Att fatta rätt beslut

 Ibland kan man ju vara lite velig. Väga för mot emot. Grunna. Tänka "å ena sidan... men å andra sidan..."

Men så ibland, så bara vet man vad man ska säga. Utan tvekan. Som idag för (märkligt nog, hur har det gått så himla fort?!) 42 år sedan. Självklart var det så att jag skulle svara "Ja!" på frågan tager-du. Och det gjorde jag himla rätt i.

Så idag har vi bröllopsdag. Den inleddes på bästa sätt med hundpromenad vid Krankesjön. För första gången fick Loppan träffa Lisas lillasyster Sally, och det gick väldigt bra! Full fräs på Sally och även de något äldre damerna fick ibland sprutt under tassarna. Susanne och jag promenerade i mer maklig takt och drack dessemellan kaffe.

På vägen hem passade jag på att köpa några pelargoner. Närmare bestämt två stycken Astrid.

- Jag tänkte du ville ge mig några Astrid nu när det är bröllopsdag och allt, sa jag till maken när jag kom hem igen, fullastad med Astridar och Loppan.

- Klart jag vill! sa maken då. - Ska jag betala dem?

- Nej, det har jag redan gjort sa jag belåtet. Placerade Astridarna i fönstret och tänkte att det var ju väldigt bra det där att man svarade rätt. Då för 42 år sedan.

Ta mig till havet...

 I höstas, när restriktionerna började lätta, när infektionerna varit alldeles för många och när man kände ett behov av att blicka framåt och ha planer, ja då tänkte maken och jag att det vore roligt att ha en resa att se fram emot på våren. Inte för att man vågade ropa några hej!, eller sälja några skinn förrän björnen verkligen var skjuten och över bäcken. Nejnej, man muttrade besvärjande "OM si eller så, så kanske vi reser till....".

Nu var ju frågan vart detta "till" var någonstans? Maken föreslog Paris. Jag kontrade med Orkneyöarna. Sen föreslog maken New York. Då slog jag till med Färöarna. 

- Det här går inte! sa vi. - Vi måste mötas på halva vägen. 

Det blev Kreta. Vi hade inte varit på sol-å-bad-semester sedan någon gång på 90-talet, men nu vore det väl ändå dags? Sen ägnade vi hela våren åt det där besvärjande OM:et och tänk, så förra fredagen tog vi en taxi till Kastrup vid stupid o'clock och så kom vi iväg. Ja, det vill säga, först tog vi hissen ner och i hissen kom jag med (den som jag trodde helt onödiga) frågan "tog du med din ryggsäck?". Den ryggsäck i vilken maken packat synnerligen Nödvändiga Prylar. Maken fick ta hissen upp igen.

Men ett antal timmar senare, ja då kom vi - och ryggsäcken - till hotellet som låg alldeles vid stranden. Ett väl valt hotell. Litet, med en nedre åldersgräns. Ska jag tillbringa semestern med barn, ja då ska det vara min egna barn och barnbarn, för en vecka som skulle tillbringas med a) vila, b) sticka, c) läsa, d) dricka vin, ja då kändes det som att ett lugnt och tyst läge vore att föredra.

Nu var det inte så värst tyst när vi kom, för det blåste rejält och vågorna slog in mot stranden. Härligt! Vi tog en liten promenad och sen drack vi upp den prosecco vi hittat på rummet. Lika bra att liksom sätta ribban med en gång. Sen blev det lite moussaka (och kanske ett glas vin till) innan vi sov gott med havets brus som vaggvisa.

Vi hamnade i en behaglig lunk den där veckan; alternera mellan att ligga vid poolen och läsa och ligga vid havet och läsa. Ibland stickade man lite. Eller, det var nog mest jag. Ibland uppdaterade man sig på nyheter. Kan ha varit mest maken. Sen smorde man in sig lite. Gick och köpte lunchmat och åt på balkongen. Drack en massa vatten (ja jag vet, det ser ju helt knäppt ut. Vatten? När det finns vin?! Men lugn, bara lugn, det blev vin också.

