fikabordet?!". Förmodligen med en rättfärdig fnysning efteråt. Loppan släpphänta matte bara fnissade lite och sa vänligt att "gå ner från bordet lilla vän". Någon muffins blev det dock inte till Loppan, någon ordning får det ändå vara. Förresten fanns det bara två, en till kompisen och en till mig.

För nog hade Loppan gjort sig förtjänt av en belöning, vi hade avslutningstävling i nosework i onsdags och vem var det som vann hela konkarongen om inte min lilla Loppa? Hon är duktig på nosework, det är hon - men ofta är det så mycket som distraherar så vips! så har man missat ett litet hydrolat här eller där. Så visst vore hon värd en belöning - men vänta nu, det kan ha varit så att belöningar har liksom ramlat ner över  henne lite nu och då. Så kan det ha varit.

När vi hade blåst färdigt och var lika raggiga som Loppan allihop åkte vi hem och jag förberedde lammrevben som ska serveras ikväll men som skulle ligga i marinad ett tag.

Och sen angrep jag med viss försiktighet knypplingen, och nu, nu tror jag att jag är på rätt väg! Även nätbotten på diagonalen och vävbotten med vridning. Det går inte fort. Och jag säger inte att jag kommer att klara spetsen utan fler kalamiteter, men en eller annan liten centimeter har det blivit i alla fall. Så nog var jag värd en äpplemuffins?

Sen var det dags för Loppans Skönhetssalong - vi ska åka till Småland imorgon och då kan man inte vara hur rufsig som helst. Så nu är klor klippta, bissingar borstade och hela hunden nyborstad. Jaja, jag vet att det räcker med att hon ruskar på sig en endaste gång, så ser hon ut som en raggig golvmopp igen - men nu har vi gjort vad vi kunnat för att se någorlunda prydliga ut.

Vi tog en promenad till torget också, Loppan och jag. Där köpte vi årets första hyacinter och det får också fredagsstämningen på topp! Det kanske är lite tidigt att köra igång med hyacinter, men jag kompromissade genom att sätta den i en gul kopp så det är inte alltför mycket julvarning. Än. Men om några veckor så, då drar det igång!

Fast nu är det nog bäst att jag går ut och drar igång de där lammrevbenen.  Fredag. Det är fint, det.

Ett visst mått av bläh

Ibland vill det sig inte. Man vaknar på morgonen och är full av planer på stordåd. Man ser framför sig hur man tar sig igenom dagen och uträttar det ena mer enastående än det andra. Okej det får liksom vara stillsamma stordåd, för ryggen känns som en sån där gammal gisten i port i ett spökslott i en skräckfilm - en sned och knirrande och knarrande port. En som hänger på rostiga gångjärn och har sett sina bästa dagar. För mycket länge sedan.

Sen går man ut i köket och dänger en alldeles oskyldig kaffekopp i köksbänken vilket inte slutade så lyckligt för kaffekoppen.

Tar man lärdom av detta? Nejdå, man tar fram knyppeldynan som varit lite försummad på sistone och tar sig an det där nya mönstret som jag bara hann börja på vid sista knyppellektionen. Man läser beskrivningen. Man kommer inte riktigt ihåg var man var och det är ju så fullt av hål! Så fullt av nålar! Lite försiktigt trevar man sig ändå fram ända tills man inser att man är helt och hållet ute och cyklar, och då menar jag inte i en ljummen sommarkväll med lagom nerförsbacke och fågelkvitter i öronen. Mer novemberrusk, uppförsbacke och en hotande punktering.

Jag blänger surt på knyppeldynan och knallar ner i pysselrummet med maken. Där dricker vi farsdags-kaffe och sen kastar jag mig handlöst ut i  syeriet. Jag har nämligen sytt klänningar till två små barnbarn och nu tänkte jag sy tillhörande tights, det kan ju vara lite svalt med klänning på vintern.

Klänningarna sydde jag häromdagen och det var nog en rasande tur, det, för då var det inte en sån här dag. En sån dag när man klipper till två högerben. Alltså, man borde ha ett visst mått av förnuft vid min framskridna ålder och inte sätta saxen i tyget när det är en sån här dag. Uppenbarligen så har man inte det.

Så nu tar jag det väldigt lugnt och kastar mig inte över några nya projekt. Jag inser att här gäller det att bara ta sig igenom dagen och minimera riskerna. Inte sticka ut hakan. Inte vifta med saxen. Eller kaffekoppar för den delen.

Nu sitter jag här och bloggar och om ett tag ska vi äta boeuf bourguignone, och ja, jag kommer förmodligen att spilla på duken (och mig själv), men mat måste man ju ha. Jag kan nog behöva ett stärkande glas rött också.

För övrigt, om man bortser från knyppling och två högerben och sånt,  har helgen varit bra! Vi har haft nattgäster och det har staplats och lekts och tittats på tv och pysslats i kubik - och där vill jag påpeka för föräldrar och tandläkare och såna att kolla på morfars ben, där ligger en tandborste minsann! Jojo, jag är en ansvarskännande mormor. Måhända att jag serverar chokladkex efter frukosten, men vartendaste litet tandtroll borstas bort sen. Lite friheter får man ta sig som mormor tänker jag.

