Vårluften suger

Hela lördagen tillbringades i stort sett utomhus. Det var städande i rabatter, tvätt av altanen, frösådder, nerklippning av humlen och lavendelgången, promenader och luft, luft, luft tills man nästan storknade. Fast det gjorde man ändå inte, för de här första riktiga vårdagarna är så ljuvliga.

Än så länge är det inte vansinnigt mycket ogräs. Rosorna har inte hunnit få rost, svartfläcksjuka, bladlöss och annat. Förvisso har de inte fått blad överhuvudtaget, men man  har väl fantasi? Tänker sig hur såväl Compassion, Crown Princess Margareta, Eden, Ghislaine de Féligonde, Felicia  och allt vad de heter ska prunka som aldrig förr. Sen ska man bara finspatsera runt i sin trädgård med stråhatt på huvudet, korg på armen och plocka rosor i oanade mängder och skapa buketter som till och med fått Karen Blixen att blekna av avund.

På tal om rosnamn, har ni tänkt på att det finns aldrig några rosor som heter Ann-Britt, eller Fru Karlsson till exempel?

När man inte röjde runt så kastade man lite boll åt Huliganen. Gjorde man det inte tillräckligt ofta så tog han saken i egna händer och dängde bollen på ett synnerligen menande sätt i knävecken på en. Lättövertalad och medgörlig som man är, så fick man ju då leka med liten vätte ett tag.

När man inte lekte med vätte så utstötte man uppmuntrande tillrop till maken som kämpade med terassen. Ni trodde kanske att det var jag som skurade den? Ånej, det är väl det man har makar till? Vi har ett ganska stort trädäck i vinkeln mellan vardagsrum och kök, där tillbringar vi hela sommaren i skuggan under den gamla markisen och det gamla äppleträdet som står utanför köksdörren. Det är så sagolikt vackert när det blommar, gammalt och knotigt att det får vara kvar trots att det är ett Transparent Blanche, vilket väl måste vara den mest meningslösa äpplesort som finns? Äpplena går från nästan-mogna till totalt-övermogna-supermjöliga på ungefär en kvart.

Där lever vi i alla fall, äter, sover i stolarna, läser, umgås. Men då måste ju träet tvättas och oljas och det är vårens eviga törnetagg, det är smutsigt och tråkigt. Alltså får maken göra det. Listig som jag är uppmuntrar jag honom därför flitigt och talar om hur duktig han är och hur fint det är hela tiden. Maken, som är en klok make, genomskådar min taktik förvisso, men städar snällt vidare.

Sen meddelade jag att vi skulle äta lunch i växthuset. "Jaså minsann" svarade maken då. "Du behöver inte, om du inte vill, men då får du laga din mat själv" sa jag.

Maken log lite och muttrade tyst för sig själv make him an offer he cannot refuse och sen åt vi lunch i växthuset, vilket var väldigt mysigt.

På kvällen var vi bjudna till Ellenfamiljen, och det var också väldigt, väldigt trevligt. Vad annat kan det bli när man blir bjuden på sparris med parmesankräm och rostade pinjenötter, lammfilé med potatiskaka och kantareller och sen hallontryfflar?

Mätt och belåten satt man sen i soffan, sjöng Tänk om man hade en liten, liten apa, ompa, bompa, fallerallera, om blåsippan som ute i backarna står, herr kantareller och allt vad det var. Märkligt som det kan bli - för några år sedan pratade vi om andra saker, nu sjunger vi sånger för en glad och flirtig Ellen och det är minst lika roligt! Sen somnade Ellen gott, och alla vi andra också, trots att vi inte ätit välling.

Träningsfredag

Besöket i Skottland satte ju sina spår. Spår som måste utplånas tyckte jag. Alltså bokade jag en träningstimme med instruktören på gymmet.

Hon är ung och smal och, tja vältränad. Som en instruktör bör vara. Själv är man ju inte det, för då hade man ju liksom inte behövt instrueras.

- Vad behöver du träna? undrade hon. Jag mumlade lite tyst något om magen och ryggen. "Kanske armarna också?" föreslog hon glatt. "Trimma gäddhänget lite!" utropade hon sedan hurtigt. Med en suck fick jag erkänna att gäddhänget antagit gammelgäddsproportioner, inget litet gäddyngel där inte.

