Pastan med kyckling, citron och dragon är ett minne blott. Om en stund blir det Antikrundan och lite te och sen rundar jag nog av denna alldeles vanliga, men trevliga, torsdag med hundpromenad och möte med Jon Blund. Det är himla trevligt när det händer saker, men det är också väldigt skönt att ha sitt vanliga liv som kanske inte är så omstörtande men bra för det. Bara en sån sak som att man nu kan gå på sin fot tämligen obehindrat, i alla fall om underlaget är plant och det inte går för fort. Bara det får ju mungiporna att peka uppåt.
Nu är det ju inte bara pasta och sånt som hänt idag, nix, först var jag och lämnade lite prover på vårdcentralen och sen löpte (med 'löpa' kan man då förstå att det gäller promenad i lagom takt) jag hem och packade Loppan och mig själv och sen kom syrran och hämtade oss för en stunds fika och prat på eftermiddagen. Loppan och Enya for runt som skottspolar medan Poppy i kraft av sin mammavärdighet tog det lite lugnare. Allra lugnast tog kanske syrran och jag det som drack te och åt bulle och mest motionerade munlädret. Alla tre vovvarna trivs bra tillsammans och det är jätteskönt.
Några andra hundar som Loppan trivs bra med är det långbenta aussieflickorna och därför var det ju lägligt att vi träffade en av dem och hennes matte igår för att ta en promenad. Ute i naturen! Både Loppan och jag var rent euforiska av att komma ut, trots tämligen svala vindar. Men lärkorna sjöng! Hästarna travade runt i sina hagar! Vi såg svanar som flög i stora flockar! Och vovvarna sprang som besatta och matten och jag pratade så att vi nästan fick träningsvärk i käkarna. Man kände vårkänslorna spritta - ja i alla fall ända tills kvällspromenaden när snöslasket drämde till en i plytet när man stack näsan utanför porten. Ja, jo, det kan kanske dröja ett tag till, det där med vår. Jag kastar längtansfulla blickar mot penséer och påskliljor på torget, men så länge balkonglådorna är genomfrusna och man skulle behöva spett för att få bort förra årets plantor (som man självfallet inte grävde upp i höstas, slarvig som man är) så får det vänta ett tag till. Det kommer. Man får ha lite tålamod.
Medan man väntar kan man ha goda vänner på middag. Det mår själen bra av. Mat och prat och vin och den där sista lilla avecen som känns som en så bra idé sent på kvällen, men som man måhända varit lite piggare utan när morgonen randas.
När man ska ha gäster, ja då är jag så himla nöjd med att vi byggde om köket får några år sedan. Nu finns det plats att bre ut sig ohämmat och man behöver inte ha en magisterexamen i logistik för att parera huvudrätter och tilltugg och efterätter och allt det där andra.
Även om det nu är så att jag inte har några penséer på balkongen så innebär det ju inte att råder en skriande brist på blommor här hemma. Tulpaner till exempel. Inte för att jag vet om de är från Amsterdam eller inte, men trots att de befinner sig i det där sista stadiet innan de helt tappar stinget så är det något storvulet och imponerande över dem när de breder ut sig (eller kanske snarare 'ner sig') helt ohämmat. De skäms liksom inte för att ta plats - och varför skulle de det?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.