Häromdagen när Loppan och jag traskade iväg mot Botan för en liten promenad/spana efter ekorrjävlarna-som-vägrar-komma-ner-och-leka/snusa/hälsa på hundkompisar-promenad blev vi ikappkörda av en bil där bilföraren vevade ner rutan i farten och tjoade "e' de' e aussie du har?!" Det kunde jag ju inte neka till, så jag medgav vänligt att så var fallet och knallade vidare. Bilen körde in vid kanten och sen hängde både bilföraren och hans sällskap ut genom rutan och meddelade att jag har en väldigt fin hund (vilket jag höll med om för det hade de ju alldeles rätt i) och sen sa de upphetsat att de skulle minsann hämta en aussievalp dagen därpå. Vi aussieägare emellan hade sen ett trevligt samtal där vi enades om rasens förträfflighet. Deras valp kommer från den kennel där Loppans mamma är född - hon som heter Oh Holy Macarony, men som gudskelov kallas Polly.
Så nu kommer deras liv att bli så mycket bättre med en aussievalp i hemmet, en med gott påbrå! Det kommer att busas rundor så att mattorna yr, det kommer att hoppas och skuttas och gullas och dragkampas och busas lite till... och nog för att jag känner att jag är väldigt färdig med det där att ha valp, men det är nästan så att jag blir lite sugen... för något rarare än en liten australisk terrier, det finns nog inte.
Loppan och jag vi har varit hos veterinären idag och min duktiga hund, hon läker så bra i sitt öga. Och hon uppförde sig exemplariskt hos vetten när de färgade in ögat för att se hur revan såg ut (lite skillnad mot den cirkus vi hade häromdagen där det sprutade grönfärg över närområdet - men då hade hon ju ont så det tycker jag faktiskt inte att man kan klaga på). Nu, nu ser det bra ut och vi ska fortsätta droppa några dagar till, men sen ska förhoppningsvis allt vara bra.
Något annat som är bra är att jag och Grynet har dekorerat små halloweenspöken - Grynet och hennes mamma hade bakat fullt av små marängspöken och igår, när Grynet höll mormor sällskap ett tag fick vi några med oss som vi kunde måla ansikten på med choklad. Kanske inte så skrämmande, men medge att det är de gulligaste halloweenspöken ni skådat på länge.
Konstigt egentligen, jag brukar ju fnysa åt allt som har med halloween att göra och kalla det för amerikanskt kommersiellt trams - men nu känns det som något helt annat att spöka till det med dotterdottern.
Stickning, det är också bra, det! Nog för att jag har en eller annan kofta, men ingen gul. Eller rättare sagt, jo det har jag, men ingen i gul ull och det känner jag behövs i min garderob. En Annas Cardigan, som mönstret heter, ska det bli, fast minsann inte till någon annan, utan till mig, bara till mig. Vill denna Anna ha en gul cardigan får hon väl sticka den själv?
Och fredag, det är minsann bra! Så nu är det dags att gå och laga lite röding och rota fram en flaska vin. Så får det bli.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.