Sen tränade vi med pilatesbollen. Magen och ryggen och rumpan och armarna. Jädrans jobbigt, om jag får säga det själv. Det märkliga är att när instruktören visade så kunde hon både prata och göra övningen samtidigt (kvinnlig simultankapacitet, jajamensan!), medan jag bara kunde flåsa och få nära-döden-upplevelser när jag försökte göra efter.

Ganska nöjd åkte jag sedan hem till Huliganen.

- Matte har tränat! meddelade jag belåtet. Precision och balans och styrka. Svettigt var det också.

Huliganen såg lätt skeptisk ut. "Träna?" såg han ut att tänka - "vadådå?".

"Asså, vad menar hon? Träna?"

Sen undrade han: fick du apportera spårpinnar?

Spårapportsträning

Jag fick ju erkänna att nej, några spårpinnar var inte inblandade.

Nähänä, sa Huliganen då. "Fick du springa fort som f-n?"

Jädrar i min lilla låda, här går det undan! Fotografen hinner inte med

Mja, nä, det gjorde vi väl inte heller, fick jag tillstå.

- Men då fick du väl snurra runt med liten boll, i alla fall? undrade Huliganen.

Huliganen demonstrerar centrifugalträning med liten boll

Jag skakade stumt på huvudet och började undra vad vi egentligen hade gjort?

Då la Huliganen in nådastöten. "Fick du klick och frolic efteråt?". Suckande tvingades jag medge att utdelningen av såväl klick som frolic totalt hade uteblivit.

- Kan inte ha varit mycket till träning, blev Huliganens dom.

Och nu sitter jag här och undrar om man inte borde införa lite mer klickerbetonad belöning på gymmet? Kanske inte direkt frolic, men en liten chokladbit efter 10 armhävningar?

Lång dags färd mot natt. Eller "Huliganen möter Brigadgeneralen"

Fullt schema idag. Knappt så man hann jobba. Jo lite jobb på förmiddagen fick det väl bli, men sen drog man väl raskt hemåt i det underbara vårväder som råder.

Det rådde igår också, och då ägnade jag mig åt att städa växthuset, eftersom det spratt och sprätt (eller är det 'sprutt' jag menar?) i kroppen av nyvaknade livsandar. Det känns i ryggen idag kan jag ju säga. Man ska vara försiktig med livsandarna när man är en mogen kvinna uppenbarligen.

Nåväl, störtade mot hemmet och fräste runt med liten Huliganhund på promenad. Sen gick man ut i trädgården för att beskåda vårliga tecken. Och jo, visst fanns det sådana, titta bara här:

Längtans blåa blomma. Eller i alla fall förgätmigej. Tror jag. Eller något annat blått krafs.

Det spirar även sånt som man faktiskt tycker kunde låta bli. Vem bad kirskålen sticka upp sitt fula tryne mitt i min rabatt, jag bara frågar?!

Synnerligen oinbjuden kirskål

Solen den sken och vi skulle till Halmstad för att övervara medaljutdelning för KFOR-styrkorna som kom hem från Kosovo igår. Och då i synnerhet vår egen soldat såklart! (Höll på att skriva "lille soldat" men det gör jag inte, a) för jag vill inte genera sonen, b) eftersom han är nästan 30 cm längre än sin mor).

Jag packade Huliganen och solglasögonen och sa till maken att "nu drar vi!". Och det gjorde vi.

Mitt på Stora Torg i Halmstad skulle ceremonin gå av stapeln. Jag såg framför mig hur vi skulle stå där i solen och på ett behagfullt sätt njuta av tillvaron.

På Stora Torg vimlade det av grönklädda figurer. Marinens musikkår. Fanor och generaler och majorer och gudvetinteallt. Samt regn. Vem hade beställt det? Där hade man ingen nytta av sina solglasögon kan jag ju säga, men som tur var hade maken paraply med sig.

Musikkåren stämde upp i lite ompa-bompa-musik. Huliganen stämde upp i litet protesterande skall. "Sluta med det där oväsendet!" ylade han. "Tyst, nu räcker det" sa jag vänligt då och log lite urskuldande till de omkringstående. Huliganen lyssnade inte på mig, så jag fick väsa och hota och muta och ha mig lite till. Sonen drog på munnen, det såg jag nog. Jojo, det skallet, det kände han minsann igen.

Sen talade Brigadgeneralen. Han var mycket högtidlig och höll ett fint tal, allt ackompanjerat  och punktuerat av huliganskall. Det uppskattade han säkert. Tyckte nog att det verkade som om han kortade av det lite på slutet? Fast det kan  ju ha varit regnet...