Havet var svalt och klart och härligt! Lite svårbalanserat ut över stenarna, men så värt det. Lite skillnad från Lundåkrabukten där man går och går och aldrig kommer till dörren. I alla fall inte en dörr som är mer än knähög. Här balanserade man ut några futtiga meter och sen bottnade man inte utan kunde ligga där och skvalpa runt och sprätta med tårna. Det kan man minsann inte säga om att bada i Lomma, inte.

Frukostarna, ja där kan man prata om "breakfast with a view". Alltså, få nypressad apelsinjuice, äta grekisk yoghurt med honung och nötter, få nybakt bröd med avokadröra och tomater, inhemsk ost smaksatt med timjan, hembakt tigerkaka....undra på att man åt tills man blev fyrkantig. 

Sen hade man ju en ansträngande dag (se ovan) och därför måste man ju ha lite mat och en eller annan coctail på kvällen också, innan man strosade hem längs stranden och tittade på solnedgången. Jag klagar inte. En behaglig tillvaro, annat kan man inte påstå.

En dag kände vi ändå att man kanske borde aktivera sig lite mer? Vara lite kulturell? Rentav röra lite på sig (så att man kunde få plats med mer mat och vin)? Alltså åkte vi på utflykt till Knossos. Rejält gammalt, vackert, arkeologi så att det spritter om det, det kunde väl inte gå fel?

Det gjorde det inte heller, men det var snubblande nära. Vi hämtades upp i gryningen och efter att ha åkt någon timma hoppade guiden på. Hon var långt ifrån skandinavisktalande som det stod i programmet, utan hon malde på med osynliga pauser mellan medioker engelska och tyska. Maken och jag tänkte att nu skulle vi tillbringa en hel dag med denna monotona malande röst, som dessutom sa helt oinspirerande saker och suckade lite. När vi stannade för kiss- och fikapaus vid en totalt ocharmig bensinmack hade jag fått nog och ringde resebyråns jourtelefon och undrade om det verkligen skulle vara på det här viset, vavava?! Och nej, det skulle det ju inte, sa den unge mannen som pratade danska och hade lite svårt att höra vad mitt bokningsnummer till utflykten var, men han skulle kolla och återkomma under dagen. Vilket han inte gjorde. Men tänk ändå, så rätt det kan bli, för det kom en buss till, full med tyskar vars guide inte pratade detta tungomål - så guide byttes och vi fick en fantastisk guide som verkligen kunde sitt ämne, som hade massor av intressanta saker och teorier att upplysa oss om och som dessutom pratade bättre engelska än många engelsmän. Så vi tillbringade några varma och intressanta timmar på Knossos där vi fick höra att många av de teorier som Evans lanserat gjorts av mer liksom politiska skäl för att hålla de viktorianska finansiärerna nöjda och glada. Liksom, barbröstade damer och ystert skuttande unga män, det fick väl den de flesta viktorianer att sätta i halsen av förskräckelse. 

Så vi lärde oss om hur arkitekturen ledde människorna till att se upp mot bergen, hur man slussades att se kontrasterna mellan mörkt och ljust, om initieringsriter med tjurar för att göra män av pojkar (och varför man gick med på att utföra så dumdristiga handlingar), om barnmorskor och ormgift och blommor och livsmedelslagring och kungen och politiken och, tja det mesta faktiskt. Det mesta med en svagt feministisk touch. Fantastiskt intressant!

Sen åkte vi till Herakleon och såg fynden i verkligheten. Kreatur! Lerpottor! Smycken! De barbröstade barnmorskorna, där ormarna syftade till att symbolisera hur man använde en viss mängd ormgift för att få födsloarbetet att fortgå i kontrollerad takt och att de bara brösten syftade till att visa att eftersom de flesta kvinnor dog i mycket tidig ålder var det hela samhällets sak att se till att få så många barn som möjligt att överleva. Kärnfamiljen var inte samhällets medelpunkt direkt. 

Det var en himla massa mer än så, men vid det laget började orkan tryta lite; ett varmt museum, munskyddstvång och att ha tillbringat en god stund ute i solen, ja då var det dags att ta farväl av tjurar, galanta damer och allt det andra.

