Förra året sådde jag luktärtsfrön, omsorgsfullt utvalda, inköpta och sedan förodlade enligt konstens alla regler. Några fröer delade jag med mig åt till svärdottern och dottern, en del behöll jag själv. Och hur gick det då? Tja, hos såväl dotter som svärdotter prunkade och blommade luktärterna så att det var en fröjd åt det. Hos mig? Not so much. Någon enstaka liten blyg ärt såg väl dagens ljus, men att tala om blomsterprakt, ja det vore verkligen att ta i.
Så i år har jag inte köpt några frö och således inte förodlat dem heller. Men så har jag en dotter av prima slag som dels tog fröer från förra årets rikliga blomning (jag är inte det minsta bitter, det vill jag med emfas hävda), dels sådde dem, och som dessutom nu frikostigt dela med sig av dem till sin mamma. Heder åt en sådan dotter!
Så nu förväntar jag mig en enastående luktärtsprakt, nu när jag mest är hyresvärd åt dem och inte varit inblandad i dess späda och formbara barndomstid.
Låt oss hoppas!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.