Nyttigt för själen

Imorse vaknade jag med en obestämd känsla av att vara iakttagen. Ja mer än så, nästan utstirrad faktiskt. Jag kastade ett getöga mot maken, som slumrade sött och innerligt ihärdigt. Sen såg jag Huliganen, upphovet och källan till de penetrerande ögonkasten.

- Jaså du är äntligen vaken? sa han sen ampert.
- Nu tycker jag det är nog med det där med städande av köksskåp, fortsatte han vidare.
- Skåp och skåp och städande och röjande - kan det vara bra för själen?! frågade han retoriskt därefter.

När jag tänkt efter en stund insåg jag att den lille kortbeningen ju hade rätt - nog måste det finnas mer i livet än att röja och städa och putsa?

- Vad tycker du vi ska göra då? frågade jag hushållets lille diktator.
- Vi ska vidga våra vyer matte! Vi ska utforska nya nejder! Tränga oss fram genom obanad mark!

Jag funderade lite. Sen tog jag med Huliganen till Skrylle, vårt lokala friluftsområde. Kanske inte så mycket obanad mark, men close enough. Om man inte är så himlans petig alltså. Vilt är det i alla fall, det kryllar av vildsvin där. Alltså brukar jag sjunga lite för mig själv när jag vandrar fram, enligt mottot att det är bättre att jag skrämmer vildsvinen än att de skrämmer mig. Idag blev det lite ur Jesus Christ Superstar, men det kan faktiskt vara både det ena och det andra - lika avskräckande räknar jag dock med.

Vi vandrade alltså fram längs obanad stig. Typ.

Det var höst, det kändes tydligt. Hade man varit kunnig i sånt, mossor och lavar alltså, hade man säkert sett att detta var en typisk höstlav. Eller dito -mossa. Mossiensis höstiensis tror jag säkert den heter.

Flytt... flytt... flyttfåglarna/ankorna/gässen/ejdrarna/pippifåglarna flög söderöver. Mot paraplydrinkar och solstolar och sololja.

Huliganen och jag, friluftstyper som vi är, vi besteg berg!

Höga berg, varifrån vi spejade ut över nejden med penetrerande blick.

Sen balanserade med dödsförakt vi på höga spänger över vilt forsande floder.

Oförskräckt hoppade vi över höga hinder i vår väg. Inget skulle stå i vår väg, framåt skulle vi, mot nya mål!

Rätt vad det var kände jag att det var dag förs för lite fototajm. Här skulle förevigas för omvärlden hur vi trotsade elementens raseri, hur vi kämpade mot vildmarkens faror!

- Titta hit och säg omelett! sa jag till Huliganen.

- Var'e hitåt?

- Eller ditåt?

- Men kolla, ett grässtrå!

Rätt vad det var försvann han en sväng. Det var moder Natur som kallade.

Men så, i ett lycksaligt ögonblick tittade han åt rätt håll! Världens bäste Huligan ute i den villande ödemarken (nåja).

Livsandarna

piggade på sig betydligt av det här igår.

Även golvet inspekterades och gavs ett ok; inte halt, inte glatt och behagligt varmt mot en liten vättemage.

Ännu inte Rigor Mortis

... men nästan, känns det som. Både bloggen och jag har känts mer eller mindre halvdöda den här veckan. Men det har varit just one of those weeks, och då syftar jag inte bara på det där att framleva sina dagar utan köksgolv och såna petitesser, nä det har varit slit och släp så att man liksom inte orkat med vare sig själv eller bloggen. Maken och Huliganen orkar man dock med, fattas bara annat.

Under veckan har det dock planerats för en helg i Bath framåt våren, och tänk, då ska Ellenmamman, syrran och jag besöka Sue, och tänk ännu mer, då ska vi bo på husbåt! Inne i Bath, alltså det är ju så fräckt att man nästan inte tror att man ska få vara med om det!!!  (Ja här krävs det utropstecken, det här är inte ett tillfälle att snåla in på dem). Sånt kan ju pigga upp vem som helst, mig själv till exempel.

Och ikväll är det ju fredag! Köksgolvet är på plats. Kylskåpet tronar sin plats. Diskmaskinen hukar under diskbänken. Ikväll blir det melon med parmaskinka. Lax med kräftstjärtar och dragon. Jag hyser fullt förtroende för att maken ska ila ner i vinkällaren och skramla fram någon gammal flaska som vi kan njuta av.

Ja livet, det är åter värt att leva!