På vägen hem stannade vi till i vackra Rethymnon där vi stärkte oss med en glass vid hamnen. Det ser ut som att maken håller på att sno åt sig av min glass, men det är faktiskt en synvilla, han nöjde sig mycket ärbart med att äta upp sin egen chokladglass. Och sen, ja sen somnade i alla fall jag på bussen tills vi kom tillbaka till vår vanliga lunk med läsa-vila-äta-vila-och-ha-det bra.

Nu är vi hemma igen och det är inte dumt det heller. Förvisso har vi inte utsikt över ett blått medelhav vid frukosten och man får sno ihop sina egna måltider men det har sin charm det med. Och framför allt så finns det ju en raggig liten terrier här och det, det var något som saknades på Kreta. Loppan har haft det väldigt bra hos syrran där hon ockuperat fotpallen, tiggt godis och blivit bortskämd på bästa sätt. 

Borta bra, men hemma bäst ändå. Men jag får ju säga att vår Kretakompromiss, den gick inte av för hackor!

När man har en snäll dotter

Förra året sådde jag luktärtsfrön, omsorgsfullt utvalda, inköpta och sedan förodlade enligt konstens alla regler. Några fröer delade jag med mig åt till svärdottern och dottern, en del behöll jag själv. Och hur gick det då? Tja, hos såväl dotter som svärdotter prunkade och blommade luktärterna så att det var en fröjd åt det. Hos mig? Not so much. Någon enstaka liten blyg ärt såg väl dagens ljus, men att tala om blomsterprakt, ja det vore verkligen att ta i.

Så i år har jag inte köpt några frö och således inte förodlat dem heller. Men så har jag en dotter av prima slag som dels tog fröer från förra årets rikliga blomning (jag är inte det minsta bitter, det vill jag med emfas hävda), dels sådde dem, och som dessutom nu frikostigt dela med sig av dem till sin mamma. Heder åt en sådan dotter!

Så nu förväntar jag mig en enastående luktärtsprakt, nu när jag mest är hyresvärd åt dem och inte varit inblandad i dess späda och formbara barndomstid.

Låt oss hoppas!

Det finns musik. Av olika slag

I skrivande stund hör jag "musik" (inom väldigt mycket citationsttecken) från Göteborgs Nation. Tydligen räcker det inte med att fira karneval i dagarna tre, utan man måste ha lite förfest i 85 decibel. Ja, tro nu inte att jag är en sån som på rak arm hör något och tänker att "hmm....vänta nu här....jag har det! 85 decibel, på min ära!". Nej, det är störningsjouren som på vänlig förfrågan har uppgett att de ska ha fest och att det tillståndsgivna decibeltalet är just 85. Jaja, bara de har roligt så.

Maken och jag kunde avnjuta alla decibelen när vi åt kvällsmat (laxsoppa, tackar som frågar). Man kan också notera att Malmö nation uppenbart väntar sig regn under karnevalen, eftersom de hängt upp rosa paraplyer i mängd. Det kan nog hända att detta är en klok försiktighetsåtgärd, SMHI lovar inte alltför mycket guld och gröna skogar i väderleksväg inför den stundande lundakarnevalen.

Tidigare idag kunde vi avnjuta desto angenämare musik. Grynet och Pyrets förskola hade en liten utomhuskonsert och maken, Loppan och jag ilade dit.

Det var skönsång! Det var energiska studs och hopp och dans! Det var oo-aa hela natten (som jag, inom parantes sagt, lovat att filma till dottern = alias flickornas mamma. Det kan hända att det blev mest pannkaka av det, men sången var underbart njutbar). Det var dessutom alldeles lagom många decibel.

Pyret? Ja hon var visst så studsig att hon inte fastnade på bild. Men efter konserten blev det kramkalas med mormor och morfar och Loppan blev ihärdigt klappad av många barnahänder.

Se det, det var en synnerligen njutbar musikstund! Där kunde Göteborgs nation ha något att lära, känner jag.

Rabarbertid

 När vi bodde i hus hade vi rabarber i trädgården. Och finns det något som smakar försommar mer än rabarber? Det kan i alla fall inte jag tänka mig.