Sen fick alla medalj. Sonen också. En mycket fin medalj, men som mor tycker jag ju att den kunde ha varit ännu större. Och i guld.

Det är han i grönt som är sonen

(äsch nu skämtade jag - det är han i mitten)

Också tycker jag ju att de kunde placerat soldaterna ännu närmre så jag kunnat ta en vettig bild, nu när jag inte har ett jättestarkt zoomobjektiv. Än så länge. Men i alla fall, den där långe ynglingen, det är sonen, numera medaljerad.

Äntligen sen fick han komma och prata med oss, och Huliganen kastade sig kring benen på honom och ylade "nu är han här! Hurra! Hurra!!".

Blöta och lomhörda drog vi oss sedan mot hemmet. Brigadgeneralen såg lättad ut när vi försvann, tyckte jag nog.

Älskade vänner

Ibland känns livet så oerhört tungt. Alldeles nyss fick jag besked om att den bästa av alla vovvar, den vänaste och vänligaste - och roligaste och envisaste - Nike inte längre finns. Det går inte att förstå. I nästan hela mitt hundliv har hon funnits där. Nike och hennes matte har lärt mig och Huliganen det mesta av det vi kan om att vara hund och matte.

Vi har haft så mycket roligt tillsammans! Skrattat så mycket tillsammans, jo för Nike var en hund med humor! Hon såg på världen med vänliga bruna pepparkornsögon, men utan att någonsin hemfalla till mjäkighet eller tamhet.

Nike lärde mig att jo, det kan vara väldigt roligt att träna lydnad, vi som hade stora dubier efter våra stapplande försök på brukshundsklubben. Hennes matte tränade mig och Nike tränade Huliganen - gjorde han som han ville (dvs ägnade sig åt annat än sin matte) så for hon ut på planen och sa "hör nu här, unge man, kallar matte, ja då kommer man in till hennes sida!".

Huliganen hade stor respekt för Nike, även en sån ung slyngel som  han var då insåg att Nike var en Dam, och en sån kunde man liksom inte behandla hur som helst. Fast hon aldrig så mycket som fräste åt honom visade han alltid en högst okarakteristisk artighet i hennes närhet. Och jag tror att det är Nikes uppfostran som gör att Huliganen går så bra ihop med fyrbenta damer.

Nike tog inte bara hundar under sina vingars beskydd, ånej, hon månade om alla. Maken är inte direkt hundvan, och kan bete sig lite irrationellt i all välmening när han träffar hundar. Nikes syster tyckte att maken var rätt skum när de skulle sova över, och ville helst inte se honom. Då tog Nike hand om maken, slog sig ner vid hans sida och slickade honom kärleksfullt och vek inte från hans sida. Alla skulle få vara med i flocken, hon tänkte minsann inte lämna någon utanför.

På  natten talade jag om för Nike och Cirkus att i Huliganhemmet sover inga hundar i sängen. Cirkus la sig snällt på mattan och Nike annekterade prompt Huligansängen, varpå Huliganen fick ligga på golvet. Mitt i natten vaknade jag av en Nike i sängen. Synnerligen diskret och synnerligen förstulet hade hon ålat sig upp i sängen - och inte hade man hjärta att köra ner  henne då? Hon begrep ju det som inte vi begrep, nämligen det att vanliga inga-hundar-i-sängen-regler självfallet inte gällde henne!

Vi har haft så mycket roligt! Långvandrat och kortvandrat, tränat och lekt och busat. Alltid med glimten i ögat, alltid med integritet, vänlighet och klokhet.

Nike var en av de lydigaste hundar jag träffat. Hon skulle aldrig drömma om att dra i kopplet till exempel (och just där kan jag ju känna att där kunde hon kanske ha lagt lite mer energi på att överföra denna kunskap till Huliganen). Med tilltagande ålder tog hon sig kanske lite mer friheter, i en suverän känsla av att herregud, hon visste ju ändå bäst, nu fanns det liksom inte mer att bevisa vad gällde lydighet.

Bakom det väna sättet fanns också en stor portion envishet. Aldrig att Nike skulle bete sig slyngelaktigt i likhet med vissa hundar i vår närhet, typ kortbenta huliganer, men ändå lyckades hon alltid på ett självklart sätt få som hon ville. Bland annat tyckte Nike inte att hon skulle behöva sitta i bagageutrymmet när vi till exempel var ute och spårade med de andra hundarna. När man kom tillbaka till bilen hittade man henne oftast belåtet i passagerarsätet. Ingen begrep hur hon lyckades åla sig över, trots galler och hinder - men inget hindrade en beslutsam Nike!

