I höstas, när restriktionerna började lätta, när infektionerna varit alldeles för många och när man kände ett behov av att blicka framåt och ha planer, ja då tänkte maken och jag att det vore roligt att ha en resa att se fram emot på våren. Inte för att man vågade ropa några hej!, eller sälja några skinn förrän björnen verkligen var skjuten och över bäcken. Nejnej, man muttrade besvärjande "OM si eller så, så kanske vi reser till....".
Nu var ju frågan vart detta "till" var någonstans? Maken föreslog Paris. Jag kontrade med Orkneyöarna. Sen föreslog maken New York. Då slog jag till med Färöarna.
- Det här går inte! sa vi. - Vi måste mötas på halva vägen.
Det blev Kreta. Vi hade inte varit på sol-å-bad-semester sedan någon gång på 90-talet, men nu vore det väl ändå dags? Sen ägnade vi hela våren åt det där besvärjande OM:et och tänk, så förra fredagen tog vi en taxi till Kastrup vid stupid o'clock och så kom vi iväg. Ja, det vill säga, först tog vi hissen ner och i hissen kom jag med (den som jag trodde helt onödiga) frågan "tog du med din ryggsäck?". Den ryggsäck i vilken maken packat synnerligen Nödvändiga Prylar. Maken fick ta hissen upp igen.
Men ett antal timmar senare, ja då kom vi - och ryggsäcken - till hotellet som låg alldeles vid stranden. Ett väl valt hotell. Litet, med en nedre åldersgräns. Ska jag tillbringa semestern med barn, ja då ska det vara min egna barn och barnbarn, för en vecka som skulle tillbringas med a) vila, b) sticka, c) läsa, d) dricka vin, ja då kändes det som att ett lugnt och tyst läge vore att föredra.
Nu var det inte så värst tyst när vi kom, för det blåste rejält och vågorna slog in mot stranden. Härligt! Vi tog en liten promenad och sen drack vi upp den prosecco vi hittat på rummet. Lika bra att liksom sätta ribban med en gång. Sen blev det lite moussaka (och kanske ett glas vin till) innan vi sov gott med havets brus som vaggvisa.
Vi hamnade i en behaglig lunk den där veckan; alternera mellan att ligga vid poolen och läsa och ligga vid havet och läsa. Ibland stickade man lite. Eller, det var nog mest jag. Ibland uppdaterade man sig på nyheter. Kan ha varit mest maken. Sen smorde man in sig lite. Gick och köpte lunchmat och åt på balkongen. Drack en massa vatten (ja jag vet, det ser ju helt knäppt ut. Vatten? När det finns vin?! Men lugn, bara lugn, det blev vin också.
Havet var svalt och klart och härligt! Lite svårbalanserat ut över stenarna, men så värt det. Lite skillnad från Lundåkrabukten där man går och går och aldrig kommer till dörren. I alla fall inte en dörr som är mer än knähög. Här balanserade man ut några futtiga meter och sen bottnade man inte utan kunde ligga där och skvalpa runt och sprätta med tårna. Det kan man minsann inte säga om att bada i Lomma, inte.
Frukostarna, ja där kan man prata om "breakfast with a view". Alltså, få nypressad apelsinjuice, äta grekisk yoghurt med honung och nötter, få nybakt bröd med avokadröra och tomater, inhemsk ost smaksatt med timjan, hembakt tigerkaka....undra på att man åt tills man blev fyrkantig.
Sen hade man ju en ansträngande dag (se ovan) och därför måste man ju ha lite mat och en eller annan coctail på kvällen också, innan man strosade hem längs stranden och tittade på solnedgången. Jag klagar inte. En behaglig tillvaro, annat kan man inte påstå.
En dag kände vi ändå att man kanske borde aktivera sig lite mer? Vara lite kulturell? Rentav röra lite på sig (så att man kunde få plats med mer mat och vin)? Alltså åkte vi på utflykt till Knossos. Rejält gammalt, vackert, arkeologi så att det spritter om det, det kunde väl inte gå fel?