Sen flyttade vi och då hade vi inga rabarber. Det kändes ju futtigt. För att inte säga fattigt. Alltså fick vi en bit rabarberrot från vår gamla trädgård och den planterade jag och bad bevekande att "snälla rabarber, väx nu!". Och rabarbern, ja den var en sån där medgörlig sak som faktiskt ville vara en till lags. Så den växte lite fint och försiktigt, och så, nu i år, ja då levererar den stort!

Jag har redan hunnit göra någon rabarberpaj. Lite rabarber-å-kardemummamuffins. Tja lite sådär.

Men det är ju ytterligare en sak som är himla bra med rabarber, man blir liksom på gott humör av den. Det är lite tjo och tjim och hejfaderittan över rabarber. 

Så när jag vaknade imorse och inte kände mig sådär kvittrande och munter precis, ja då fanns det bara en sak att göra. Eller vänta nu, två saker var det väl ändå. 1) Gå ut med Loppan, det brukar sätta lite lagom fräs på humöret. Samt 2) göra något rabarberrelaterat.

Så då slog jag väl först två flugor i en smäll; gick ut med Loppan och avslutade nere i vår lilla täppa där jag skördade ett antal rabarberstjälkar.

Sen löpte jag upp i lägenheten och så fick min röda Ankarsrum jobba lite. Och efter ett lagom långt tag, kanske lite längre än vad jag hade tänkt mig, men man kan inte hetsa rabarber, så är det bara; ja då var den klar. Sockerkaka med rabarber. Bara det fick ju humöret att spotta upp sig. 

Fast sedan tänkte jag att om man nu blir lite lagom glad av att ha bakat en rabarberkaka, vad kan då liksom ytterligare skruva upp det hela? Jamen svaret var ju självklart! Fikastund med nybakt kaka, om inte det sätter sprätt på livsandarna så vet då inte jag vad som ska till.

Sedan höll faktiskt humöret i sig hela eftermiddagen, men jag tänkte ändå att varför chansa? Vore det inte lika bra att se till att humörbarometern höll sig på Soligt och Varmt? Va?

Så just in case, för att inte riskera något, så gjorde jag rabarberkräm till kvällsmat. Sådär, nu ska väl kvällen klara sig. Även om maken och jag nyss kom på att imorgon kommer målarna för att måla fönsterna och då ska det vara undanplockat. Målare, det är ett morgontidigt släkte som börjar klockan 07.00. Pip. Fast imorgon skulle de faktiskt inte komma förrän vid 07.45. Och det är ju i alla fall något bättre, det får man medge.

Saker man längtat efter

Att ha ork att gå med Loppan i skogen till exempel - det gör vi ju ofta, men när man återhämtar sig från influensa, ja då blir det mest promenader i närområdet i sakta mak, om nu Loppan inte är hos syrran och lever livets goda dagar, för då går man inte alls.

Men nu tog maken och jag vår Loppa och tog en sväng i skogen. Inte jättelångt och inte i ilfart över stock-och-sten, men avgjort med lite jopphejdi-jopphejdakänsla.

Sen åkte vi och köpte en rosbuske, det har jag också längtat. Den får dock inte vara med på bild, för än så länge är den mest några taggiga pinnar, men vänta bara! I sinom tid ska den prunka med ljuva rosa rosor, den nya Queen of Sweden!

Annat har dock redan börjat blomma så smått - syrener till exempel. Och det längtar man också efter, för nog är det lite extra ljuvligt med sådana där säsongbundna njutningar. Man inser att om man inte stannar pronto i Botan och sniffar på syrenen, ja då är för sent om bara någon liten vecka eller så. Ja om inte detta är Carpe diem, så vet då inte jag vad som ska carpas. 

Sen är det ju något annat som man längtat efter! Nu har mormor på grund av räliga virusar och annat skit fått ställa in ett par tillfällen när Grynet och Pyret skulle kommit och hälsat på, så sent som förra veckan skulle Pyret vara hos mormor och morfar medan Grynet hade avslutning på sin gymnastik. Men blev det något av det? Nej minsann.

