När ens inre bonde slår till

Igår kväll var årets första sommarkväll; maken och jag satt ute till klockan 21 och åt mat, pratade och drack ett glas zinfandel. Huliganen ägnade sig mest åt att tigga av maten (zinfandeln gav han blanka faderuttan i). Det var ljuvligt!!

Imorse vaknade man till regn. Regn och faktiskt lite åskmuller. Det var knappt man hörde det, men det räckte att kolla på Huliganens svans som låg klistrad runt baken på honom - ja så långt den lilla svansstumpen räckte, alltså. Svansbarometern pekade definitivt på Åska.

Vad gör man då? Svär man över regnet? Beklagar man sig över dessa naturens nycker, hälla vatten över en på detta ovänliga sätt?

Nejnej. Man tänker på sitt nya köksträdgårdsland som maken grävt i sitt anletes svett. Man tänker på de små moröttsfröna, salladsfröna, för att inte tala om rädisorna. Och dillen! Glöm inte dillen!! Frön som man omsorgsfullt sått i den välkrattade ytan. Frön som man bestämt frejdat för Huliganens tassar. Och då  blickar man upp mot den droppande himlen  och säger belåtet:

- det gör gott för grödan det här!!

Det är då man kramar sin inre bonde och känner hur urgenerna slår till. Man vill samla i ladorna. Odla sin egen mat. Skörda och njuta under vinterns bistra månader.

Man kanske rentav skulle slå till och skaffa sig en liten hushållsgris? Fast då är ju frågan; vad skulle Huliganen säga? För att inte tala om; vad skulle grisen säga?

Vi får nog hålla oss till morötter och purjolök, toppat med lite grönkål, tror jag.

I döda arkitekters sällskap

När det sportsliga fått sitt (och regnet började strila ner över Barcelona igen) var det dags för en av resans höjdpunkter; Gaudí! Vi bodde i området Eixample, så vi hade ganska nära till både det ena och det andra. Det ena (som också då kan benämnas det första) var Casa Battlo. Vi hände på låset när de öppnade, och det gjorde vi rätt i för det var många som ville titta på Gaudí. Huset liknade inte något annat jag sett, vare sig utanpå eller inuti.

Jag vill gärna se mig som en som inte faller i farstun för vad som helst. Men här föll jag (dock bara bildligt som tur var) med ett jättepladask, både i farstun, i rummen, på vinden och på taket; det var så otroligt genomtänkt, roligt, välgjort, färgglatt och elegant in i minsta detalj. Karln hade tänkt på allt; handtag, vädringsspalter och ljusinsläpp. Man fick nästan nackspärr när man traskade runt och skulle titta på allt, helst samtidigt.

Jag tycker att maken sammanfattade precis hur det hela kändes; "detta är ett hus som man blir glad av!". Kontrasterna mellan den klosterliknande, eleganta vinden och taket med drake på var ju stor, men samtidigt kändes det helt naturligt.

När vi hade tittat färdigt traskade vi bort till La Pedrera och tänkte titta där också. Där ringlade kön sig lång runt halva kvarteret, men vi ställde oss modigt i kö. När vi stått där och nästan var framme vid kassan kom de ut och sa att tyvärr var taket stängt på grund av det myckna regnandet och då kändes det lite meningslöst att gå in, så vi gick bort till Sagrada Familia istället. Där var kön om möjligt ännu längre, så då fick man gå in och styrka sig lite med en katalansk sallad till att börja med.

Sen orkade vi köa igen och det tog nog faktiskt ändå inte mer än 20 minuter - och det var det värt! Jag har aldrig sett något liknande, det var som att komma in i en förstenad skog, det kändes som Stjärnornas krig möter Sagan om Ringen och ändå var det en helt otrolig religiös känsla därinne, trots horder av turister. Men i den fantastiska rymd som var inne i långskeppet försvann liksom horderna, de blev mer till små hobbit-liknande varelser som inte direkt störde.

