Ibland vill det sig inte. Man vaknar på morgonen och är full av planer på stordåd. Man ser framför sig hur man tar sig igenom dagen och uträttar det ena mer enastående än det andra. Okej det får liksom vara stillsamma stordåd, för ryggen känns som en sån där gammal gisten i port i ett spökslott i en skräckfilm - en sned och knirrande och knarrande port. En som hänger på rostiga gångjärn och har sett sina bästa dagar. För mycket länge sedan.
Sen går man ut i köket och dänger en alldeles oskyldig kaffekopp i köksbänken vilket inte slutade så lyckligt för kaffekoppen.
Tar man lärdom av detta? Nejdå, man tar fram knyppeldynan som varit lite försummad på sistone och tar sig an det där nya mönstret som jag bara hann börja på vid sista knyppellektionen. Man läser beskrivningen. Man kommer inte riktigt ihåg var man var och det är ju så fullt av hål! Så fullt av nålar! Lite försiktigt trevar man sig ändå fram ända tills man inser att man är helt och hållet ute och cyklar, och då menar jag inte i en ljummen sommarkväll med lagom nerförsbacke och fågelkvitter i öronen. Mer novemberrusk, uppförsbacke och en hotande punktering.
Jag blänger surt på knyppeldynan och knallar ner i pysselrummet med maken. Där dricker vi farsdags-kaffe och sen kastar jag mig handlöst ut i syeriet. Jag har nämligen sytt klänningar till två små barnbarn och nu tänkte jag sy tillhörande tights, det kan ju vara lite svalt med klänning på vintern.
Klänningarna sydde jag häromdagen och det var nog en rasande tur, det, för då var det inte en sån här dag. En sån dag när man klipper till två högerben. Alltså, man borde ha ett visst mått av förnuft vid min framskridna ålder och inte sätta saxen i tyget när det är en sån här dag. Uppenbarligen så har man inte det.
Så nu tar jag det väldigt lugnt och kastar mig inte över några nya projekt. Jag inser att här gäller det att bara ta sig igenom dagen och minimera riskerna. Inte sticka ut hakan. Inte vifta med saxen. Eller kaffekoppar för den delen.
Nu sitter jag här och bloggar och om ett tag ska vi äta boeuf bourguignone, och ja, jag kommer förmodligen att spilla på duken (och mig själv), men mat måste man ju ha. Jag kan nog behöva ett stärkande glas rött också.
För övrigt, om man bortser från knyppling och två högerben och sånt, har helgen varit bra! Vi har haft nattgäster och det har staplats och lekts och tittats på tv och pysslats i kubik - och där vill jag påpeka för föräldrar och tandläkare och såna att kolla på morfars ben, där ligger en tandborste minsann! Jojo, jag är en ansvarskännande mormor. Måhända att jag serverar chokladkex efter frukosten, men vartendaste litet tandtroll borstas bort sen. Lite friheter får man ta sig som mormor tänker jag.
Det var mysigt! och morgonstund har ju guld i mund, även vid 05.30 då Pyret tyckte att det var dags att vakna på ett strålande humör. Det går inte att sova när någon håller på och går upp i brygga, gör armhävningar och sjunger glada trudelutter bredvid en, det gör det inte. Men, som sagt, inte ska man ligga där och tryna bort hela livet.
Men nu, nu är det snart mat. Och ett glas rött, som sagt. Och imorgon ska jag till kiropraktorn så kanske den där rostiga och gnälliga ryggen kan bli lite mer böjbar?
Så visst har det varit en bra helg! Och nu har jag ju två högerben till ett par tights, och det måste väl ändå vara bättre än inga ben alls? Så bläh-faktorn har nog inte varit så hög trots allt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.