Jag måste utfärda en dementi avseende förra inlägget. Jag kan inte med gott samvete låta det som numera är en lögn stå oemotsagt.
Numera är det inte så att jag är alldeles obesjungen på min födelsedag. Ånej! Nu har det sjungits. Och det var skönsång, inte skrål.
Alldeles nyss ringde bästaste Ellen och sjöng Idas sommarvisa för mig. Kan ni förstå hur glad man blir när en liten fröken som är 2 år och 8 månader sjunger om sommaren för en?
Nu är min födelsedag alldeles, alldeles perfekt.
Åh, så alldeles alldeles underbart. Kram från Syrran o tack för en mysig eftermiddag
SvaraRaderaTack själv! Det var härligt!
RaderaGrattis grattis!
SvaraRaderaDet verkar ju som att födelsedagen firats optimalt!!!
Den bästa firandet jag fått var när Sanna skulle leda hurrarropen och utropade:
-HON LEVER!!!
Kram
...och det får man väl ändå säga är det allra, allra viktigaste! ;-)
RaderaJa, det var verkligen en sång värdig Susan Boyle du fick dig serverad på kvällskvisten. (Envis unge som VÄGRAR sjunga Vi gratulerar, utan tvunget ska sjunga Idas sommarvisa)
SvaraRaderaDet låter som att du hade en riktigt härlig födelsedagshelg! Grattis än en gång! Ses på Freitag!
Jag tycker nog att Idas sommarvisa slår Vi gratulerar med hästlängder (!!!). Och vad gäller envisheten..... ja någonstans kommer den väl ifrån :-)
RaderaHåller med ovanstående skribent - både vad avser vad som är mest skönsång och vad gäller envishetens ursprung...
RaderaOh that's lovely!!
SvaraRaderaIt was lovely! Fabulous, in fact ;-)
Radera