Det är skillnad på hundar

Denna omskakande upptäckt har jag gjort nu när vi passat Zoya några veckor. Idag, till exempel, märktes det väldigt tydligt. Jag pratar här übertydligt.

Det regnade idag. Ja det är ju ingen riksnyhet, det har regnat mer eller mindre konstant hela sommaren. När det regnar och man är ute med hundar, då blir de blöta. Jo, faktiskt, detta är en sak jag har märkt.

Då vill man torka dem när man kommer in. Med Huliganen går det då till så här:

- Nu ska vi torka tassarna! kvittrar jag

Huliganen vänder demonstrativt ryggen åt mig och låtsas inte höra.

- T-A-S-S-S-A-R-N-A bokstaverar jag tydligt då (det ska vara 3 stycken 's', det blir liksom mer fjong i uttalandet då).
- Behövs inte, svarar Huliganen då. Mina tassar är torra. Som fnöske. Totalt onödigt att torka dem.
- Larva dig inte, säger jag då. Ro hit med en tass, fortsätter jag sedan och grabbar tag i närmasta tass.
- Men sluta för sjutton gubbar! säger Huliganen då. (Här har jag censurerat för den känslige läsaren, det där med "för sjutton gubbar" låter mer som sådant som i ett tidigare historiskt skeende hade renderat uttalaren att bli tvättad med såpa i munnen).
- Torrrrka! säger jag bestämt och skorrar skånskt och eftertryckligt på r:en.
- Never. Ever. Näver. Bäver. Över min döda kropp. Eller kanske över DIN döda kropp, morrar Huliganen.

Jag suckar. Huliganen försöker rymma in under matsalsbordet. Jag halar ut honom och torkar tassar och mage medan han oavbrutet låter omvärlden veta vilken sadist till matte han har.

Sedan är det Zoyas tur att torkas. Alltså det som inte hunnit självtorka medan jag och Huliganen går igenom ovanstående procedur. Att torka Zoya går till så här; man plockar upp henne, lägger henne på rygg i famnen, torkar tassar och mage. Klart! Det tar ca en tiondedel av den tid det tar att torka Huliganen, och decibelnivån är makalöst mycket lägre. För att inte säga obefintlig.

Så jo, det är skillnad på hundar och hundar.