April

Det är verkligen april - imorse när jag cyklade till jobbet hade jag både regnbyxor och solglasögon med - omutifallatt. För det är ju så, det växlar. Men samtidigt är det äntligen vår, och det gör mig väldigt blid till sinnes. Lika bra att omgivningen passar på att njuta, för man vet verkligen inte hur länge det där blida varar...

På kvällarna, efter jobbet, har jag varit ute i trädgården. Rensat i sorgligt försummade rabatter. Klippt ner skräpiga perenner. Kört grenar och det gamla julgransliket och annat skräp till majbålet. Utstött beundrande rop till maken som gräver upp en liten blivande köksträdgård - jo för jag berättade väl det, att han tittat lite för mycket på 100% bonde och nu gripits av odlarlust själv? Ja jag vet, vi gapar alla förundrat, men samtidigt tycker jag att det ska bli väldigt roligt - nu är ju den där härliga tiden när man ser framför sig hur allting ska prunka och frodas. Kom igen om några månader när sniglarna varit på allt, och alla ens frösådder är taniga och skrangliga och anskrämliga, så får vi se vad man säger då. Men just nu är jag i alla fall, åtminstone i fantasin, väldigt mycket grönavågare, odla-din-egen-mat:are, jord-under-naglarna-typen. Jag ser fram emot att gå ut i den (lilla) köksträdgården och skörda mig en purjolök - bara så där, om andan faller på! Vi får se hur det blir - men man har faktiskt inte roligare än man gör sig, och just nu tycker jag det där med köksträdgård känns väldigt roligt.

I all synnerhet som det är maken som står för grävandet.

Hattmode?

Igår träffade jag på en gammal skolkamrat som jag säkert inte sett på, tja, 35 år? Väääldigt länge sedan i alla fall. Faktiskt så pass länge att jag först inte var säker på vem det var, men visst känns det lite pinsamt när någon säger "men är det inte Irene? Hej!! Det var inte igår!"? Man ler stort och tänker febrilt och försöker säga ungefär rätt saker så man inte avslöjar sig, ända tills man får en liten ledtråd och poletten ramlar ner.

Så det var ju väldigt trevligt, det var det absolut. Men på något vis önskar jag kanske ändå att om vi  nu skulle stöta på varandra så skulle det ha varit vid ett tillfälle när jag inte precis köpt 20 stycken cowboyhattar i illrosa med paljetter på. Det är lite svårt att se cool, världsvan och sofistiskerad ut med 20 såna i släptåg.

För att nu inte nämna de prickiga ballongerna i mängd. Det kan ha varit de som var liksom nådastöten för min image?

Där har du fel, Karin!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

(Karin Boye, 1935)

Jag vill ju inte förhäva mig. Inte sticka ut hakan och säga att en av våra mest folkkära dikter har fel. Man ska nog inte tolka den alltför bokstavligt, jodå det vet jag. Jag har ju ändå ett (i en synnerligen avlägsen forntid) förflutet på litteraturvetenskapliga institutionen på det lokala universitetet. Men ändå. Jag kan inte hålla tyst, jag måste säga det:

- nähä, det gör inte ont, inte ett endaste dugg i mig, när jag ser det som nu äntligen händer i trädgården. Tvärtom blir jag så otroligt lycklig över att tillbringa eftermiddagen med att mer eller mindre planlöst rafsa runt bland vissna perenner och skräpiga lövhögar. Egentligen skulle jag spelat golf med maken och en kompis men nu blev det inte så. Nu blev det att fylla lungorna med vårluft och få blåsor i händerna och ont i ryggen av krattandet, men vad gör väl det? För nu är det på gång!

 

Det kommer att bli rabarber i år igen, och jag tänker på rabarbermuffins, rabarberpaj, rababerchutney och rabarberkaka. Och då blir jag lite lycklig faktiskt!

Snödropparna blommar fortfarande, men nu har de fått sällskap; av scilla och ludna små backsippor (och ja, visst är det kirskål som syns där också, men live and let live säger jag tolerant.