Därför var det så otroligt mysigt att igår få hämta Pyret hem till mormor och morfar och Loppan. Pyret var redan beredd med jackan på när vi kom och sen åkte vi hem med en gång, för det var mycket som skulle hinnas med; pyssla i pysselrummet, laga kvällsmat, ge Loppan godis och spela lite spel. Vi inledde starkt i pysselrummet och medan vi ritade äpplen och päron så sa Pyret - mormor, ska vi inte äta glass idag?

Mormor stirrade på sitt barnbarn och tänkte att hur hade hon planerat? Va? Ingen glass?! För nu insåg ju mormor att det där med att äta glass, det vore väl en himla bra idé! Alltså tog vi med oss morfar och knallade iväg till affären i ilfart för att hinna med det där glassinköpet. GB Sandwich ville Pyret ha. - Har du smakat den? undrade mormor som inte är ett GB Sandwich-fan direkt. Det sa Pyret att det hade hon inte, men storasyster Grynet hade det och hon gillade Sandwich. Så då fick Pyret Sandwich och mormor och morfar valde Magnum mandel.

Sen ilade vi lika snabbt hemåt igen för att glassarna inte skulle smälta, stoppade dem i frysen och så var det dags att laga kvällsmat. Och har man Pyret på besök, ja då behöver man inte slava vid spisen på egen hand.  Pyret skivade korven. - Får Pyret ha en sån kniv? undrade morfar och bleknade. - Jadå, det får hon, i alla fall för sin pappa, sa mormor trosvisst, och visst kunde Pyret skiva korv med kökskniv. Mycket ordentligt och försiktigt så absolut inget blodvite uppstod, men morfar fick gå ut ur köket för han blev så nervös sa han. Det kan också ha varit så att han inte ville bli inblandad i matlagningen?

Sen stekte vi korven och kokade pasta och allt smakade bra. Undra på det med sådan hjälp! 

ärefter var det dags för glass! Pyret åt raskt upp sin GB Sandwich och var mycket belåten med den, och sen åt hon upp det sista på mormors Magnum också. Man måste ju jämföra så man vet, menar jag. Nöjd var hon i alla fall, vårt lilla Pyre!

Sen, sen målade vi naglarna och sen var det dags att åka hem. Och nu längtar mormor och morfar åt att träffa Grynet också, och det hoppas vi snart ska ske, för nu har vi satt upp ett stort plakat på dörren. "Virus göre sig ej besvär". (Eller, det kanske vi inte har gjort - men det vore kanske en bra idé?)

Vale, praeclarissime doctor!

 

Så var det då äntligen dags! Dags att klä sig i frack och lackskor och traska iväg hela den långa (not) vägen till Domkyrkan för att promoveras. Solen sken, som sig bör en sådan högtidsdag, den efterhängsna influensan hade gett slaget tappt, och själv laddade jag handväskan med nötbars och vatten - att sitta i kyrkan i närmre fyra timmar och lyssna på en strid ström av latin, ja det kändes som att det krävdes lite näringstillskott.

Medan maken samlades med de andra promovendi i universitetshuset köade dottern och jag för att komma in i Domkyrkan. Som tur var, var vi god tid, för det var visst alla andra anhöriga också! Utanför kyrkan stod kanonen parat, man kan inte ha promotion utan att brassa loss så att det dånar i Lundagård! Det ska ju märkas att det högtidligt och då ska det vara dunder och brak och champagne och det ena med det andra.

Medan vi väntade inne i kyrkan (och roade oss med att ta en selfie, något ska man ju fördriva tiden med) stod syrran på pass utanför och förevigade själva tåget från universitetshuset till domkyrkan. Det var folk i märkliga hattar, märkliga caper, sidenband och massor av tjofräs - och en fanborg. Festivitas på hög nivå!

Sen började det välla in folk i domkyrkan, ovannämnda hattar och caper och jubeldoktorer och vanliga doktorer och det bara fortsatte och fortsatte, nästan så man trodde att näe, nu får det inte plats fler. Men alla fick plats, så det var ju bra.

