Efterlängtat besök

Tisdagen var en inte en riktig höjdardag, i alla fall inte om man är en liten raggig australisk terrier. Matte hade bokat in ett besök hos veterinären. Gaddarna skulle ses över, tandsten skulle tas bort, vaccination skulle göras. Så matte fick gå upp alldeles orimligt tidigt, Loppan fick ingen frukost och sen åkte vi till veterinären. Veterinären fick inte titta i Loppans mun, komma där och vara närgången när man inte är presenterade?! Tack, men nej tack, sa Loppan. - Gör inget, sa veterinären, - vi ska ändå söva henne och röntga gebisset så vi tar det senare och sen kan du matte komma och betala en rejäl summa pengar och så är det klart. 

Förutom då att veterinären ringde efter ett tag och sa att ja, jo, det var nog så bra och den där tandborstningen som vi kämpar med den hade nog gjort nytta - men Loppan hade råkat ut för ett trauma och hade en rejäl fraktur på en tand som måste tas bort. Matte fick omedelbart akut dåligt samvete för att hon inget märkt, men sa att det är väl klart att tanden ska bort, kosta vad det kosta vill. Och kostar, det gör det - men vid trauman rycker ändå försäkringsbolaget ut och hostar upp en liten del. Ganska liten, men man ska inte skåda utbetalt försäkringsbelopp i munnen, som det gamla ordspråket säger.

Sen fick matte hämta en tilltufsad Loppa som var trött och hela pälsen bara spretade och livet -det var inget roligt alls. Ända tills vi kom hem - jo för där fanns ju Kickan! och Kickans föräldrar. Och Kickan, hon ryckte genast ut och klappade så fint, så fint på en trött liten terrier.

Sen tog Loppan igen sig, och det var fullt program för oss övriga. Mat skulle ätas! Teckningar skulle målas! Resväskor skulle köras! Runt, runt. Jag såg hur maken kastade en beräknande blick på Kickan - tänk om man skulle stoppa på henne mobilen, ens stegräknarapp hade stuckit iväg till oanade höjder! Sen insåg väl maken ändå att det kanske vore ett himmelsskriande fusk, så det blev inget av med det.

Sen tyckte Kickans mamma att det var läggdags. Det tyckte inte Kickan. Ånej, när alla satt och skrattade så de tjöt åt vad som stod i pärmen från pappas barndomsår som farmor hittat nere i pysselrummet, ja då ville hon vara med om det roliga så klart! Men till slut ramlade alla i säng och sen, dan därpå, ja då rände Kickans pappa och mamma iväg på spa. Vi vinkade raskt farväl och sen var det full sysselsättning!

Kickan och farfar pärlade armband och halsband så det stod härliga till! Klart man vill ha extremiteterna fullhängda med tjusiga pärlor, det begriper ju vem som helst.

Lite frisk luft ska väl ändå till och eftersom det (nästan) inte regnade tänkte farmor och farfar att en promenad till Stadsparken för att titta på änderna, det är ju ändå ett väl beprövat koncept, ända sedan farmor var en liten tös, faktiskt. Då var det ju först så att man skulle aptera ett styck barnbarn i en vagn och efter lite kallsvettiga brottningsmatcher med sagda vagn kunde vi traska iväg. Men alltså, måste man ha svart bälte i barnvagnsmetodik för att klämma ner ett styck barnbarn i en vagn av modernt snitt? Herregud så mycket mojänger som skulle grejas med. Kickan tog det dock med knusende ro, och sen tittade hon högtidligt på änderna som trodde att de skulle få mat. Eftersom farmor totalt glömt havregrynen blev det inget med det. Däremot hade farmor kommit ihåg extrablöja, torkdukar, vatten och aprikoser om ett plötsligt behov skulle uppstå. Det gjorde det inte, och änderna fnös åt såväl blöjor som aprikoser. Tror jag - de erbjöds inget av ovanstående.

Sen var det ändå dags att gå hem igen. Det var ju mer som stod på programmet! Klappa Loppan till exempel. Sätta pärlor i pärlplattan. Rita lite till. Äta middag - som av en lycklig slump visade sig vara pasta, köttbullar och knäckebröd. Delikat! sa Kickan. Vi skickade en förfråga till mamma och pappa om de fick lika god mat, och de sa att de var alls inte missnöjda. Det var ju bra, men vi tror ändå att vi drog det längsta strået.

