Nyttigt för själen

Imorse vaknade jag med en obestämd känsla av att vara iakttagen. Ja mer än så, nästan utstirrad faktiskt. Jag kastade ett getöga mot maken, som slumrade sött och innerligt ihärdigt. Sen såg jag Huliganen, upphovet och källan till de penetrerande ögonkasten.

- Jaså du är äntligen vaken? sa han sen ampert.
- Nu tycker jag det är nog med det där med städande av köksskåp, fortsatte han vidare.
- Skåp och skåp och städande och röjande - kan det vara bra för själen?! frågade han retoriskt därefter.

När jag tänkt efter en stund insåg jag att den lille kortbeningen ju hade rätt - nog måste det finnas mer i livet än att röja och städa och putsa?

- Vad tycker du vi ska göra då? frågade jag hushållets lille diktator.
- Vi ska vidga våra vyer matte! Vi ska utforska nya nejder! Tränga oss fram genom obanad mark!

Jag funderade lite. Sen tog jag med Huliganen till Skrylle, vårt lokala friluftsområde. Kanske inte så mycket obanad mark, men close enough. Om man inte är så himlans petig alltså. Vilt är det i alla fall, det kryllar av vildsvin där. Alltså brukar jag sjunga lite för mig själv när jag vandrar fram, enligt mottot att det är bättre att jag skrämmer vildsvinen än att de skrämmer mig. Idag blev det lite ur Jesus Christ Superstar, men det kan faktiskt vara både det ena och det andra - lika avskräckande räknar jag dock med.

Vi vandrade alltså fram längs obanad stig. Typ.

Det var höst, det kändes tydligt. Hade man varit kunnig i sånt, mossor och lavar alltså, hade man säkert sett att detta var en typisk höstlav. Eller dito -mossa. Mossiensis höstiensis tror jag säkert den heter.

Flytt... flytt... flyttfåglarna/ankorna/gässen/ejdrarna/pippifåglarna flög söderöver. Mot paraplydrinkar och solstolar och sololja.

Huliganen och jag, friluftstyper som vi är, vi besteg berg!

Höga berg, varifrån vi spejade ut över nejden med penetrerande blick.

Sen balanserade med dödsförakt vi på höga spänger över vilt forsande floder.

Oförskräckt hoppade vi över höga hinder i vår väg. Inget skulle stå i vår väg, framåt skulle vi, mot nya mål!

Rätt vad det var kände jag att det var dag förs för lite fototajm. Här skulle förevigas för omvärlden hur vi trotsade elementens raseri, hur vi kämpade mot vildmarkens faror!

- Titta hit och säg omelett! sa jag till Huliganen.

- Var'e hitåt?

- Eller ditåt?

- Men kolla, ett grässtrå!

Rätt vad det var försvann han en sväng. Det var moder Natur som kallade.

Men så, i ett lycksaligt ögonblick tittade han åt rätt håll! Världens bäste Huligan ute i den villande ödemarken (nåja).