Den bistra sanningen

Emellanåt publicerar jag ju en eller annan bild här i bloggen. Det kan hända att det förekommer en eller annan hund. En eller annan ros. Ett eller annat glas vin, lite mat, kustmotiv - vackra, tillgängliga, förtjusande motiv. I synnerhet västgötaspetsbilderna, låter Huliganen hälsa.

Men den bistra sanningen är ju att så ser det inte alls ut hos oss. Inte nu i alla fall. Det är diskmaskiner i vardagsrummet. Kylskåp i matsalen. Prylar och högar och damm överallt. Skruvar. Muttrar. Mera damm. Diskar gör vi i badrummet.

 Nämnde jag dammet? Och högarna? Man kan inte direkt kalla det en trivsam röra eller en eklektisk inredningsstil, en sån som man kan se i fina inredningsmagasin. Snarare något som skulle fått socialtjänsten att rycka ut. Inte hade jag hoppat högt av fröjd över att få oväntat besök just nu.

 Men det blir nog bättre. Tror jag. Snickaren jobbar på och maken står i detta nu uppflugen på en stege i köket och målar. Vi får nog golv vad det lider. Det tror vi på. Det måste vi tro på för annars blir jag galen. Och en galen Huliganmatte är inte det mest trivsamma världen kan skåda.

Tapeten är dock på plats som kan skymtas på nedanstående bild. Vi var helt eniga, maken och jag.

- Milt grön ska den vara, sa vi enhälligt och nickade belåtet mot varandra.
- Kanske randig? funderade vi sedan vidare och nickade minst lika enhälligt och belåtet mot varandra, nöjda med att motparten visade samma goda smak som man själv.

Tja... det blidde visst inte så. Vi råkade visst hamna i en pärm med engelska kökstapeter... och vi är ju lite anglofila av oss, maken och jag, så det blev visst en milt gul. Med citroner på. Den kändes välbekant och bra - och inte förrän idag när jag öppnade bloggen för att skriva insåg jag varför den känns så bekant. Hm. Jag måtte nog gilla citroner?

Snickaren som hjälper oss är en hyvens karl. En sån som gillar Huliganer. En kväll när jag cyklat hem från jobbet med Huliganen på släp, bokstavligt talat, skulle jag vidare ett ärende. Maken var ute i sina ärenden och jag frågade försiktigt om det gick bra att lämna Huliganen hos snickaren?

- Absolut! svarade denne praktkarl.
- Han är ju så lugn, sa han sen.

!!! Det är nog första gången något kallat Huliganen för "lugn" och jag studsade till. Men sen tittade jag på den lille marodören och insåg att jo, nu så här 10 år senare så har den galopperande pirajan utvecklats till en ganska lugn vovve. Lite filosofisk, så där. En hund av värld. En med erfarenhet, skrynkelöra och med god koll på tillvaron.

Fast om twittisen kommer fram och det är dags för lite dragkamp - ja då kommer de gamla takterna fram!