Sen var det dags för pyjamas, nappen och Katten - och lite Babblarna på tv. En bra avslutning på en väldigt bra dag! Och sen drog sig Kickan och farmor tillbaka för natten, även om farmor fuskade lite och låg och läste tidningen när Kickan somnat (som farmor inte hunnit med tidigare på dagen, det är fullt ös när man har en liten knatte i hemmet).

Det kom ett sms från mamma; hoppas det går bra att få Kickan att somna?! Farmor kunde bums skicka ett lugnande foto på ett djupt sovande barn. Och sen, sen sov Kickan och farmor och Loppan och farfar så småningom. Även om farfar höll på att fotas ur sängen vid något tillfälle av ett barnbarn på tvären. De är märkligt starka i benen de där små krabaterna!

Sen var det morgon och dags för frukost och Kickan lärde sig att det är gott med müsli. Hennes pappa hade sagt att det gick så bra med yoghurt utan något på, men den lätte gick inte Kickan på. Ånej, om farfar hade müsli på sin yoghurt, ja då skulle hon också ha på sin. Basta! Så jag tror nog att det får köpas lite müsli hemmavid framöver.

Sen pysslade vi lite till och sorterade knappar och hällde pärlor i burkar och sen kom mamma och pappa och hämtade sin Kicka. De var nöjda med sitt spa:ande, det var de - men jag tror att de var minst lika nöjda med att få träffa sin lilla tös igen. Efter lite lunch åkte de hemåt igen och tystnaden sänkte sig över vårt hem. Vilsamt, jovisst - men tomt ändå efter en sån där liten fröken som sjunger och dansar och klappar Loppan och ritar och pärlar. Det är ju märkligt ändå, att just vi har lyckats få tre så rara och roliga flickor till barnbarn!

Vårtecken

 Loppan och jag tog, som vanligt, morgonpromenaden i Botan. Det blåste lite friska vindar, men det gör det ju så ofta i Skåne och det är väl mest bara stärkande?

- Nu ska vi kolla efter vårtecken, sa jag till Loppan. Hon svarade inte, hon var fullt upptagen med att kolla efter ekorrar. Men visst såg vi tecken på att våren, den är på väg! Nu säger förvisso SMHI att det kommer nattfrost i veckan, vilket ger mig en ursäkt att skjuta på balkongrengöringen, men visst är det så ändå att våren, den ligger i startgroparna.

Det är blommande vårlök! (kan vara scilla, det är lite klurigt, det där). Blommande krokusar och liten Loppa. Hon blommar förvisso inte, men vad är väl ett blogginlägg utan Loppan? Tomt och intetsägande, det är i alla fall min tro. Påskliljorna har kommit ur startgroparna och det är väl ändå bra, nu när påsken lurar bakom hörnet? Och, ett vårtecken så gott som något, kaféet i Botan har öppnat och bord och stolar är på plats!

Det bästa vårtecknet av alla, det är ändå att Grynet fyller år. Många år, dessutom! Inte mindre än 7, minsann. Grynet, hon är ett vetgirirgt barn, så hon fick fina böcker om rovfåglar och utrotningshotade djur och också en kikare, så att hon kan kika på alla dessa djur. Grynet, med kompetent bistånd av Pyret, packade upp alla paket. Kickan, som nyss vaknat efter att ha åkt hela vägen från Halmstad, tog det lite lugnt i mammas famn.

Men sen, sen blev det tårta och alla sjöng för Grynet så att inget öga var torrt! Det var Grynets farmor som bakat och vi åt så att man kände att näe, jag kommer inte att bli hungrig på flera veckor!

Vi spelade spel, utan att ta några större hänsyn till regler och sånt. De är ju, i  ärlighetens namn mest ändå till besvär. Man ska inte låta sig styras av fyrkantiga regelverk, det är min fasta tro. Kickan var väldigt imponerad av stora kusin Pyret - de är lite av samma skrot och korn, de där två; smidiga och klättriga och fulla av bus!

Grynet fick en sparkcykel i present också, så vi gick vi ut och provade den så klart. Skönt att få lite frisk luft och utlopp för lite spring i benen.  I all synnerhet Pyret är en fartfantom av rang! Mormor, som inte har samma fartgen i sin genuppsättning, ryste lite för sig själv men tänkte att det är väl himla skönt att ha barnbarn som tycker att det där med fart och fläkt, det är livet på en pinne! (Så länge mormor slipper).