Sista dagen hade vi egentligen tänkt ägna åt Picasso och de gotiska kvarteren, men nu gjorde vi ett nytt försök med La Pedrera igen direkt på morgonen. Och nu hade vi tur - det hade visserligen börjat regna igen (surprise!!) men inte så mycket, så vi hann upp på taket innan de stängde av det igen. Jag antar att det var halkrisken. Med eller utan regn så fick maken hjärtsnörp när jag hängde ut över kanten för att fotografera, men vad gör man inte när man försöker få en bra bild. Maken pekade sedan bistert på en stor skylt där det mycket otvetydigt stod att man inte fick luta sig ut. Hoppsan. Jag vill härmed framföra mina innerligaste ursäkter för detta brott mot reglerna.

 Taket var onekligen väl värt att se! Sen fanns det en jättefin utställning uppe på vinden som också var värd att se. Bland annat visade man hur inspirerad Gaudí var av naturen. Man kan ju till exempel jämföra vinden med ormskelettet som syns bredvid.

 I La Pedrera fanns också en möblerad utställningslägenhet med möbler från tiden. Lite märkligt var det att se dessa möbler i en våning som kändes så annorlunda. Man insåg också hur olika det var då. En sån sak som att resa, till exempel. Inga små fjuttiga kabinväskor där inte. Tänk så praktiskt att hänga in allting och sedan plocka fram det skrynkelfritt! Det bygger ju i och för sig på att någon annan får släpa på åbäket... så kanske kabinväskor är mer behändiga trots allt?

Se försökte vi besöka Picassomuséet. Det visade sig att halva Barcelonas befolkning tänkte samma sak, så då hoppade vi över det. Vi strosade runt lite och blev blöta. Vi åt lunch. Vi hamnade på en bar och drack kaffe och varm choklad och åt små konstiga kakor som hette något på X. (Det är med viss självövervinnelse jag lägger ut denna icke så smickrande bild på kakmonstret).

Sen? Ja sen var det dags att åka hem. Mycket nöjda med vår resa! Man hinner med en hel del på några dagar.

I hallen hänger vinterjackan

Det är inte alltför många dagar sedan jag använde den senast. Yllevantarna står också på standby. Men det bryr jag mig inte om idag, för idag har jag varit ute i trädgården hela dagen iförd shorts och t-shirt! Och då känns vinterjackor väldigt avlägsna kan jag säga. Den får dock hänga kvar som en liten talisman, för jag ger mig sjutton på att om jag tvättar den och hänger undan den så dyker det upp en liten snöstorm pronto.

När maken fick syn på mig utbrast han

- oj så stora shortsen är!

En sån chans försitter man inte om man är lite rutinerad så jag frågade raskt om han tyckte att jag skulle införskaffa ett nytt par? (Eller två, tänkte jag för mig själv). Maken hickade till, och man såg att han undrade hur han kunnat lämna en sån blotta? Sen sa han försiktigt att SÅ stora var de väl ändå inte, de satt rentav ganska bra? Jag gav honom en kylig blick och då försökte han trassla sig ur det hela genom att säga att ja, jo, det beror väl på hur man ser det, stort eller inte, allt är ju relativt och det kan väl nästan ses som en existentiell fråga? Då förbarmade jag mig över honom och släppte honom av kroken. Faktiskt var det väl inte läge att tjafsa om shorts? Inte nu när maken grävt hela potatislandet (i fjor gjorde jag det, och jag kan ju lugnt säga att det är betydligt mer välgrävt i år). Själv har jag varit iväg och köpt sättpotatis. Cherie, heter sorten och det tyckte jag lät tjusigt, lite fransyskt sådär.

- Cherie får det bli! sa jag för mig själv och sen kom jag på att det rimmade ju! Väldans vad poetisk man kan bli över lite potatis.

I kväll blir det också nypotatis, fast dock inte cherie utan importerade. I kväll blir det årets första grillning! Maken är ute och svingar grilltången för fullt, själv kokar jag potatis (icke-cherianska), jag har gjort en tomatsallad på små delikatesstomater, och en sås på lätt-creme fraiche, hackad ruccola och pesto. En Crozes Hermitage står och väntar.

Och i hallen hänger vinterjackan som sagt. Där kan den gott hänga kvar.

Sånt som man gör när man semestrar med maken

På fredagen vaknade vi till inte-regn. Rentav en liten blå glimt på himmeln! Handlingskraftigt beslöt vi då att ta oss till Montjuic, där finns mycket att titta på. Nationalmuseum till exempel, det kan man titta på, så då gjorde vi det. Planen var att eventuellt titta inuti också (jominsann, vi kan räkna ut det!), men ibland räcker inte tiden till för allt man vill. Alltså blir det bilder utifrån, och det kan väl också duga?

