Utan röd tråd

Ibland är man ordentlig och strukturerad. Bloggar med någon form av plan, eller i alla fall något som med god vilja kan kallas tanke. Ibland blir det inte så, ibland blir det blandade karameller, osammanhängande foton och utgjutelser och inte minsta tema står att uppbringa. Idag blir det just ett sånt inlägg. Den som letar efter en röd tråd göre sig alltså icke besvär.

Vi inleder med en guldig dam. Det skänker ju ändå en viss glans och glamour tycker jag. Och inte bara det, det visar att vi varit lite kulturella också minsann, för damen, det är ju Thalia som tornar upp sig i foajen på Malmö Opera. Maken, syrran och jag var nämligen och såg Funny Girl i söndags och där var det plymer och strutsfjädrar i långa banor, så man sparade inte på glamouren minsann. Väldigt trevligt!

Sen kom snön tillbaka och man tittade medlidsamt på de små vintergäcken i Botan på morgonrundan. Undrar just vem som gäckar vem? Tror ju inte att de hade räknat med att få en massa snöslask i nyllet direkt.

Vi missade totalt, maken och jag, att i måndags var det dags för Domkyrkotornen att få på sig huvorna igen. Men även utan vår närvaro lyckades man prångla på huvorna, och det är väl bra det, nu när man kan behöva värma sig om öronen? Maken och Loppan tog i alla fall ett foto när de promenerade ner i stan någon dag senare. Skönt ändå, tycker jag. Tornen har onekligen sett lite rumphuggna ut utan sina huvor.

Vi har också bokat en liten tripp senare i vår tillsammans med syrran. Några dagar i Stockholm när det förhoppningsvis är vår och solsken, det låter som en bra idé tycker vi allihop.

Annars är det lugnt här hemma. Lite väl lugnt tycker jag, som längtar ut i naturen, med en kaffetermos och Loppan i högsta hugg. Pratade med en av hundkompisarna igår och sa just det, att å, om man ändå kunde lubba runt i spenaten lite. Denna trevliga kompis sa raskt att näe, det är inte skönt just nu, fruset och kallt i marken och det blåser snålt. Jag tror ju att hon mest sa det för att muntra upp mig, men det är en en vänlig tanke. Och vad det lider ska vi ut igen! Man ska bara ha lite tålamod. Jaja. Fast det går framåt, det gör det.

Imorse när jag kom upp mötte jag en råtta i köket. I stället för att brista ut i ett fasans skri, log jag lite för mig själv och tänkte att Loppan, hon måste ha lite humor ändå. Får ju säga att det är en väldigt snäll och tyst råtta som inte gnager på saker eller ställer till ofog. Och då må det ju vara hänt, annars är jag inte direkt förtjust i att ha råttgäster i mitt kök. vilket vi ju hade en gång för rätt många år sedan vid det här laget. Det tog på mina franska nerver innan råttuslingen gått hädan, men en sån här liten rackare, den känns rätt oförarglig tycker jag nog.

Nu ska jag återgå till min stickning. I blått. Så det är ingen röd tråd där heller.