Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).
Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".
Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.
Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.
Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?
Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.
Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.
Men vad sa arbetskamraterna om Zoya då? Visste de att det fanns hundar som INTE snor ost, som INTE skäller ut en utvald arbetskamrat - varje dag, som INTE har ångest för stentrappor? ;)
SvaraRaderaJust det, jag vill också veta vad forskarvärlden hade att säga om Kaprifolvägens vackraste ros? Och vad självaste rosen tyckte om finska/engelska/franska/svenska arbetare i din egen grottekvarn. Samt om Den Berömda Osten, för nog fick hon väl smaka den? Dessutom: räknade du in risken att dina luttrade arbetskamrater skulle kunna göra en jämförelse och fortsättningsvis hoppas att du skulle ha med dig fjärilshunden istället för huliganjycken? Och i så fall, hur hanterar du det? Många frågor blir det!
SvaraRaderaAnna-Karin; de tyckte hon var makalöst söt! Men det där med att sno ost... tja hon hade ju en läromästare med sig...
SvaraRaderaBitte; se ovan. Visst fick hon smaka, hur går det att stå emot sådana ögon? De hoppas nog jag tar med båda två, för huliganens plats är inte hotad. Zoya tyckte det var intressant. Hon ville gärna sitta i knäet och läsa på min skärm, så nu vet hon mer om bokslutet än jag, tror jag.