Har inte tid med Blåkulla...

...här läses det instruktionsböcker så ögonen går i kors. Herregud, inte visste jag att man måste kunna så mycket för att ta ett ynkans litet foto. Jag läser om bländare och slutartider och färgbalans och fokus och ISO och blir mer och mer förvirrad.

Ibland tänker jag tillbaka på den där lilla instamaticen man hade i tonåren, där man bara kunde trycka på knappen och inte ställa in en endaste liten parameter. Slutartid och bländare hade man aldrig hört talas om... och det mest avancerade man kunde göra vara att köpa till en sån där lös radda med blixtar som man satte ovanpå kameran och i bästa fall så utlöstes en blixt när man tog en bild. Alla bilder hade glatt rödögda människor och alla sa "omelett!!" när man knäppte av.

Maken, hunden och jag drog till skogen i det vackra påskvädret. Nu skulle jag prova de enklare inställningarna, som ändå inte var bara "auto".

Alltså fotograferade jag en blomma i blomläget. Eller tja, blomma och blomma, men växt. Typ. Äsch, close enough tycker jag.

Sen provade jag porträttläget.

Maken var lite tveksam till att vara med på bild

Vi traskade vidare. Nu ville jag prova landskapsläget. Så här blev det.

Det är i alla fall en LITEN bit av ett landskap. Ett landskap som pinkas på

Sen skulle jag prova "fart"-läget, alltså där man tar bilder av något som rör sig snabbt. "Spring!" sa jag  uppmuntrande till maken. Denne bakåtsträvare ville inte, sa han, han tyckte att vi hade ju andra alternativ att välja på. Det hade han ju rätt i, så det fick bli ett annat motiv, nämligen detta:

I ärlighetens namn så ljuger bilden... jag tog ett antal och lyckades liksom aldrig pricka rätt, för Huliganen hade redan hunnnit springa UR bild innan jag hann trycka av. Till slut fick jag ändå en bild, ute i ena hörnet syntes en springande huliganhund. Det är denna bilden som alltså är kraftigt beskuren.

Tja och sen så blev det väl några bilder till på Huliganen. En eller annan. Eller kanske en fjorton-femton stycken.