Vale, praeclarissime doctor!

 

Så var det då äntligen dags! Dags att klä sig i frack och lackskor och traska iväg hela den långa (not) vägen till Domkyrkan för att promoveras. Solen sken, som sig bör en sådan högtidsdag, den efterhängsna influensan hade gett slaget tappt, och själv laddade jag handväskan med nötbars och vatten - att sitta i kyrkan i närmre fyra timmar och lyssna på en strid ström av latin, ja det kändes som att det krävdes lite näringstillskott.

Medan maken samlades med de andra promovendi i universitetshuset köade dottern och jag för att komma in i Domkyrkan. Som tur var, var vi god tid, för det var visst alla andra anhöriga också! Utanför kyrkan stod kanonen parat, man kan inte ha promotion utan att brassa loss så att det dånar i Lundagård! Det ska ju märkas att det högtidligt och då ska det vara dunder och brak och champagne och det ena med det andra.

Medan vi väntade inne i kyrkan (och roade oss med att ta en selfie, något ska man ju fördriva tiden med) stod syrran på pass utanför och förevigade själva tåget från universitetshuset till domkyrkan. Det var folk i märkliga hattar, märkliga caper, sidenband och massor av tjofräs - och en fanborg. Festivitas på hög nivå!

Sen började det välla in folk i domkyrkan, ovannämnda hattar och caper och jubeldoktorer och vanliga doktorer och det bara fortsatte och fortsatte, nästan så man trodde att näe, nu får det inte plats fler. Men alla fick plats, så det var ju bra.

- Det ser nästan ut som ett luciatåg, sa dottern som har en skarp hjärna i likhet med sin far. Och se så rätt hon hade, för rätt vad var kom stjärngossarna!

Sen bröt det stora latintalandet ut! Jodå, rektors inledande tal hölls på svenska, men sen pratades det utdött språk i flera timmar. Detta skulle, enligt programmet, representera en akademisk gemenskap, gränslös i tid och rum. Själv tänkte jag lite för mig själv att numera tror jag att den akademiska gemenskapen kanske inte direkt gynnas av ett språk som väldigt få lär sig nuförtiden, men det låter ju onekligen högtidligt. 

Så började själva promotionen - fakultet för fakultet. Och varje doktor skulle hälsas med Salve! Accipe pileum (de som fick hatt) och så Vale, praeclarissime doctor. Eller, praeclarissima doctrix. Om man nu var en sån, men eftersom maken är maken, så blev det inget doctrix för honom. Och så fick han inte hatt, utan lagerkrans så det blev accipe lauream. Mycket finare. Och bättre, för den delen, eftersom det senare rapporterades att hattarna blandats ihop, så det var inte alla som fick sin hatt. Det förklarade kanske varför en del hade en hatt som hängde ner på öronen, medan andras hattar balanserade lite riskabelt uppe på skulten.

När alla  teologerna, juristerna och (de ohyggligt många) medicinarna och teknologerna hade fått sina hattar och diplom, ja då var det dags för the hard stuff! Kransflickorna tågade in med alla de fina lagerkransarna, och sen var det dags för filosofiska fakulteten, humanister, samhällsvetare och ekonomer. Och det var när det var dags för filosoferna som maken fick sina 15 sekunder i strålkastarljuset! Dottern och jag tog många (suddiga) bilder på håll och enades om att stiligare och praeclarissimare doctor, ja det fick man minsann leta efter.

Sen, ja sen blev det lite mer latin, lite mer kanonskott och så slussades vi alla upp till universitetsplatsen där det skulle tas gruppbilder. Som tur var av en officiell fotograf, för är man är liten (men naggande god, vill jag framhäva), ja då är det inte så lätt att armbåga sig fram för att ta foton. Lättare att fotografera dottern med fontänen i bakgrunden och det är ju också ett vackert motiv.

När dottern och jag sedan var på väg mot hemmet, ja då dök maken upp, nöjd och glad med diplom och lagerkrans så då fick vi sällskap hem, där det blev en pink gin och prat, innan dottern cyklade hemåt och vi tog en liten vilopaus innan det var dags för middagen på  AF på kvällen. Man är ju inte van att slå klackarna i taket så till den milda grad nu efter pandemin, så man kunde behöva en liten power nap. Eller förresten, jag har väl aldrig varit a party animal, så jag hade nog behövt en liten tupplur, pandemi eller ej.

Efter tupplur var det dags att ikläda sig den påbjudna festklädseln; frack med vit väst och långklänning. Och visst är det roligt att känna sig riktigt festfin emellanåt!

Det var bubbelmingel vid fontänen, och sen var det middag inne på Akademiska Föreningen. Det var nog tur att man klämt i sig en nötbar och en banan, för det tog liksom lite tid, men gott var det! Och rikligt med vin och moscato d'Asti och punsch och det ena med det andra. Tal och underhållning och då är det kanske inte så konstigt att middagen inte var avklarad förrän halv tolv. Några av bordsgrannarna, där hustrun promoverats, hade en 1,5-åring hemma och de sade att deras ambition var att stanna så länge så att de fick efterrätt - men kvart i elva fick de ge tappt och åka hem utan efterrätt. "Sömn prioriteras före vaniljpudding med rabarberkompott" som maken/pappan så klokt sa. 

Min make och jag, vi har ju inga småbarn hemma så vi var helt wild-and-crazy och stannade till närmare klockan ett så att vi hann lägga en sula på parketten också till storbandsjazz. Är'e fest, så är det. Men sen var vi nöjda och trötta och traskade på småömma fötter hemåt i vårnatten genom kulturkvadranten. Min egen praeclarissime doctor och jag.