Sen gick vi in igen och plåstrade om Pyret som fått ett råkat ut för ett litet blodvite. Sånt händer ju så lätt när man far fram som  ett jehu. Vi åt god mat och jag tog ett foto på sonen som satt jämte mig. - Gör nu inga konstiga miner! förmanade jag sonen, som har en osviklig förmåga att göra just det. Sen tog sonen ett foto på mig och sa ungefär samma ska. Jaja.

Grynet, bon läste sina födelsedagsböcker, och Kickan fick pyjamas på och ville sitta hos farmor en stund. Sen var kalaset över för det här året - men ett väldigt bra kalas det var det! Vi ser fram emot nästa.

Lite jopphejdi

 

Men vad har vi här då? Jo, en raggig Loppa, ute i naturen. Notera träden! Mossan! Löv och gräs och kvistar av oordnad natur. Detta tyder på skog. Och om Loppan är ute i skogen, ja då är ju säkerligen hennes matte med. Jodå, vi tog en tur igår, Loppan och jag. På morgonen hällregnade det så att vi blev blöta inpå bara skinnet, men på eftermiddagen klarnade det upp och då tog vi och åkte vi ut i skogen. Det gäller att passa på medan vädret är på medgörligt humör.

Först mötte vi en nunna. Det kan tyckas märkligt att den första man stöter på ute i skogen är en nunna som kommer vandrande med dok och radband och alla tillbehör, men i närheten av vår närmaste lilla skog ligger Rögle kloster. Nunnan såg glad ut och log vänligt mot Loppan och mig. Som tur var är Loppan inte valp längre, annars kan det nog ha hänt att hon kastat sig som en panter mot det där ringlande radbandet.

Sen mötte i en mountainbikecyklist. Han såg svettig, men fokuserad ut. Han försvann snabbt in bland träd och buskar.

Sen mötte vi en ryttare utan häst. Hon såg hästlös ut. (När jag berättade för maken om våra skogsmöten undrade han hur i hela fridens dar jag visste att det var en ryttare? - Elementärt, min käre make, sa jag lugnt då, hon var iklädd ridhjälm och ridkängor). Nu tror jag inte att hästen var på rymmen från henne, snarare att hon kom från ett besök på en hästgård en bit bort.

Sen mötte vi en lurvig samojod med sin matte. Matten var inte lurvig, men såg pratglad ut. Samojeden tyckte att Loppan, det var en tjusig dam! Ömsesidig sympati uppstod. 

Sen mötte vi nog inte fler på vår lilla runda, men det var väl inte så illa ändå?

Och eftersom det kändes så skönt att få komma ut i spenaten igen slänger jag väl in en bild till på Hund i Skog. Nu kan det se väldigt likt ut som förra bilden, men jag vill ändå framhäva att det är inte samma träd och mossa utan vi hunnit en bit på väg ändå. Rätt ska ju ändå vara rätt.

Glada fötter

Så har jag då stickat klart mina glada strumpor som ska få den illvilliga fossingen att bli en glad och snäll och samarbetsvillig fot - och tänk, det funkar! Plus att jag ju tycker att det är lite fröjdefullt att vara gladfärgad om fötterna. Där är vi lite olika, maken och jag.

Det är ränder i långa banor och piggelina färger. Man kan notera att ränderna inte är likadana på båda fötterna, något som jag tyckte var mycket viktigt förr. Ingen anarki bland ränderna! var min paroll. Men nu sätter jag mig över sådana petitesser, jag är en fri själ och då behöver inte ens ränder stå i givakt och inordna sig i ett totalt onödigt randreglemente.

När jag beundrat fötterna färdigt gick jag in till maken och meddelade honom att nu, nu hade det hänt något som inte hänt sedan Eldkvarn brann. Eller sedan Anno Dazumal. Eller sedan istiden ungefär. Alltså, inte på skitlänge helt enkelt hade det hänt, det som nu inträffat. Maken såg frågande ut. Man såg hur han lade på en rem på hjärnvindlingarna för att komma på det förunderliga som hans hustru tänkte på, men han fick ge upp.