Hon blev lite tröttare, lite stelare, men hade en fantastisk kondis och var i ett skick som man själv kan hoppas uppnå när man är en gammal dam med artros.

Det går inte att förstå, jag kan inte begripa att jag aldrig mer ska få klappa henne, aldrig mer se hennes varma, kloka, bruna ögon, aldrig mer traska ut på långpromenader...

Den oerhörda saknad och tomhet jag känner bevisar ju bara hur oerhört lätt hon var att älska. En alldeles ljuvlig hund med stor personlighet!

Jag sörjer med hennes matte, samtidigt som jag gläds med henne åt att hon fått ha en sån rolig och fantastisk hund i 11 år!

En hälsning från haggisens förlovade land

 Haggis, neeps and tatties

Maken och jag drog till Glasgow för att hälsa på kemistiska dottern. Allt gick bra, förutom att jag dränkte mig i rödvin på flyget (tag varning, om någon vill servera er rödvin ur aluminiumburk (tänk öl-) i ett sprucket plastglas, fly så fort ni kan. Nåja, rödfläckig men glad ändå anlände vi till ett snöigt Skottland.

 Här tittas det på 500 MHz NMR:apparaten

Nu ska inte det här bli en lång uppräkning av vad vi gjort och ätit och druckit, men jag måste tala om att vi efter att ha varit på Glenturrents whiskydestilleri och därvid provsmakat denna ädla dryck faktiskt uppammade tillräckligt mycket mod för att prova den skottska nationalrätten haggis. Jo, det behövs mod för att äta hackade obestämbara inre delar av lammet som koks i hop i själva magsäcken. Och då pratar vi nog inte om filén direkt...

Till vår oskrymtade förvåning visade det sig vara ganska gott!

Nu ska dottern, maken och jag dra till Kelvingrove för att vara lite kulturella, sen blir det afternoon tea på the Willow Tea Rooms och sen, ja sen får det nog bli puben. Väldigt trevlig påsk det här - fast inte så mycket påskris om man säger så.

Dagens visdomsord

Fredagmorgnar är alltid bra morgnar. Men lediga fredagsmorgnar är nog snäppet vassare!

Se där - det var väl en bra kunskap att bära med sig genom livet?



Glad Påsk!

Har inte tid med Blåkulla...

...här läses det instruktionsböcker så ögonen går i kors. Herregud, inte visste jag att man måste kunna så mycket för att ta ett ynkans litet foto. Jag läser om bländare och slutartider och färgbalans och fokus och ISO och blir mer och mer förvirrad.

Ibland tänker jag tillbaka på den där lilla instamaticen man hade i tonåren, där man bara kunde trycka på knappen och inte ställa in en endaste liten parameter. Slutartid och bländare hade man aldrig hört talas om... och det mest avancerade man kunde göra vara att köpa till en sån där lös radda med blixtar som man satte ovanpå kameran och i bästa fall så utlöstes en blixt när man tog en bild. Alla bilder hade glatt rödögda människor och alla sa "omelett!!" när man knäppte av.

Maken, hunden och jag drog till skogen i det vackra påskvädret. Nu skulle jag prova de enklare inställningarna, som ändå inte var bara "auto".

Alltså fotograferade jag en blomma i blomläget. Eller tja, blomma och blomma, men växt. Typ. Äsch, close enough tycker jag.

Sen provade jag porträttläget.

Maken var lite tveksam till att vara med på bild

Vi traskade vidare. Nu ville jag prova landskapsläget. Så här blev det.

Det är i alla fall en LITEN bit av ett landskap. Ett landskap som pinkas på

Sen skulle jag prova "fart"-läget, alltså där man tar bilder av något som rör sig snabbt. "Spring!" sa jag  uppmuntrande till maken. Denne bakåtsträvare ville inte, sa han, han tyckte att vi hade ju andra alternativ att välja på. Det hade han ju rätt i, så det fick bli ett annat motiv, nämligen detta:

I ärlighetens namn så ljuger bilden... jag tog ett antal och lyckades liksom aldrig pricka rätt, för Huliganen hade redan hunnnit springa UR bild innan jag hann trycka av. Till slut fick jag ändå en bild, ute i ena hörnet syntes en springande huliganhund. Det är denna bilden som alltså är kraftigt beskuren.

Tja och sen så blev det väl några bilder till på Huliganen. En eller annan. Eller kanske en fjorton-femton stycken.