Historiens vingslag

Maken har ju för första gången på evigheters evighet, tja sedan yngre medeltiden ungefär, haft skollov i sommar. Nu är maken inte en sån som ligger på soffan och käkar praliner direkt, ånej, han anmälde sig raskt till sommarkurs. Nämligen bestämt sommarkurs för arkeologer att gräva i Uppåkra.

Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan.  Rakt ovanpå hela konkarongen.

Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras. Och  man kan väl säga att han höjde genomsnittsåldern. Rejält. Å andra sidan måste det väl vara bättre att liksom befinna sig närmre forskningsobjekten i ålder?





 Och redan första dagen slog han till med ett fynd!

- ooohhh!  sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.

Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.

Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:

Rejäla doningar måste man säga.

Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.

Och likt ett urtida monster ur historiens dimmor dyker spikpetsen upp! (Alltså där fick jag väl till det väldigt poetiskt?)

Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.

Små, små käkar med små bissingar på. Detta är inte en näbbmus, vilket ju kan vara bra att veta. Kan det ha varit vattensork? I alla fall något som behövde en extra huggtand fram i alla fall. (Ibland kan man känna behov av det själv, kan jag tycka).

Och vildsvinsgaddar!

Jag tror ju att en tandhygienist hade haft ett eller annat att säga om munhygienen. Gått loss lite om vikten av tandtråd och grundlig tandborstning.

Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt! Alltså titta vilken fin ränna! Såvitt jag förstår efter en husvägg. Dottern och jag ooh:ade och aah:ade igen.



 Maken pekade och visade och blev så till sig att han blev rent suddig!









När man hade sållat och sorterat kunde man få se fina fynd. Fynd som krukskärvor till exempel.

Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant? Bronsfibula heter mojängen. Och den bilden är inte tagen av mig.




Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.