Det var mysigt! och morgonstund har ju guld i mund, även vid 05.30 då Pyret tyckte att det var dags att vakna på ett strålande humör. Det går inte att sova när någon håller på och går upp i brygga, gör armhävningar och sjunger glada trudelutter bredvid en, det gör det inte. Men, som sagt, inte ska man ligga där och tryna bort hela livet.

Men nu, nu är det snart mat. Och ett glas rött, som sagt. Och imorgon ska jag till kiropraktorn så kanske den där rostiga och gnälliga ryggen kan bli lite mer böjbar?

Så visst har det varit en bra helg! Och nu har jag ju två högerben till ett par tights, och det måste väl ändå vara bättre än inga ben alls? Så bläh-faktorn har nog inte varit så hög trots allt.

Hej vad det går!

Trots att jag inte arbetar längre så känns det ändå som att det är något speciellt med helgerna - och snabbt går de! Ändå hinner man klämma in en hel del. Hundpromenad med aussisarna av vallhundstyp till exempel. Vi har inte träffats på ett tag så nu traskade vi på en rejäl runda och motionerade munlädret. Vi alltså. Hundarna motionerade sig mer genom att springa och det är väl inte fel kan jag tänka mig. Men man kan faktiskt inte både springa och prata, i alla fall inte om  man har min (icke)kondis.

Sen åkte maken och jag och köpte lagerhyllor för nu, nu skulle det ske! Vi har ett vindsförråd som har varit minst sagt belamrat och eftersom man ska upp där med jämna mellanrum för att hämta resesängar och uppblåsbara madrasser, och snart är det ju dags för julpynt - ja det kändes som att en viss överblick hade varit på sin plats.

Alltså köpte vi hyllor igår, men sen fick det vara nog med det, det finns ju ändå gränser för hur organiserad man vill vara. Förresten hade jag inte tid - jag lagade Tartiflette, comfort food av yppersta kaliber. Efter det orkade man verkligen inte ställa sig och skruva ihop några hyllor! I all synnerhet inte som vi satt där och drack vår Crozes Hermitage och firade att maken lämnat in sitt manuskript till avhandlingen för grönläsning - dryga 400 sidor fullproppade av akademiska spetsfundigheter det kan man ju inte fira genom att ställa sig på en dammig vind och vifta med skruvdragaren, det begriper ju vem som helst.

Sen blev det söndag. Idag alltså. Och då behövde ju hunden motioneras så vi åkte ut till vår tränares anläggning och körde lite agility i ottan. Hopp och skutt och sånt och springa genom tunnlar och kuta över A:n och sådär. Jag är innerligt glad att det inte är jag som ska hoppa och klättra och skutta och åla mig igenom en tunnel. Det hade inte gått, det är då ett som är säkert.

Högeligen belåtna med oss själva åkte vi sedan till skogen en sväng och promenerade i höstdiset. Vi träffade en shitzu och ett ihärdigt svansviftande tog vid, så nu är svansen också motionerad.

Sen åkte vi hem till våran husse som då faktiskt hade klivit ur sängen och då kunde man ju tro att nu, nu skulle det ske! Nu skulle vindsförrådet fixas till! Då behagade skruvdragaren lägga av. It was a very dead skruvdragare. It had pulled up its daisies. Dead as a dodo. Så då fick vi ju åka och köpa en ny. Och sen kom vi på att vi skulle på vernissage så då fick vinden vänta. På vernissagen råkade vi bland annat ut för en konstnär som målade asagudar. Företrädesvis kvinnliga med bara bröst. Det var mycket bröst om man säger så. Och en väldigt pratsam konstnär. Men vi lyckades slita oss till slut och då! Då var det slut på uppskjutandet-till-morgondagen och allt det där.

Nu ska man inte tro att det bara var maken som skruvade, nej minsann. Även jag drog i ett antal skruvar, med en pigg och nyter skruvdragare så var det ju rena barnleken.

Och nu har vi ett osannolikt uppröjt vindsförråd. Det finns ingen förebild vilket på sitt sätt är synd, men på ett annat sätt är bra för man vill ju ändå upprätthålla en viss image av att man är en rätt ordentlig prick ändå.

Men kolla nu då! Va?! Man ser fri golvyta! Fri bänkyta! Och jag vet exakt var resesängen och resväskorna och julpyntet befinner sig och det är ju inte så dumt med tanke på att det bara är drygt 1,5 månad till jul. Detta saliga ordningstillstånd kommer kanske inte alltid att bestå, men nu finns det bevarat i ljust minne i bloggen i alla fall.

Högeligen belåten med mig själv stämde jag sedan träff med min overlock. En klänning till Pyret ska det bli. Och man kan tro att detta, det är ju bara en alldeles vanlig bild på en trikåklänning i en overlock, men då tar man fel. Fel, fel, fel! Jo för overlocken och jag, vi har haft ett litet meningsutbyte. Den vägrade att sy. Skära, jodåförallandelar. Men sy? Njet. Och det såg ut som att den var trädd och alla trådarna var där och är det något jag är osäker inför  (förutom rotfyllningar och utförsåkning och sådär), ja då är det att trä om en overlock. Hittills har jag klarat mig med att knyta i ny tråd och dra, men nu, nu krävdes det mer rejäl handpåläggning. Jag började med att läsa manualen. Sen bröt jag ihop lite grann och Begrep Ingenting. Sen bröt jag ihop lite till. Och sen kom jag på att jag är ju en modern människa och med hjälp av Youtube lyckades jag faktiskt lösa problemet.

Triumfen, alltså.