- Det ser nästan ut som ett luciatåg, sa dottern som har en skarp hjärna i likhet med sin far. Och se så rätt hon hade, för rätt vad var kom stjärngossarna!

Sen bröt det stora latintalandet ut! Jodå, rektors inledande tal hölls på svenska, men sen pratades det utdött språk i flera timmar. Detta skulle, enligt programmet, representera en akademisk gemenskap, gränslös i tid och rum. Själv tänkte jag lite för mig själv att numera tror jag att den akademiska gemenskapen kanske inte direkt gynnas av ett språk som väldigt få lär sig nuförtiden, men det låter ju onekligen högtidligt. 

Så började själva promotionen - fakultet för fakultet. Och varje doktor skulle hälsas med Salve! Accipe pileum (de som fick hatt) och så Vale, praeclarissime doctor. Eller, praeclarissima doctrix. Om man nu var en sån, men eftersom maken är maken, så blev det inget doctrix för honom. Och så fick han inte hatt, utan lagerkrans så det blev accipe lauream. Mycket finare. Och bättre, för den delen, eftersom det senare rapporterades att hattarna blandats ihop, så det var inte alla som fick sin hatt. Det förklarade kanske varför en del hade en hatt som hängde ner på öronen, medan andras hattar balanserade lite riskabelt uppe på skulten.

När alla  teologerna, juristerna och (de ohyggligt många) medicinarna och teknologerna hade fått sina hattar och diplom, ja då var det dags för the hard stuff! Kransflickorna tågade in med alla de fina lagerkransarna, och sen var det dags för filosofiska fakulteten, humanister, samhällsvetare och ekonomer. Och det var när det var dags för filosoferna som maken fick sina 15 sekunder i strålkastarljuset! Dottern och jag tog många (suddiga) bilder på håll och enades om att stiligare och praeclarissimare doctor, ja det fick man minsann leta efter.

Sen, ja sen blev det lite mer latin, lite mer kanonskott och så slussades vi alla upp till universitetsplatsen där det skulle tas gruppbilder. Som tur var av en officiell fotograf, för är man är liten (men naggande god, vill jag framhäva), ja då är det inte så lätt att armbåga sig fram för att ta foton. Lättare att fotografera dottern med fontänen i bakgrunden och det är ju också ett vackert motiv.

När dottern och jag sedan var på väg mot hemmet, ja då dök maken upp, nöjd och glad med diplom och lagerkrans så då fick vi sällskap hem, där det blev en pink gin och prat, innan dottern cyklade hemåt och vi tog en liten vilopaus innan det var dags för middagen på  AF på kvällen. Man är ju inte van att slå klackarna i taket så till den milda grad nu efter pandemin, så man kunde behöva en liten power nap. Eller förresten, jag har väl aldrig varit a party animal, så jag hade nog behövt en liten tupplur, pandemi eller ej.

Efter tupplur var det dags att ikläda sig den påbjudna festklädseln; frack med vit väst och långklänning. Och visst är det roligt att känna sig riktigt festfin emellanåt!

Det var bubbelmingel vid fontänen, och sen var det middag inne på Akademiska Föreningen. Det var nog tur att man klämt i sig en nötbar och en banan, för det tog liksom lite tid, men gott var det! Och rikligt med vin och moscato d'Asti och punsch och det ena med det andra. Tal och underhållning och då är det kanske inte så konstigt att middagen inte var avklarad förrän halv tolv. Några av bordsgrannarna, där hustrun promoverats, hade en 1,5-åring hemma och de sade att deras ambition var att stanna så länge så att de fick efterrätt - men kvart i elva fick de ge tappt och åka hem utan efterrätt. "Sömn prioriteras före vaniljpudding med rabarberkompott" som maken/pappan så klokt sa. 

Min make och jag, vi har ju inga småbarn hemma så vi var helt wild-and-crazy och stannade till närmare klockan ett så att vi hann lägga en sula på parketten också till storbandsjazz. Är'e fest, så är det. Men sen var vi nöjda och trötta och traskade på småömma fötter hemåt i vårnatten genom kulturkvadranten. Min egen praeclarissime doctor och jag.