Där har du fel, Karin!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

(Karin Boye, 1935)

Jag vill ju inte förhäva mig. Inte sticka ut hakan och säga att en av våra mest folkkära dikter har fel. Man ska nog inte tolka den alltför bokstavligt, jodå det vet jag. Jag har ju ändå ett (i en synnerligen avlägsen forntid) förflutet på litteraturvetenskapliga institutionen på det lokala universitetet. Men ändå. Jag kan inte hålla tyst, jag måste säga det:

- nähä, det gör inte ont, inte ett endaste dugg i mig, när jag ser det som nu äntligen händer i trädgården. Tvärtom blir jag så otroligt lycklig över att tillbringa eftermiddagen med att mer eller mindre planlöst rafsa runt bland vissna perenner och skräpiga lövhögar. Egentligen skulle jag spelat golf med maken och en kompis men nu blev det inte så. Nu blev det att fylla lungorna med vårluft och få blåsor i händerna och ont i ryggen av krattandet, men vad gör väl det? För nu är det på gång!

 

Det kommer att bli rabarber i år igen, och jag tänker på rabarbermuffins, rabarberpaj, rababerchutney och rabarberkaka. Och då blir jag lite lycklig faktiskt!

Snödropparna blommar fortfarande, men nu har de fått sällskap; av scilla och ludna små backsippor (och ja, visst är det kirskål som syns där också, men live and let live säger jag tolerant.

Jag var och köpte lite penséer till krukorna och då fick ju två pelargoner följa med tillbaka till växthuset - hur skulle man kunna motstå?? Besök i växthuset fick jag också - alltid trevligt med sällskap.

Jodå, hela eftermiddagen i trädgården hade jag hjälp av små fyrbenta trädgårdsmästare. Kanhända var det så att de mest spankulerade runt. Sprätte lite i pallkragarna där jag sen ska så bönor och tomater. Höll koll på vad jag gjorde när jag kröp runt på marken med kameran.

Och vad jag gjorde där, ja det var ju att fotografera den här lille krabaten, årets första! Och se sån atlet han är, står på huvudet och balanserar, visst är det lite imponerande?

Så jag vill nog hävda att nej, det gör inte ont. Inte i mig. Och förhoppningsvis inte i klätterhortensian heller.

Välkommen kära vår! Du var sen, men efterlängtad!