Det gjorde det inte heller, men det var snubblande nära. Vi hämtades upp i gryningen och efter att ha åkt någon timma hoppade guiden på. Hon var långt ifrån skandinavisktalande som det stod i programmet, utan hon malde på med osynliga pauser mellan medioker engelska och tyska. Maken och jag tänkte att nu skulle vi tillbringa en hel dag med denna monotona malande röst, som dessutom sa helt oinspirerande saker och suckade lite. När vi stannade för kiss- och fikapaus vid en totalt ocharmig bensinmack hade jag fått nog och ringde resebyråns jourtelefon och undrade om det verkligen skulle vara på det här viset, vavava?! Och nej, det skulle det ju inte, sa den unge mannen som pratade danska och hade lite svårt att höra vad mitt bokningsnummer till utflykten var, men han skulle kolla och återkomma under dagen. Vilket han inte gjorde. Men tänk ändå, så rätt det kan bli, för det kom en buss till, full med tyskar vars guide inte pratade detta tungomål - så guide byttes och vi fick en fantastisk guide som verkligen kunde sitt ämne, som hade massor av intressanta saker och teorier att upplysa oss om och som dessutom pratade bättre engelska än många engelsmän. Så vi tillbringade några varma och intressanta timmar på Knossos där vi fick höra att många av de teorier som Evans lanserat gjorts av mer liksom politiska skäl för att hålla de viktorianska finansiärerna nöjda och glada. Liksom, barbröstade damer och ystert skuttande unga män, det fick väl den de flesta viktorianer att sätta i halsen av förskräckelse.
Så vi lärde oss om hur arkitekturen ledde människorna till att se upp mot bergen, hur man slussades att se kontrasterna mellan mörkt och ljust, om initieringsriter med tjurar för att göra män av pojkar (och varför man gick med på att utföra så dumdristiga handlingar), om barnmorskor och ormgift och blommor och livsmedelslagring och kungen och politiken och, tja det mesta faktiskt. Det mesta med en svagt feministisk touch. Fantastiskt intressant!
Sen åkte vi till Herakleon och såg fynden i verkligheten. Kreatur! Lerpottor! Smycken! De barbröstade barnmorskorna, där ormarna syftade till att symbolisera hur man använde en viss mängd ormgift för att få födsloarbetet att fortgå i kontrollerad takt och att de bara brösten syftade till att visa att eftersom de flesta kvinnor dog i mycket tidig ålder var det hela samhällets sak att se till att få så många barn som möjligt att överleva. Kärnfamiljen var inte samhällets medelpunkt direkt.
Det var en himla massa mer än så, men vid det laget började orkan tryta lite; ett varmt museum, munskyddstvång och att ha tillbringat en god stund ute i solen, ja då var det dags att ta farväl av tjurar, galanta damer och allt det andra.
På vägen hem stannade vi till i vackra Rethymnon där vi stärkte oss med en glass vid hamnen. Det ser ut som att maken håller på att sno åt sig av min glass, men det är faktiskt en synvilla, han nöjde sig mycket ärbart med att äta upp sin egen chokladglass. Och sen, ja sen somnade i alla fall jag på bussen tills vi kom tillbaka till vår vanliga lunk med läsa-vila-äta-vila-och-ha-det bra.
Nu är vi hemma igen och det är inte dumt det heller. Förvisso har vi inte utsikt över ett blått medelhav vid frukosten och man får sno ihop sina egna måltider men det har sin charm det med. Och framför allt så finns det ju en raggig liten terrier här och det, det var något som saknades på Kreta. Loppan har haft det väldigt bra hos syrran där hon ockuperat fotpallen, tiggt godis och blivit bortskämd på bästa sätt.
Borta bra, men hemma bäst ändå. Men jag får ju säga att vår Kretakompromiss, den gick inte av för hackor!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.