söndag 11 april 2010

Vårluften suger

Hela lördagen tillbringades i stort sett utomhus. Det var städande i rabatter, tvätt av altanen, frösådder, nerklippning av humlen och lavendelgången, promenader och luft, luft, luft tills man nästan storknade. Fast det gjorde man ändå inte, för de här första riktiga vårdagarna är så ljuvliga.

Än så länge är det inte vansinnigt mycket ogräs. Rosorna har inte hunnit få rost, svartfläcksjuka, bladlöss och annat. Förvisso har de inte fått blad överhuvudtaget, men man  har väl fantasi? Tänker sig hur såväl Compassion, Crown Princess Margareta, Eden, Ghislaine de Féligonde, Felicia  och allt vad de heter ska prunka som aldrig förr. Sen ska man bara finspatsera runt i sin trädgård med stråhatt på huvudet, korg på armen och plocka rosor i oanade mängder och skapa buketter som till och med fått Karen Blixen att blekna av avund.

På tal om rosnamn, har ni tänkt på att det finns aldrig några rosor som heter Ann-Britt, eller Fru Karlsson till exempel?

När man inte röjde runt så kastade man lite boll åt Huliganen. Gjorde man det inte tillräckligt ofta så tog han saken i egna händer och dängde bollen på ett synnerligen menande sätt i knävecken på en. Lättövertalad och medgörlig som man är, så fick man ju då leka med liten vätte ett tag.

När man inte lekte med vätte så utstötte man uppmuntrande tillrop till maken som kämpade med terassen. Ni trodde kanske att det var jag som skurade den? Ånej, det är väl det man har makar till? Vi har ett ganska stort trädäck i vinkeln mellan vardagsrum och kök, där tillbringar vi hela sommaren i skuggan under den gamla markisen och det gamla äppleträdet som står utanför köksdörren. Det är så sagolikt vackert när det blommar, gammalt och knotigt att det får vara kvar trots att det är ett Transparent Blanche, vilket väl måste vara den mest meningslösa äpplesort som finns? Äpplena går från nästan-mogna till totalt-övermogna-supermjöliga på ungefär en kvart.

Där lever vi i alla fall, äter, sover i stolarna, läser, umgås. Men då måste ju träet tvättas och oljas och det är vårens eviga törnetagg, det är smutsigt och tråkigt. Alltså får maken göra det. Listig som jag är uppmuntrar jag honom därför flitigt och talar om hur duktig han är och hur fint det är hela tiden. Maken, som är en klok make, genomskådar min taktik förvisso, men städar snällt vidare.

Sen meddelade jag att vi skulle äta lunch i växthuset. "Jaså minsann" svarade maken då. "Du behöver inte, om du inte vill, men då får du laga din mat själv" sa jag.

Maken log lite och muttrade tyst för sig själv make him an offer he cannot refuse och sen åt vi lunch i växthuset, vilket var väldigt mysigt.

På kvällen var vi bjudna till Ellenfamiljen, och det var också väldigt, väldigt trevligt. Vad annat kan det bli när man blir bjuden på sparris med parmesankräm och rostade pinjenötter, lammfilé med potatiskaka och kantareller och sen hallontryfflar?

Mätt och belåten satt man sen i soffan, sjöng Tänk om man hade en liten, liten apa, ompa, bompa, fallerallera, om blåsippan som ute i backarna står, herr kantareller och allt vad det var. Märkligt som det kan bli - för några år sedan pratade vi om andra saker, nu sjunger vi sånger för en glad och flirtig Ellen och det är minst lika roligt! Sen somnade Ellen gott, och alla vi andra också, trots att vi inte ätit välling.

7 kommentarer :

  1. Det verkar som om ni hade en underbar dag och kväll. Mysigt!

    SvaraRadera
  2. Låter som om Ellenbebis-mamman och -pappan har ett väldigt fantastiskt barn. Hur i hela fridens namn hann de med att göra sådan lyxmat med liten bebis i huset?
    All heder åt maken som fixar altanen, det är en av oaserna i er härliga trädgård!
    Själv fick jag "bara" färdigställt två quiltar igår, lite halvkass som jag är fick det bli inomhusarbete.

    SvaraRadera
  3. Påminn mig om er årliga altanstädning när Ellenpappan pratar om trädäck!

    SvaraRadera
  4. Städning var ordet, lite för mycket att göra ute i den stökiga trädgården, men i vårsolens glans går det onekligen lite lättare.

    Tänkbar kommentar du lämnade, kommer våra digitala spår att bevaras? Den frågan får surra lite i bakhuvudet tror jag. Den tål att invänta sitt svar.

    SvaraRadera
  5. Kerstin: Det var det! Och sen kom en härlig söndag efter det. Fast imorgon är det måndag och jobbdag... jaja, man kan inte vara glad jämt!

    Annika: Ellen ÄR ett fantastiskt barn! Jag undrar om det inte rentav var hon som lagat maten?!
    Ledsamt att du är krasslig, hoppas det inte är något allvarligt?

    Anna-Karin: Jag lovar på min scoutära! Eller också skickar jag maken att tvätta ert däck också. Det var väl en bra idé? Möjligen tycker inte maken det...

    Nilla: Det gäller att inte gripas av panik när man får för sig att ALLT måste göras på en gång nu när solen skiner. Plus att putsa fönsterna som vårsolen obarmhärtigt avslöjar. Men man måste ju passa på att njuta också, vad är det annars för vits?

    Och jag väntar så gärna på svaret! Lite nyfiken på dina funderingar.

    SvaraRadera
  6. Alltså du får i alla fall inte komma hem till mig på middag det är då ett som är bombsäkert!!

    Fast det är klart... jag är bra på sallad. Men tryffel vet jag inget om. Och påmpa och ståt och allt sånt där som ni verkar ha på era middasgbjudningar. Eller vilken sallad som passar med vilket vin. Nej...

    Jag kan bjuda på kaffe! Inte för att jag kokar så vidare värst gott kaffe men... Hm. Te? Fast inet i växthuset för det är fullt av glasskärvor från taket som inte höll för årets vinter.

    Du, det blir svårt att få ihop det här... *panik*

    SvaraRadera
  7. Jomen det får jag väl? Snälla! Jag äter det mesta. Ja utom löskokta ägg där vitan rinner, men det hade du väl itne bjudit på? Eller ostron? Men annars äter jag allt!

    Framförallt sallad! Kanelbullar är också bra. Gott och sådär.

    Inte är jag kinkig med vinet heller, bara det är i rinnande form är det bra, så det så!

    Glasskärvorna kan du väl sopa upp? Eller Hovis kan sopa?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.