Jag var och köpte lite penséer till krukorna och då fick ju två pelargoner följa med tillbaka till växthuset - hur skulle man kunna motstå?? Besök i växthuset fick jag också - alltid trevligt med sällskap.

Jodå, hela eftermiddagen i trädgården hade jag hjälp av små fyrbenta trädgårdsmästare. Kanhända var det så att de mest spankulerade runt. Sprätte lite i pallkragarna där jag sen ska så bönor och tomater. Höll koll på vad jag gjorde när jag kröp runt på marken med kameran.

Och vad jag gjorde där, ja det var ju att fotografera den här lille krabaten, årets första! Och se sån atlet han är, står på huvudet och balanserar, visst är det lite imponerande?

Så jag vill nog hävda att nej, det gör inte ont. Inte i mig. Och förhoppningsvis inte i klätterhortensian heller.

Välkommen kära vår! Du var sen, men efterlängtad!

Dagens planer

Att vakna till en någorlunda varm vårmorgon kändes väldigt trevligt. Kanske det var något tidigare än jag själv hade valt, med tanke på gårdagens födelsedagskalas, men inte ska man vara motsträvig när hundarna och vårsolen kallar!

På tal om gårdagen så var det oerhört trevligt - och gott! Den där utlovade maten och vinet var väldigt goda och vi hade mycket trevligt. Sjöng gjorde vi också, till grannarnas fromma. Ackompanjerade av Huliganskall som vi var.

Huliganen hade dock skött sig utmärkt, så lite tjo och tjim fick man faktiskt tåla. När vi gjorde oss i ordning för att ge oss iväg till stationen hade vi två hundar som svansade kring benen odh påtalade "vi vill följa med!! Hör ni det, vi vill också med!". Fröjden var stor när kopplena kom fram - ända tills vi kom ut och Huliganen insåg att jämrans också, den förhatliga cykelkärran hade kommit fram från vinterförvaringen! Han försökte raskt dra iväg någon helt annanstans, men fångades in och hivades utan vidare spisning in i kärran tillsammans med Zoya. Sen oink-oinkade han lite hela vägen till stationen, men eftersom det bara tar en 7-8 minuter gick det att stå ut med.  Under hela sin levnad har Hulignen aldrig åkt tåg, men nu skulle det ske. Redan på perrongen gick han igång och lät omgivningen veta va han tyckte om detta påhitt. "Det blir en lång resa det här" tänkte jag och såg med viss bävan det närmaste 55 minuterna an. Men ibland kommer ens farhågor på skam och han var helt tyst hela resan. Inte heller bet han konuduktören, så jag får nog säga att han skötte sig utmärkt!

Idag har vi gått på St Hans backar och hundarna har fått springa fritt. Zoya studsar runt som en vit liten duracellkanin (en mycket söt sådan!), medan Huliganen nöjt travat framåt. Lite vemodigt är det att se att den där sprutten som han alltid haft, nu tycks vara ett minne blott, men glad är han i alla fall. Rätt som vi strosade runt hörde jag något som kom klampanes bakom mig och jag hann fundera på vad det var?En vildsvinshjord på grönbete? En ardenner i sken? Men nä, det var Zoya som greps av ett vårrus och bara var tvungen att ånga iväg. Man kan kanske inte tro att en liten 3-kilos papillondam kan klampa - men det kan hon, kan jag försäkra.

Nu sover båda hundarna gott, utsträcka på golvet där solen lyser in. Själv tänkte jag åka och köpa penséer, för nu måste det väl ändå vara dags att få lite vårfint på förstukvisten? Så det får bli dagens plan.

Lördag med förväntningar

Helgen började redan igår med en rivstart - efter jobbet åkte jag och hämtade Zoya hos syrran som är rejält sjuk i någon elakartad influensavirus, vilket ju verkligen är jättetrist för henne, men det innebär att vi får nöjet att ha Zoya hos oss. Sen promenerade vi och gjorde viktiga saker. Viktiga Saker, det är sånt som att snusa i varenda buske till exempel. Själv snusade jag inte, vare sig i buskage eller med prilla, men jag tänkte som så att nu är det ju helg och alla ska ju njuta!