PS: när vi nu piffat till köket lite tyckte vi det kunde vara på sin plats att städa och rensa ur i köksskåpen. Det är ju märkligt vad man hittar där, i alla fall om man, som jag, har svart bälte i konsten att trycka in saker-som-man-absolut-inte-vet-vad-man-ska-göra-med i skåp. Bland annat dök det upp en markeringsknapp för golfen bland ljusen. En liten liten korg fylld med saker som jag inte har en aning om vad de är bakom ölglasen (hur har den hamnat där, utropade maken förbluffat och tittade sen roat på mig), en liten, mycket intorkad Ahlgrens bil (vit) och ett gäng mycket gamla fådda julkort. Och detta var bara i ett skåp. Vi har några kvar. Man bävar lite.

Den bistra sanningen

Emellanåt publicerar jag ju en eller annan bild här i bloggen. Det kan hända att det förekommer en eller annan hund. En eller annan ros. Ett eller annat glas vin, lite mat, kustmotiv - vackra, tillgängliga, förtjusande motiv. I synnerhet västgötaspetsbilderna, låter Huliganen hälsa.

Men den bistra sanningen är ju att så ser det inte alls ut hos oss. Inte nu i alla fall. Det är diskmaskiner i vardagsrummet. Kylskåp i matsalen. Prylar och högar och damm överallt. Skruvar. Muttrar. Mera damm. Diskar gör vi i badrummet.

 Nämnde jag dammet? Och högarna? Man kan inte direkt kalla det en trivsam röra eller en eklektisk inredningsstil, en sån som man kan se i fina inredningsmagasin. Snarare något som skulle fått socialtjänsten att rycka ut. Inte hade jag hoppat högt av fröjd över att få oväntat besök just nu.

 Men det blir nog bättre. Tror jag. Snickaren jobbar på och maken står i detta nu uppflugen på en stege i köket och målar. Vi får nog golv vad det lider. Det tror vi på. Det måste vi tro på för annars blir jag galen. Och en galen Huliganmatte är inte det mest trivsamma världen kan skåda.

Tapeten är dock på plats som kan skymtas på nedanstående bild. Vi var helt eniga, maken och jag.

- Milt grön ska den vara, sa vi enhälligt och nickade belåtet mot varandra.
- Kanske randig? funderade vi sedan vidare och nickade minst lika enhälligt och belåtet mot varandra, nöjda med att motparten visade samma goda smak som man själv.

Tja... det blidde visst inte så. Vi råkade visst hamna i en pärm med engelska kökstapeter... och vi är ju lite anglofila av oss, maken och jag, så det blev visst en milt gul. Med citroner på. Den kändes välbekant och bra - och inte förrän idag när jag öppnade bloggen för att skriva insåg jag varför den känns så bekant. Hm. Jag måtte nog gilla citroner?

Snickaren som hjälper oss är en hyvens karl. En sån som gillar Huliganer. En kväll när jag cyklat hem från jobbet med Huliganen på släp, bokstavligt talat, skulle jag vidare ett ärende. Maken var ute i sina ärenden och jag frågade försiktigt om det gick bra att lämna Huliganen hos snickaren?

- Absolut! svarade denne praktkarl.
- Han är ju så lugn, sa han sen.

!!! Det är nog första gången något kallat Huliganen för "lugn" och jag studsade till. Men sen tittade jag på den lille marodören och insåg att jo, nu så här 10 år senare så har den galopperande pirajan utvecklats till en ganska lugn vovve. Lite filosofisk, så där. En hund av värld. En med erfarenhet, skrynkelöra och med god koll på tillvaron.

Fast om twittisen kommer fram och det är dags för lite dragkamp - ja då kommer de gamla takterna fram!

Ommöblering

Vi är inte så där väldigt flitiga på att möblera om, maken och jag. Detta kanske mest beroende på att maken är den stolte innehavaren av i runda slängar 3,75 ton böcker och dem jonglerar man inte runt med hur som helst.

Men nu har dock maken möblerat om. Fast jag är tveksam, det är jag. Kylskåpet i matsalen och diskmaskinen i vardagsrummet? Njääee. Visserligen ska man tänka utanför ramarna och inte vara så himla fast i gamla vanor, men när det gäller köksmaskiner tycker jag att de gör sig bäst just i köket. Man hör det ju faktiskt redan på namnet; köksmaskiner. Det kan man ta som en liten vink.

