Älskade vänner

Ibland känns livet så oerhört tungt. Alldeles nyss fick jag besked om att den bästa av alla vovvar, den vänaste och vänligaste - och roligaste och envisaste - Nike inte längre finns. Det går inte att förstå. I nästan hela mitt hundliv har hon funnits där. Nike och hennes matte har lärt mig och Huliganen det mesta av det vi kan om att vara hund och matte.

Vi har haft så mycket roligt tillsammans! Skrattat så mycket tillsammans, jo för Nike var en hund med humor! Hon såg på världen med vänliga bruna pepparkornsögon, men utan att någonsin hemfalla till mjäkighet eller tamhet.

Nike lärde mig att jo, det kan vara väldigt roligt att träna lydnad, vi som hade stora dubier efter våra stapplande försök på brukshundsklubben. Hennes matte tränade mig och Nike tränade Huliganen - gjorde han som han ville (dvs ägnade sig åt annat än sin matte) så for hon ut på planen och sa "hör nu här, unge man, kallar matte, ja då kommer man in till hennes sida!".

Huliganen hade stor respekt för Nike, även en sån ung slyngel som  han var då insåg att Nike var en Dam, och en sån kunde man liksom inte behandla hur som helst. Fast hon aldrig så mycket som fräste åt honom visade han alltid en högst okarakteristisk artighet i hennes närhet. Och jag tror att det är Nikes uppfostran som gör att Huliganen går så bra ihop med fyrbenta damer.

Nike tog inte bara hundar under sina vingars beskydd, ånej, hon månade om alla. Maken är inte direkt hundvan, och kan bete sig lite irrationellt i all välmening när han träffar hundar. Nikes syster tyckte att maken var rätt skum när de skulle sova över, och ville helst inte se honom. Då tog Nike hand om maken, slog sig ner vid hans sida och slickade honom kärleksfullt och vek inte från hans sida. Alla skulle få vara med i flocken, hon tänkte minsann inte lämna någon utanför.

På  natten talade jag om för Nike och Cirkus att i Huliganhemmet sover inga hundar i sängen. Cirkus la sig snällt på mattan och Nike annekterade prompt Huligansängen, varpå Huliganen fick ligga på golvet. Mitt i natten vaknade jag av en Nike i sängen. Synnerligen diskret och synnerligen förstulet hade hon ålat sig upp i sängen - och inte hade man hjärta att köra ner  henne då? Hon begrep ju det som inte vi begrep, nämligen det att vanliga inga-hundar-i-sängen-regler självfallet inte gällde henne!

Vi har haft så mycket roligt! Långvandrat och kortvandrat, tränat och lekt och busat. Alltid med glimten i ögat, alltid med integritet, vänlighet och klokhet.

Nike var en av de lydigaste hundar jag träffat. Hon skulle aldrig drömma om att dra i kopplet till exempel (och just där kan jag ju känna att där kunde hon kanske ha lagt lite mer energi på att överföra denna kunskap till Huliganen). Med tilltagande ålder tog hon sig kanske lite mer friheter, i en suverän känsla av att herregud, hon visste ju ändå bäst, nu fanns det liksom inte mer att bevisa vad gällde lydighet.

Bakom det väna sättet fanns också en stor portion envishet. Aldrig att Nike skulle bete sig slyngelaktigt i likhet med vissa hundar i vår närhet, typ kortbenta huliganer, men ändå lyckades hon alltid på ett självklart sätt få som hon ville. Bland annat tyckte Nike inte att hon skulle behöva sitta i bagageutrymmet när vi till exempel var ute och spårade med de andra hundarna. När man kom tillbaka till bilen hittade man henne oftast belåtet i passagerarsätet. Ingen begrep hur hon lyckades åla sig över, trots galler och hinder - men inget hindrade en beslutsam Nike!

Hon blev lite tröttare, lite stelare, men hade en fantastisk kondis och var i ett skick som man själv kan hoppas uppnå när man är en gammal dam med artros.

Det går inte att förstå, jag kan inte begripa att jag aldrig mer ska få klappa henne, aldrig mer se hennes varma, kloka, bruna ögon, aldrig mer traska ut på långpromenader...

Den oerhörda saknad och tomhet jag känner bevisar ju bara hur oerhört lätt hon var att älska. En alldeles ljuvlig hund med stor personlighet!

Jag sörjer med hennes matte, samtidigt som jag gläds med henne åt att hon fått ha en sån rolig och fantastisk hund i 11 år!