Vårluften suger

Hela lördagen tillbringades i stort sett utomhus. Det var städande i rabatter, tvätt av altanen, frösådder, nerklippning av humlen och lavendelgången, promenader och luft, luft, luft tills man nästan storknade. Fast det gjorde man ändå inte, för de här första riktiga vårdagarna är så ljuvliga.

Än så länge är det inte vansinnigt mycket ogräs. Rosorna har inte hunnit få rost, svartfläcksjuka, bladlöss och annat. Förvisso har de inte fått blad överhuvudtaget, men man  har väl fantasi? Tänker sig hur såväl Compassion, Crown Princess Margareta, Eden, Ghislaine de Féligonde, Felicia  och allt vad de heter ska prunka som aldrig förr. Sen ska man bara finspatsera runt i sin trädgård med stråhatt på huvudet, korg på armen och plocka rosor i oanade mängder och skapa buketter som till och med fått Karen Blixen att blekna av avund.

På tal om rosnamn, har ni tänkt på att det finns aldrig några rosor som heter Ann-Britt, eller Fru Karlsson till exempel?

När man inte röjde runt så kastade man lite boll åt Huliganen. Gjorde man det inte tillräckligt ofta så tog han saken i egna händer och dängde bollen på ett synnerligen menande sätt i knävecken på en. Lättövertalad och medgörlig som man är, så fick man ju då leka med liten vätte ett tag.

När man inte lekte med vätte så utstötte man uppmuntrande tillrop till maken som kämpade med terassen. Ni trodde kanske att det var jag som skurade den? Ånej, det är väl det man har makar till? Vi har ett ganska stort trädäck i vinkeln mellan vardagsrum och kök, där tillbringar vi hela sommaren i skuggan under den gamla markisen och det gamla äppleträdet som står utanför köksdörren. Det är så sagolikt vackert när det blommar, gammalt och knotigt att det får vara kvar trots att det är ett Transparent Blanche, vilket väl måste vara den mest meningslösa äpplesort som finns? Äpplena går från nästan-mogna till totalt-övermogna-supermjöliga på ungefär en kvart.

Där lever vi i alla fall, äter, sover i stolarna, läser, umgås. Men då måste ju träet tvättas och oljas och det är vårens eviga törnetagg, det är smutsigt och tråkigt. Alltså får maken göra det. Listig som jag är uppmuntrar jag honom därför flitigt och talar om hur duktig han är och hur fint det är hela tiden. Maken, som är en klok make, genomskådar min taktik förvisso, men städar snällt vidare.

Sen meddelade jag att vi skulle äta lunch i växthuset. "Jaså minsann" svarade maken då. "Du behöver inte, om du inte vill, men då får du laga din mat själv" sa jag.

Maken log lite och muttrade tyst för sig själv make him an offer he cannot refuse och sen åt vi lunch i växthuset, vilket var väldigt mysigt.

På kvällen var vi bjudna till Ellenfamiljen, och det var också väldigt, väldigt trevligt. Vad annat kan det bli när man blir bjuden på sparris med parmesankräm och rostade pinjenötter, lammfilé med potatiskaka och kantareller och sen hallontryfflar?

Mätt och belåten satt man sen i soffan, sjöng Tänk om man hade en liten, liten apa, ompa, bompa, fallerallera, om blåsippan som ute i backarna står, herr kantareller och allt vad det var. Märkligt som det kan bli - för några år sedan pratade vi om andra saker, nu sjunger vi sånger för en glad och flirtig Ellen och det är minst lika roligt! Sen somnade Ellen gott, och alla vi andra också, trots att vi inte ätit välling.