Lång dags färd mot natt. Eller "Huliganen möter Brigadgeneralen"

Fullt schema idag. Knappt så man hann jobba. Jo lite jobb på förmiddagen fick det väl bli, men sen drog man väl raskt hemåt i det underbara vårväder som råder.

Det rådde igår också, och då ägnade jag mig åt att städa växthuset, eftersom det spratt och sprätt (eller är det 'sprutt' jag menar?) i kroppen av nyvaknade livsandar. Det känns i ryggen idag kan jag ju säga. Man ska vara försiktig med livsandarna när man är en mogen kvinna uppenbarligen.

Nåväl, störtade mot hemmet och fräste runt med liten Huliganhund på promenad. Sen gick man ut i trädgården för att beskåda vårliga tecken. Och jo, visst fanns det sådana, titta bara här:

Längtans blåa blomma. Eller i alla fall förgätmigej. Tror jag. Eller något annat blått krafs.

Det spirar även sånt som man faktiskt tycker kunde låta bli. Vem bad kirskålen sticka upp sitt fula tryne mitt i min rabatt, jag bara frågar?!

Synnerligen oinbjuden kirskål

Solen den sken och vi skulle till Halmstad för att övervara medaljutdelning för KFOR-styrkorna som kom hem från Kosovo igår. Och då i synnerhet vår egen soldat såklart! (Höll på att skriva "lille soldat" men det gör jag inte, a) för jag vill inte genera sonen, b) eftersom han är nästan 30 cm längre än sin mor).

Jag packade Huliganen och solglasögonen och sa till maken att "nu drar vi!". Och det gjorde vi.

Mitt på Stora Torg i Halmstad skulle ceremonin gå av stapeln. Jag såg framför mig hur vi skulle stå där i solen och på ett behagfullt sätt njuta av tillvaron.

På Stora Torg vimlade det av grönklädda figurer. Marinens musikkår. Fanor och generaler och majorer och gudvetinteallt. Samt regn. Vem hade beställt det? Där hade man ingen nytta av sina solglasögon kan jag ju säga, men som tur var hade maken paraply med sig.

Musikkåren stämde upp i lite ompa-bompa-musik. Huliganen stämde upp i litet protesterande skall. "Sluta med det där oväsendet!" ylade han. "Tyst, nu räcker det" sa jag vänligt då och log lite urskuldande till de omkringstående. Huliganen lyssnade inte på mig, så jag fick väsa och hota och muta och ha mig lite till. Sonen drog på munnen, det såg jag nog. Jojo, det skallet, det kände han minsann igen.

Sen talade Brigadgeneralen. Han var mycket högtidlig och höll ett fint tal, allt ackompanjerat  och punktuerat av huliganskall. Det uppskattade han säkert. Tyckte nog att det verkade som om han kortade av det lite på slutet? Fast det kan  ju ha varit regnet...

Sen fick alla medalj. Sonen också. En mycket fin medalj, men som mor tycker jag ju att den kunde ha varit ännu större. Och i guld.

Det är han i grönt som är sonen

(äsch nu skämtade jag - det är han i mitten)

Också tycker jag ju att de kunde placerat soldaterna ännu närmre så jag kunnat ta en vettig bild, nu när jag inte har ett jättestarkt zoomobjektiv. Än så länge. Men i alla fall, den där långe ynglingen, det är sonen, numera medaljerad.

Äntligen sen fick han komma och prata med oss, och Huliganen kastade sig kring benen på honom och ylade "nu är han här! Hurra! Hurra!!".

Blöta och lomhörda drog vi oss sedan mot hemmet. Brigadgeneralen såg lättad ut när vi försvann, tyckte jag nog.