Nu var det ju inte, trots att de lär ha en fin konstsamling, detta som var höjdpunkten. Ånej. Det är nämligen så att i Montjuic ligger Olympiastadion!! Jodå, ni läser rätt. Nu skulle vi få se denna höjdpunkt! Jag har genom åren sett ett antal olympiastadions (för att inte tala om olympiska hoppbackar), och förväntningarna var rätt höga, även om det i guideböckerna stod att själva stadion fick man inte gå in på. Men det man inte får gå in i, ja det kan man ju gå runt, sa vi förnumstigt och nickade belåtet.

Fast först skulle jag ju tvätta bort den sotsvarta fläcken som jag, av obegriplig anledning, hade placerat mitt på magen. Man kan inte titta på olympiastadion med fläck på magen, det säger ju sig själv!

Man blev inte besviken! Stadion är från 1936, det är bra med re-cycling tycker jag. Vi gick runt. Tittade. Beundrade. Och notera; blå himmel!! Ja vad annat kan man vänta sig när man är på så helig mark?

Och sen.... ja sen visade det sig att man fick visst gå in! Lyckan blev total. Högtidligt klev vi in och tittade på allt. Löparbanorna. Vattengraven. Sittplatserna. Platsen för facklan. Maken mös och pös. Jag med, eftersom jag älskar denne make.

När vi kommit ut igen, stod det en skylt. "Botanisk trädgård" stod det. Fast på catalanska då, vi befann oss ju trots allt där.

- Dit ska vi gå! sa jag bestämt. Maken, som fortfarande såg mäkta nöjd ut, nickade medgörligt. Det var en fin trädgård. Med särskilda små hus för bin att bo i. Inte så mycket rosor, kanske, men många andra fina blommor. Och bänkar som visade sig vara blöta av nattens regn så man blev lite fuktig i ändalykten, men det är ju en världslig sak.

Nu ska man inte tro att det var slut på det olympiska för det. Det finns nämligen ett olympiamuseum också, och dit gick vi in. Det var vi. Och tja, sen var det inte så många fler. Inga alls, faktiskt, förutom personalen då. De måste ha hoppat högt av fröjd över att få besökare.

Vi såg många fina saker. Jan-Ove Waldners pingisrack, till exempel. Mika Häkkinens formel 1-bil. Och det ska jag säga, att någon ergonomisk komfort var det inte att tala om. Jag bestämde mig raskt för att aldrig bli Formel 1-förare (vilket nog är lika bra det).

Av så mycket idrottslig aktivitet blir man hungrig. Så vi traskade bort till Miró-muséet och drack cava.

Sen tittade vi på Mirós alster också, man vill ju ha lite andlig spis också. Det var färgglatt och piggt. Man fick inte fotografera mer än på altanen, så då gjorde vi det.

Sen var man faktiskt lite mör. Det var dags att dra sig mot hotellet för en stunds vila innan vi gav oss ut på jakt efter mat. Som blev lamm och det var väldigt gott! Dock icke lammhuvud, vilket kändes skönt.

Och fredagen, det var den dag jag fick användning för mina solglasögon! Vilket såklart måste dokumenteras.

Sedan väntade en ny dag. Nya upptäckter. Mer regn och mindre solglasögon. Det får dock bli ett annat inlägg.

Yllevantarna åkte av

...för sköna maj spottade upp sig avsevärt!

Nu har det åter varit en sån där bra dag, en dag när man är ute hela tiden. Huliganen och jag har jobbat i trädgården och fröjdats åt allt som börjar växa; rabarbern ser skrynklig ut, men är på gång.

Grönkålen likaså. Och vinrankan! Nu börjar det, nu blir det snart grönt i hela växthuset. När vi sedan hittade vitsippor nere i vitsippshörnet, ja då var lyckan total.

