Helgen började redan igår med en rivstart - efter jobbet åkte jag och hämtade Zoya hos syrran som är rejält sjuk i någon elakartad influensavirus, vilket ju verkligen är jättetrist för henne, men det innebär att vi får nöjet att ha Zoya hos oss. Sen promenerade vi och gjorde viktiga saker. Viktiga Saker, det är sånt som att snusa i varenda buske till exempel. Själv snusade jag inte, vare sig i buskage eller med prilla, men jag tänkte som så att nu är det ju helg och alla ska ju njuta!
Njöt gjorde jag även senare när maken lagade ankbröst med örtolja och tärnat sidfläsk till mig. Det gjorde han rackarns bra! Själv vimsade jag mest runt i köket och viftade med mitt fingerbandage (det tänkte jag leva länge på... ). Sen åt vi ankbrösten som var delikata. Vissa, såna med fyra ben, tyckte att vi var ohemult snåla som inte bjöd dem. Och ja, jo, då fick de väl smaka lite då... fast bara lite, för resten ville jag ha själv! Nån måtta får det vara.
Imorse vaknade jag och kikade ner över sängkanten. Där satt två ivriga individer av hundkaraktär och väntade på att jag skulle gå med dem ut på morgonpromenad. Observera att de inte stirrade ut maken med samma önskan i blicken, förmodligen väl vetandes att detta inte hade varit lönt.
Nu har vi promenerat. Ätit frukost. Maken och jag har cyklat ner till stan och gått på Amnestys bokloppis och ätit lunch. Tja också gick vi på apoteket för att köpa mer bandage, men tänk, man kan inte köpa fingertutor på apoteket. Det tycker jag verkligen är ganska kasst av dem, men jag köpte lite klisterlinda så det blir nog bra. Dock utan döskallar på, det är liksom ingen fjong i apotekets grejer uppenbarligen. Maken köpte 18 böcker på loppisen. Själv köpte jag två kjolar, fast inte på någon loppis. Någon måste ju hålla kjolindustrin under armarna, om alla bara rände runt och köpte böcker ideligen, ideligen, gick ju textilindustrin omkull och då fick vi alla gå med rumpan bar.
I eftermidag ska vi ta tåget till dottern som fyller år idag! Jajamen. Det har utlovats mat och tårta och vin, så detta vill man ju inte missa! Det känns som om det vore igår hon var en liten trind bebis som vägrade lära sig krypa, fast maken på det mest pedagogiska sätt kröp runt på golvet för att demonstrera, så att han nästan slet upp knäskålarna. Dottern tittade högeligen intresserat på, men vägrade att krypa själv. Inte förrän en veckan innan hon började gå började hon krypa. Och då kunde det ju nästan kvitta lika, kan man tycka. Men krypa eller ej, en alldeles utmärkt dotter är hon, som är värd alla hurra-rop i världen! Vi kommer att sjunga för henne ikväll, och då kommer Huliganen att gasta "tyst för bövelen!" precis som han brukar. Och det är så det ska vara, traditioner ska man hålla på.
Grattis på dig, kära dotter! Nu kommer vi om några timmar. Det kanske är läge att förvarna grannarna om att en Akustisk Olägenhet av Västgötakaraktär är på väg att invadera huset?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.