I min trädgård

...nu om hösten hittar man (förutom en del ogräs) ändå en del tilltalande saker. Höstanemoner, till exempel, har jag sagt att jag älskar höstanemoner? Annars ska jag be att få fört till protokollet att så är fallet.

Allra finast är ju de vita tycker jag; får jag presentera Madame Honorine Joubert? (som jag tror hon heter, men något franskt och vackert var det i alla fall).

Visst är hon ljuvlig? Men de rosa går inte av för hackor de heller. Den här, den heter väl... tja... kanske "Rosa höstanemon"? Eller kanske den heter Fru Larsson, vad vet jag?

Fru Larsson finns även i knoppig variant. Då bor den väl heta "Unga fröken Larsson" kan man tro.

Och luktärterna luktar på. Äntligen. De var lite sena att komma ur startgroparna, och ingen kan beskylla dem för att blomma ymnigt. Men liten blomma är ändå en blomma. Om än i spruckna krus eller hur det nu är i talesättet. Fast inte kommer jag ihåg vad den heter. Det är helt enkelt en fådd luktärt!

Älsklingsrosen, den vet jag i alla fall vad hon heter, nämligen Crown Princess Margareta!



 Och så har jag ju fler fådda blommor (det är Ellenmamman som är så generös - gudskelov gillar hon inte rudbeckior, men det gör jag! Så jag adopterar alla hon vill bli av med.

Visst är det fint? Trots att det är en bra bit in i september! Notera nu att jag inte visar tufsiga funkior. Skrabbiga rosor. Utblommade stockrosor. Sjabbigt gullris. Selektivt seende, det är vad som behövs i en trädgård.

Fast allt är ju inte lika välkommet. Den här, till exempel, den har definitivt inte fått någon inbjudan.

Stick-å-brinn! vill man bara säga till den. Man stirrar den kallt i vitögat och väser att den här trädgården , den här helt enkelt inte tillräckligt stor för oss båda!

Och hjälper inte det hotet, ja då påtalar man att man i bloggbekantskapskretsen har en schefur. En som tränar macho-grenen Skydd, så det så. Och det borde väl jaga inkräktaren på flykten?