Njöt gjorde jag även senare när maken lagade ankbröst med örtolja och tärnat sidfläsk till mig. Det gjorde han rackarns bra! Själv vimsade jag mest runt i köket och viftade med mitt fingerbandage (det tänkte jag leva länge på... ). Sen åt vi ankbrösten som var delikata. Vissa, såna med fyra ben, tyckte att vi var ohemult snåla som inte bjöd dem. Och ja, jo, då fick de väl smaka lite då... fast bara lite, för resten ville jag ha själv! Nån måtta får det vara.

Imorse vaknade jag och kikade ner över sängkanten. Där satt två ivriga individer av hundkaraktär och väntade på att jag skulle gå med dem ut på morgonpromenad. Observera att de inte stirrade ut maken med samma önskan i blicken, förmodligen väl vetandes att detta inte hade varit lönt.

Nu har vi promenerat. Ätit frukost. Maken och jag har cyklat ner till stan och gått på Amnestys bokloppis och ätit lunch. Tja också gick vi på apoteket för att köpa mer bandage, men tänk, man kan inte köpa fingertutor på apoteket. Det tycker jag verkligen är ganska kasst av dem, men jag köpte lite klisterlinda så det blir nog bra. Dock utan döskallar på, det är liksom ingen fjong i apotekets grejer uppenbarligen. Maken köpte 18 böcker på loppisen. Själv köpte jag två kjolar, fast inte på någon loppis. Någon måste ju hålla kjolindustrin under armarna, om alla bara rände runt och köpte böcker ideligen, ideligen, gick ju textilindustrin omkull och då fick vi alla gå med rumpan bar.

I eftermidag ska vi ta tåget till dottern som fyller år idag! Jajamen. Det har utlovats mat och tårta och vin, så detta vill man ju inte missa! Det känns som om det vore igår hon var en liten trind bebis som vägrade lära sig krypa, fast maken på det mest pedagogiska sätt kröp runt på golvet för att demonstrera, så att han nästan slet upp knäskålarna. Dottern tittade högeligen intresserat på, men vägrade att krypa själv. Inte förrän en veckan innan hon började gå började hon krypa. Och då kunde det ju nästan kvitta lika, kan man tycka. Men krypa eller ej, en alldeles utmärkt dotter är hon, som är värd alla hurra-rop i världen! Vi kommer att sjunga för henne ikväll, och då kommer Huliganen att gasta "tyst för bövelen!" precis som han brukar. Och det är så det ska vara, traditioner ska man hålla på.

Grattis på dig, kära dotter! Nu kommer vi om några timmar. Det kanske är läge att förvarna grannarna om att en Akustisk Olägenhet av Västgötakaraktär är på väg att invadera huset?

Motion eller kärlek?

Dagen inleddes med en språngmarsch. Hade jag varit en oärlig person, en sån som slår dunster i ögonen på de som läser bloggen, hade jag kunnat säga att jag börjat ett nytt och bättre liv, ett sånt liv där man ger sig ut och kutar på fredagsmorgnar.

Nu är jag inte sån. Jag är en skrupulöst ärlig skribent som när jag vandrar min färde på morgonen djupt försjunken i mina egna tankar helt plötsligt finner mig ha en hund i kopplet som vid horisonten skymtar eurasiertiken Sheeba. Och Sheeba, det är en tjusig tjej! Huliganens puls börjar bulta upphetsat.

Det är därför jag helt plötsligt finner mig löpandes tillsammans med en kärlekskrank Huligan i snöre fram till föremålet för hans ömma låga. Det hälsas och skuttas (helt platoniskt vill jag framhålla, några orgier var det inte tal om!) och sen är det klart och vi kan vandra vidare hem mot en hägrande frukost.

Nöjda med att lite oförhappandes sådär ha fått lite oväntad motion (jag) och efter att ha fått nospussas med en stilig kvinna (Huliganen).

En bra början på en regnig fredag.

Jag har inte slutat blogga...

.. men det är svårt att skriva med handen i bandage.

Det är farligt att laga mat. Nu är jag en fingertopp fattigare. Tur jag har en hjälpsam man!