I min trädgård

...nu om hösten hittar man (förutom en del ogräs) ändå en del tilltalande saker. Höstanemoner, till exempel, har jag sagt att jag älskar höstanemoner? Annars ska jag be att få fört till protokollet att så är fallet.

Allra finast är ju de vita tycker jag; får jag presentera Madame Honorine Joubert? (som jag tror hon heter, men något franskt och vackert var det i alla fall).

Visst är hon ljuvlig? Men de rosa går inte av för hackor de heller. Den här, den heter väl... tja... kanske "Rosa höstanemon"? Eller kanske den heter Fru Larsson, vad vet jag?

Fru Larsson finns även i knoppig variant. Då bor den väl heta "Unga fröken Larsson" kan man tro.

Och luktärterna luktar på. Äntligen. De var lite sena att komma ur startgroparna, och ingen kan beskylla dem för att blomma ymnigt. Men liten blomma är ändå en blomma. Om än i spruckna krus eller hur det nu är i talesättet. Fast inte kommer jag ihåg vad den heter. Det är helt enkelt en fådd luktärt!

Älsklingsrosen, den vet jag i alla fall vad hon heter, nämligen Crown Princess Margareta!



 Och så har jag ju fler fådda blommor (det är Ellenmamman som är så generös - gudskelov gillar hon inte rudbeckior, men det gör jag! Så jag adopterar alla hon vill bli av med.

Visst är det fint? Trots att det är en bra bit in i september! Notera nu att jag inte visar tufsiga funkior. Skrabbiga rosor. Utblommade stockrosor. Sjabbigt gullris. Selektivt seende, det är vad som behövs i en trädgård.

Fast allt är ju inte lika välkommet. Den här, till exempel, den har definitivt inte fått någon inbjudan.

Stick-å-brinn! vill man bara säga till den. Man stirrar den kallt i vitögat och väser att den här trädgården , den här helt enkelt inte tillräckligt stor för oss båda!

Och hjälper inte det hotet, ja då påtalar man att man i bloggbekantskapskretsen har en schefur. En som tränar macho-grenen Skydd, så det så. Och det borde väl jaga inkräktaren på flykten?

Kanske inte direkt desinformation...

...sa maken.

- Men du glömde ju mitt finaste fynd! sa han sedan lite bestört.

Och hur kunde jag göra det? Men inte vill jag undanhålla er självaste Fyndet!



 Jomen, maken hittade ju en bronsnål. Alldeles utan plast var den också. Och tittar man noga på nålhuvudet så ser man att det liksom är fasat, och det, det är fint det. Nu tror man kanske att nål som nål, det kan väl inte spela så himlans stor roll? Då ska man veta att det skrivits böcker som är knökafulla bara med bilder och berättelser om hur nålhuvudena ser ut.

Så titta och njut - och glöm inte att titta på de fasade kanterna för allt vad ni gör.

Historiens vingslag

Maken har ju för första gången på evigheters evighet, tja sedan yngre medeltiden ungefär, haft skollov i sommar. Nu är maken inte en sån som ligger på soffan och käkar praliner direkt, ånej, han anmälde sig raskt till sommarkurs. Nämligen bestämt sommarkurs för arkeologer att gräva i Uppåkra.

Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan.  Rakt ovanpå hela konkarongen.

Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras. Och  man kan väl säga att han höjde genomsnittsåldern. Rejält. Å andra sidan måste det väl vara bättre att liksom befinna sig närmre forskningsobjekten i ålder?





 Och redan första dagen slog han till med ett fynd!

- ooohhh!  sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.

Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.

Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:

Rejäla doningar måste man säga.

Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.

Och likt ett urtida monster ur historiens dimmor dyker spikpetsen upp! (Alltså där fick jag väl till det väldigt poetiskt?)

Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.

Små, små käkar med små bissingar på. Detta är inte en näbbmus, vilket ju kan vara bra att veta. Kan det ha varit vattensork? I alla fall något som behövde en extra huggtand fram i alla fall. (Ibland kan man känna behov av det själv, kan jag tycka).

Och vildsvinsgaddar!

Jag tror ju att en tandhygienist hade haft ett eller annat att säga om munhygienen. Gått loss lite om vikten av tandtråd och grundlig tandborstning.

Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt! Alltså titta vilken fin ränna! Såvitt jag förstår efter en husvägg. Dottern och jag ooh:ade och aah:ade igen.



 Maken pekade och visade och blev så till sig att han blev rent suddig!









När man hade sållat och sorterat kunde man få se fina fynd. Fynd som krukskärvor till exempel.

Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant? Bronsfibula heter mojängen. Och den bilden är inte tagen av mig.




Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.

Wo ist der Huligan? Ou est le chien? Where's the dog?

Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).

Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".

Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.

Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.

Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?

Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.

Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.

Om man drar slutsatsen...

...att jag har ett nytt objektiv

...som jag inte riktigt behärskar

...och att det är lättare om fotoobjektet sitter still

Ja då har man alldeles rätt!

Jag som bara skulle gå in för att hämta ut en bild till jobbet... så råkade det följa med ett makroobjektiv. Märkligt, inte sant?

Det är skillnad på hundar

Denna omskakande upptäckt har jag gjort nu när vi passat Zoya några veckor. Idag, till exempel, märktes det väldigt tydligt. Jag pratar här übertydligt.

Det regnade idag. Ja det är ju ingen riksnyhet, det har regnat mer eller mindre konstant hela sommaren. När det regnar och man är ute med hundar, då blir de blöta. Jo, faktiskt, detta är en sak jag har märkt.

Då vill man torka dem när man kommer in. Med Huliganen går det då till så här:

- Nu ska vi torka tassarna! kvittrar jag

Huliganen vänder demonstrativt ryggen åt mig och låtsas inte höra.