Å andra sidan kan det vara så att det var av nödtvång som maken asade prylarna fram och tillbaks. Det ska nämligen bytas golv i köket. Då, för 14 år sedan när vi renoverade senast tyckte vi att det var en utomordentlig idé att lägga bokparkett i köket. Snyggt, men inte pråligt liksom. Det var dock innan vi köpte en hund med kraftiga klor som gjort ett antal rivstarter i köket - till exempel om man hör matte prassla med en frolic i vardagsrummet. Eller bara tror sig höra det. Och säga vad man vill om parkettgolv, men huligansäkrat är det inte.

Nu får det bli kraftigare doningar. Och medan dessa kraftigare doningar ska prånglas på plats får jag leva med diskmaskin i vardagsrummet. Nåja, det är ju ändå bättre än vid förra renoveringen, då placerades den i badrummet och man fick liksom åla sig runt den så fort man skulle på toa.

Press-stopp!

Jag måste utfärda en dementi avseende förra inlägget. Jag kan inte med gott samvete låta det som numera är en lögn stå oemotsagt.

Numera är det inte så att jag är alldeles obesjungen på min födelsedag. Ånej! Nu har det sjungits. Och det var skönsång, inte skrål.

Alldeles nyss ringde bästaste Ellen och sjöng Idas sommarvisa för mig. Kan ni förstå hur glad man blir när en liten fröken som är 2 år och 8 månader sjunger om sommaren för en?

Nu är min födelsedag alldeles, alldeles perfekt.

Från hav till hav

Så fort en vecka går! Det var ju som igår jag bloggade senast tycker jag, men vips så har det gått en vecka. En vecka där man hemsökt sitt östliga broderland och lyssnat på lärda föredrag tills hjärncellen blev rödglödgad av utmattning.

Och sen vaknade jag idag och vandrade ute vid havet i Haväng - jo för det var dags för den årliga Havängshelgen. Och inte kan man väl tänka sig ett bättre sätt att inleda sin födelsedag på? Haväng, det är bland det vackraste jag vet.

Och havängshelgen är bland det trevligaste jag vet. Vi har numera våra rutiner. Det är alltid någon som kör fel och kommer för sent. Det brukar vara någon som befinner sig på fel ort. Men sen lyckas vi alltid sammanstråla på något märkligt vis och äta lunch på något trevligt ställe. I år blev det Buhres i Kivik.

Sen blir det promenad, jo för vi måste ju ladda upp för eftermiddagens och kvällens övningar.

Den obligatoriska skålen för absent friends. Bubbel, dry martini och skratt på altanen. Och sen, sen drar det igång på allvar! Vi gillar alla att laga mat. Vi gillar alla att äta god mat. Vi gillar alla att dricka vin. Så det är vad vi gör. Länge och omsorgsfullt.

I år blev det parmesankorgar med skagenröra. Lammfile med kronärtskockspuré och tomat-och-sardell-och-något-som-jag-glömt-röra. Jordgubbscheesecake. Så gott! Ojojoj, vi åt tills vi blev fyrkantiga. Vi drack tills vi blev väldigt blida och milda till sinnelaget.

Sen ramlade vi i säng, och sen randades en ny havängsmorgon. Luften! Havsdoften! Sanden! Tallskogsdoften!

Man skulle kunna buteljera en sån här helg och plocka fram en gråruskdag i november, det hade varit toppen.

Men inte var det slut på födelsedagen för det, ånej, här firas det ordenligt! Syrran och Zoya kom ångandes och vi drack kaffe och åt kanelbullar i växthuset.

Sen kände jag att det där havskontot, det var nog inte riktigt fyllt till brädden, så då körde vi ut till Lomma och fortsatt det där med havspromenerandet. Lomma är kanske inte lika vackert som Haväng, men vi hade rysligt trevligt och hundarna skuttade glatt omkring eftersom det nu är tillåtet igen för fyrbeningar att befinna sig på stranden. Faktiskt även tillåtet för syrran och mig, så det passade ju bra. Vi hade en väldigt skön promenad! Det skuttades. Det snusades. Det badades tassar. Det pratades. Ihärdigt.

Det har varit en utomordentlig födelsedag! Och nu sitter jag här och väntar på maken, som befunnit sig i ett Göteborg där det tydligt varit lite småregnigt men där man tittat på finnkampen med sonen. Så jag tror att maken också är synnerligen nöjd med sin dag.

Snart kommer han hem. Kanske man får lite födelsedagssång då? För ska jag klaga på något den här dagen är det kanske att ingen skrålat jamåhonleva i örat på mig. Det är ju dock petitesser i sammahanget när man fått så många födelsedagskramar och lyckönskningar och när livet varit precis så där bra som man kan önska sig.