- Jag har inte minsta lilla stickprojekt på gång! sa jag då. Ingen strumpa. Ingen mössa. Inte ens en liten fingertuta sitter och frestar mig på någon sticka.

- Är detta en katastrof? undrade maken försiktigt då och såg ut som om han överlade om det var dags att utropa en allmän sorgedag. Hur, HUR, skulle hans stickgalna hustru klara detta tillstånd, det undrade han just. Och skulle det möjligen gå ut över matlagningen, ifall hon nu tänkte bryta samman? undrade han vidare.

- Inga problem, svarade jag lugnt då. Jag har bara drabbats av en synnerligen okaraktäristisk vurm för att färdigställa de projekt jag påbörjat. Men det är ingen risk, herregud, jag har väl mönster och garn till flera projekt i mina (pälsängssäkrade) lådor så att jag står mig för lång tid framöver. Inte vågar man att riskera att stå helt projektlös. Så garn, stickor och mönster har plockats fram.

Och den där laxen som vi köpte på torget, den ska jag gå ut och laga till nu.

En alldeles vanlig torsdag

Pastan med kyckling, citron och dragon är ett minne blott. Om en stund blir det Antikrundan och lite te och sen rundar jag nog av denna alldeles vanliga, men trevliga, torsdag med hundpromenad och möte med Jon Blund. Det är himla trevligt när det händer saker, men det är också väldigt skönt att ha sitt vanliga liv som kanske inte är så omstörtande men bra för det. Bara en sån sak som att man nu kan gå på sin fot tämligen obehindrat, i alla fall om underlaget är plant och det inte går för fort. Bara det får ju mungiporna att peka uppåt.

Nu är det ju inte bara pasta och sånt som hänt idag, nix, först var jag och lämnade lite prover på vårdcentralen och sen löpte (med 'löpa' kan man då förstå att det gäller promenad i lagom takt) jag hem  och packade Loppan och mig själv och sen kom syrran och hämtade oss för en stunds fika och prat på eftermiddagen. Loppan och Enya for runt som skottspolar medan Poppy i kraft av sin mammavärdighet tog det lite lugnare. Allra lugnast tog kanske syrran och jag det som drack te och åt bulle och mest motionerade munlädret. Alla tre vovvarna trivs bra tillsammans och det är jätteskönt.

Några andra hundar som Loppan trivs bra med är det långbenta aussieflickorna och därför var det ju lägligt att vi träffade en av dem och hennes matte igår för att ta en promenad. Ute i naturen! Både Loppan och jag var rent euforiska av att komma ut, trots tämligen svala vindar. Men lärkorna sjöng! Hästarna travade runt i sina hagar! Vi såg svanar som flög i stora flockar! Och vovvarna sprang som besatta och matten och jag pratade så att vi nästan fick träningsvärk i käkarna. Man kände vårkänslorna spritta - ja i alla fall ända tills kvällspromenaden när snöslasket drämde till en i plytet när man stack näsan utanför porten. Ja, jo, det kan kanske dröja ett tag till, det där med vår. Jag kastar längtansfulla blickar mot penséer och påskliljor på torget, men så länge balkonglådorna är genomfrusna och man skulle behöva spett för att få bort förra årets plantor (som man självfallet inte grävde upp i höstas, slarvig som man är) så får det vänta ett tag till. Det kommer. Man får ha lite tålamod.

Medan man väntar kan man ha goda vänner på middag. Det mår själen bra av. Mat och prat och vin och den där sista lilla avecen som känns som en så bra idé sent på kvällen, men som man måhända varit lite piggare utan när morgonen randas. 

När man ska ha gäster, ja då är jag så himla nöjd med att vi byggde om köket får några år sedan. Nu finns det plats att bre ut sig ohämmat och man behöver inte ha en magisterexamen i logistik för att parera huvudrätter och tilltugg och efterätter och allt det där andra. 

Även om det nu är så att jag inte har några penséer på balkongen så innebär det ju inte att råder en skriande brist på blommor här hemma. Tulpaner till exempel. Inte för att jag vet om de är från Amsterdam eller inte, men trots att de befinner sig i det där sista stadiet innan de helt tappar stinget så är det något storvulet och imponerande över dem när de breder ut sig (eller kanske snarare 'ner sig') helt ohämmat. De skäms liksom inte för att ta plats - och varför skulle de det?