- T-A-S-S-S-A-R-N-A bokstaverar jag tydligt då (det ska vara 3 stycken 's', det blir liksom mer fjong i uttalandet då).
- Behövs inte, svarar Huliganen då. Mina tassar är torra. Som fnöske. Totalt onödigt att torka dem.
- Larva dig inte, säger jag då. Ro hit med en tass, fortsätter jag sedan och grabbar tag i närmasta tass.
- Men sluta för sjutton gubbar! säger Huliganen då. (Här har jag censurerat för den känslige läsaren, det där med "för sjutton gubbar" låter mer som sådant som i ett tidigare historiskt skeende hade renderat uttalaren att bli tvättad med såpa i munnen).
- Torrrrka! säger jag bestämt och skorrar skånskt och eftertryckligt på r:en.
- Never. Ever. Näver. Bäver. Över min döda kropp. Eller kanske över DIN döda kropp, morrar Huliganen.

Jag suckar. Huliganen försöker rymma in under matsalsbordet. Jag halar ut honom och torkar tassar och mage medan han oavbrutet låter omvärlden veta vilken sadist till matte han har.

Sedan är det Zoyas tur att torkas. Alltså det som inte hunnit självtorka medan jag och Huliganen går igenom ovanstående procedur. Att torka Zoya går till så här; man plockar upp henne, lägger henne på rygg i famnen, torkar tassar och mage. Klart! Det tar ca en tiondedel av den tid det tar att torka Huliganen, och decibelnivån är makalöst mycket lägre. För att inte säga obefintlig.

Så jo, det är skillnad på hundar och hundar.

Smålandshelg

Här i det huligdanens hemmet är vi beresta, jajamen! Hör bara; i helgen var vi i Småland! Alldeles vältajmat och underbart var vi uppbjudna för att fiska kräftor, plocka svamp och umgås i största allmänhet. Underbart var det att få lämna vardagens slit och släp för att bege sig till de små röda stugornas och de många sjöarnas förlovade land.

Själv hade jag aldrig fiskat kräftor förut, men jag iklädde mig stövlar och kräftfiskarbyxor av skogsmulligaste snitt och kände mig full av förtröstan. Vi skulle fiska såväl från båt som med håvar inne vid land.

Jag tittade på båten och kände mig lätt tveksam. Sedan beslöt jag att jag nog skulle hålla mig till att fiska från fasta land trots allt.

Det fanns en utmärkt brygga att fiska ifrån.

Efter att Huliganen provat den kände även jag mig säker på att våga mig ut.

Det blev en underbar kväll; precis en sån som behövdes efter en vecka som varit onödigt full av siffror, tabeller, bokstäver, rapporter, ditt, för att inte säga datt. Titta här! Kan det bli bättre? En småländsk liten sjö med ett småländskt litet kräftfiskarläger.









 Just det där med att ha brasa är något som jag gillar. Jag har nog visa pyromantendenser misstänker jag, och då är det ju skönt att få utlopp för dem på ett mer ordnat och legalt sätt.

När man fiskar kräftor ska man ha agnade mjärdar (lägg märke till hur kräftfiskarvant jag svänger mig med de tekniska termerna!). Då är det bra att ha en märdkontrollant så att allt går rätt till:




 Och skymningen föll och kräftorna håvades in:

Även jag höll i en kräfta! Jag pep bara lite gällt i diskant då och då när den sprattlade, men annars visade jag prov på en oerhörd sinnesstyrka och mod. Dock får jag nog säga att endast en kräftmor kan tycka att den sån där fuling är vacker.





När man fiskat kräftor vill man såklart plocka svamp! Ellenpappan tog med oss ut i de småländska skogarna och visade upp diverse svampar. Titta här! sa han och tvingade mig att beundra nedstående...äääähhh... typ svamp. Rutnät heter den tydligen, och den är rödlistad och väl värd att beundra. Tyckte Ellenpappan. Själv kände jag mig lätt tveksam.

Obs! Hon kanske inte hter Rut, det kan ha varit Doris. Eller Berta. Det var ett rejält och rekorderligt fruntimmersnamn i alla fall.

Själv kontrade jag raskt med en mycket snyggare svamp; vad sa du nu då, Ellenpappan?! Va??



 Många trattkantareller blev det. Och gula kantareller också!




Och när svampkorgen är full, ja då blir maken glad! Glada makar är bra makar, det är min paroll.

Sen åkte vi hem till Ellenfarmorn och Ellenfarfarn. Nu skulle ju fångsten tillagas. Men receptet då?

- Ingen fara, sa Ellen och skrev raskt och behändigt ner instruktionerna.

Det rördes. Det koktes. Det lagades - och resultatet, det blev fantastiskt! Av de små fula rackarna blev det underbart goda, röda kräftor. Mmmmm - inte vackra. Men goda!!






 Själv är jag en ganska mesig kräftätare - jag vill liksom inte slörpa i mig slafs hur som helst, jag brukar hålla mig till klorna och stjärten. Men nu åt jag faktiskt rommen också, eftersom jag kände mig mycket småländsk och modig. Inte dumt alls!

Och nu är det dags att ramla i säng efter vårt småländska äventyr - men innan dess måste vi ju avsluta med den sötaste medlemmen av vårt kräftfiskargäng!

Huliganbloggen proudly presents:

Ellen - coolaste tjejen i svampskogen och vid kräftsjön!! Hon hade fått nya hårspännen och funderade lite på vad hon tyckte om dem... men jo! jag gillar't sa Ellen.







Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar vi här. Och tackar härmed Ellenfarmorn och Ellenfarfarn för en underbar helg!