Gapa över mycket

Veckan har inneburit ett brett spann av saker, från gräsligaste våld till färgrikaste blommighet, med en utflykt till dekantering av det mest seriösa slag. Lite av allt helt enkelt. 

Fast innan vi kastar oss över det mest brutala så kan man ju ändå lägga in en bild på en stjärnmagnolia. Det är ju alltid fint tänker jag. Fotot togs för ett par dagar sedan och jag kan ju säga att det har liksom exploderat efter det, så när Studentsångarna ska stå på Universitetstrappan och sjunga om blommande gröna (eller är det 'sköna'? - jaja, de är kanske både gröna och sköna) dalar och allt vad det är, ja då kommer magnoliorna att prunka så där som de ska göra - men inte alltid gör vid den här tiden.

Men nu, nu kastar vi oss över våldet - fast våld av lite kulturellt slag. Maken och jag flanerade bort till Kulturen, dels för att hämta vår årsbok, dels för att titta oss omkring lite. Först tittade vi på medeltidsutställningen Metropolis som ju funnits länge, men som nu gjorts om. Tja. Alltså, jag begriper inte, när nu Kulturen har en av de bästa utställningar jag sett, nämligen den om Modernismen, så pratar de aldrig om den (den kunde i ärlighetens namn kanske fräschas upp lite den också), ja då lyfter man fram den här som inte kändes så himla mycket nyare? Lite mer estetisk kanske den blivit, vilket innebär att man får skutta som en duracellkanin fram och tillbaka för att eventuellt hitta någon information om de föremål som ligger i montrarna. Kranierna som lite käckt tittade ner på besökarna tidigare är ju nu borttagna, men i en monter, ja då hittar man ändå en och annan...

... - så sned han ser ut i gapet, sa jag förvånat, innan maken påpekade att har man fått en rejäl spik genom skallen, ja då kan nog käken hamna på sniskan. Fast jag får ju säga att han (säger jag fördomsfullt) log rätt vänligt ändå.

Vi lärde oss också att det nu (åter)introducerats ett nygammalt yrke i Sverige och det kan ju vara bra att veta om man går där lite i valet och kvalet vad man ska ägna sig åt i sitt yrkesliv. Jag vet inte riktigt hur het marknaden är vad gäller rustningar, men man kan alltså bli rustningsmakarmästare, vilket senast inträffade på 1700-talet. Numera är dock yrket, som sagt, åter godkänt av Sveriges Hantverksråd. Fast jag vet inte jag, jag tror nog jag håller mig till stickningen, även om det var himla intressant att se hur man snor ihop en rustning.

Ganska tjusig ändå, och rörligare än man kan tro. Jag gillar ju också att man piffar till det med lite plymer, det får ju vilken outfit som helst att se mycket mer flärdfull ut!

Sen behövde vi balansera all denna machismo med att titta på lite färgglada tyger, förvisso designade av en man de också, men blommiga och fruktiga och liksom glada av sig.

Människan lever ju inte av kultur allena, man måste äta lite också. Så en kväll traskade vi iväg till Hypoteket där vi firade goda vänner som fyllt en massa jämna år. Åter man god mat, ja då vill man ha goda viner, och dricker man goda viner så kan de ju behöva dekanteras. Och det får man väl säga att de tog på största allvar på Hypoteket. Inte en droppe vin spilldes heller. 

Vilket dock inte kan sägas om såsen, när huvudrätten skulle dukas av, men vad gjorde det? Medan det byttes duk kilade vi upp till trädgården längst upp, där man har utsikt över domkyrkan, och det är ju inte så ofta man får se den lite grann så där från ovan.

Idag tar vi det dock ganska lugnt, Loppan, maken och jag har varit på torget och köpt fisk till ikväll. - Vi vill ha fisk, sa vi till försäljaren i fiskvagnen, - men vi vet inte vilken fisk. Vi vill inte ha lax eller röding, utan något nytt! Den glade försäljaren försökte då prångla på oss torsk, men då satte maken sig på tvären. Tonfisk lämnade oss också ganska kallsinniga, men sen landade vi på havskatt. Den ligger nu och jamar i kylskåpet i väntan på kvällen. Och ikväll, ja då drar det stora valborgsfirandet igång, men vad gör det? Öronpropparna ligger redo och jag tänker mig att med magen full av havskatt sover man nog gott ändå.