Att vakna till en någorlunda varm vårmorgon kändes väldigt trevligt. Kanske det var något tidigare än jag själv hade valt, med tanke på gårdagens födelsedagskalas, men inte ska man vara motsträvig när hundarna och vårsolen kallar!
På tal om gårdagen så var det oerhört trevligt - och gott! Den där utlovade maten och vinet var väldigt goda och vi hade mycket trevligt. Sjöng gjorde vi också, till grannarnas fromma. Ackompanjerade av Huliganskall som vi var.
Huliganen hade dock skött sig utmärkt, så lite tjo och tjim fick man faktiskt tåla. När vi gjorde oss i ordning för att ge oss iväg till stationen hade vi två hundar som svansade kring benen odh påtalade "vi vill följa med!! Hör ni det, vi vill också med!". Fröjden var stor när kopplena kom fram - ända tills vi kom ut och Huliganen insåg att jämrans också, den förhatliga cykelkärran hade kommit fram från vinterförvaringen! Han försökte raskt dra iväg någon helt annanstans, men fångades in och hivades utan vidare spisning in i kärran tillsammans med Zoya. Sen oink-oinkade han lite hela vägen till stationen, men eftersom det bara tar en 7-8 minuter gick det att stå ut med. Under hela sin levnad har Hulignen aldrig åkt tåg, men nu skulle det ske. Redan på perrongen gick han igång och lät omgivningen veta va han tyckte om detta påhitt. "Det blir en lång resa det här" tänkte jag och såg med viss bävan det närmaste 55 minuterna an. Men ibland kommer ens farhågor på skam och han var helt tyst hela resan. Inte heller bet han konuduktören, så jag får nog säga att han skötte sig utmärkt!
Idag har vi gått på St Hans backar och hundarna har fått springa fritt. Zoya studsar runt som en vit liten duracellkanin (en mycket söt sådan!), medan Huliganen nöjt travat framåt. Lite vemodigt är det att se att den där sprutten som han alltid haft, nu tycks vara ett minne blott, men glad är han i alla fall. Rätt som vi strosade runt hörde jag något som kom klampanes bakom mig och jag hann fundera på vad det var?En vildsvinshjord på grönbete? En ardenner i sken? Men nä, det var Zoya som greps av ett vårrus och bara var tvungen att ånga iväg. Man kan kanske inte tro att en liten 3-kilos papillondam kan klampa - men det kan hon, kan jag försäkra.
Nu sover båda hundarna gott, utsträcka på golvet där solen lyser in. Själv tänkte jag åka och köpa penséer, för nu måste det väl ändå vara dags att få lite vårfint på förstukvisten? Så det får bli dagens plan.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.