Men vi har inte bara tittat, ånej, vi har jobbat hårt också! Fyllt på jord i pallkragarna, krattat och gjort fint inför sådden som skulle ske. Jämt och slätt blev det och jag var mycket belåten med mig själv. Ända tills jag tittade en gång till; det var fullt av små gropar och  hål i det som nyss var slätt och fint?! Märkligt. Mina blickar föll på Huliganen som just höll på att massakrera en upphittad pinne.

- Har du klivit i mina pallkragar?? frågade jag ampert.
- Det känner jag inte till något om. Inte alls. Jag är totalt oskyldig! sa Huliganen skenheligt, samtidigt som han försökte dölja sina jordiga tassar.

- Jamen herredumilde inte kan du traska runt där jag ska SÅ!! påtalade jag bestämt sedan.

Då tyckte Huliganen att jag var tjatig. Sen tyckte han att vi skulle kasta boll. Och hur det nu föll sig så blev det väl lite bollkastande. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men den hunden har matte hårt lindad om lillfingret.

Sen har det blivit en halv runda golf också (man hinner bara med en halv runda när Trädgården kallar). Lite chokladmuffins bakade.

Snart blir det middag i växthuset, en helt chili con carne. Det kan nog bli ett glas vin också. För att fira Sköna Maj, som ju faktiskt visat sig från sin bästa sida ändå.

Barcelona

Nu blir det kanske lite mycket Barcelona här framöver, men jag använder ju bloggen lite som dagbok, så då får det bli så.

Jo som sagt, vi tänkte ju oss en liten välbehövlig kombinerad sol-å-kultur-semester, maken och jag. Glada ihågen störtade vi upp ohyggligt tidigt i torsdags morse och rände iväg till Kastrup. Den rara dottern körde oss till tåget, det var snällt av henne tyckte vi. I sista stund hade vi packat ner paraply och yllekofta eftersom vi med tilltagande misstro följt väderleksprognoserna, och det var ju tur det.

I god tid var vi på flygplatsen (om maken läser det här, kommer han att nicka instämmande och tillägga "i FÖR god tid" - jo för jag vill ju alltid ha marginaler, man vet aldrig när det inträffar något oförutsett. Att Öresundsbron rasat till exempel. Eller att tåget kör in i en elefant, ja det är mycket som kan inträffa. Nu gjorde det inte det, så vi hann med en inledande morgonfika på flygplatsen.

Och sen kom vi fram! Vi hittade hotellet, och blev uppskörtade av en taxichaufför. Nåja, taxichaufförer ska väl leva de också, tänkte vi och kastade oss ut i Barcelonas brusande liv. Fast först kastade vi oss in på en restaurang, man måste ju styrka sig med lite mat och rioja om man ska orka med. Sen tog vi (visa av erfarenhet, se ovan) tunnelbanan ner till Placa Catalunya och traskade ner på La Rambla. Ja, jo, jag vet att det är turistiskt, men om man nu är turist, ja då får man väl rätta in sig i ledet? Och det var ingen större uppoffring, det var grönt och vackert och en oherrans massa blommor och tingeltangel och många fina hus.

 Rätt som vi gick där och mös och pös började det droppa. Men vi är rådiga typer så vi kastade oss raskt in på Café Opera och drack varm choklad och cappucino och tänkte att nu, nu lurade vi er allt, nu sitter vi här tills det slutat regna. Ack ja.

Jag är ju dock inte världens mest tålmodiga typ, vilket säkerligen min familj kan intyga. Förmodligen skulle de nicka så instämmande att de löpte stor risk för att få whiplash-skada. Alltså knatade vi ut igen, när såväl cappucinon som chokladen var ett minne blott.

Vi passerade något som såg ut som en marknad? Med en massa folk?

- Vi går in! utropade jag i bästa härförar-stil. Maken var alls icke nödbedd utan vi kilade in på något som visade sig vara en matmarknad, och sånt är väldigt roligt tycker jag. Det var frukt. Det var grönsaker. Det var kött. Det var fiskar av alla de slag. Och det var fårskallar. Ja, jag känner att jag redan nu får be eventuella tittare om ursäkt - en av de följande bilderna är lite rälig, det är den. Och jag känner att epitetet fårskalle har fått en ny innebörd. Men nog med ursäkter och undanflykter, nu kommer bilderna!

För säkerhets skull avrundar jag med lite skinkor.

Men man kan ju inte leva på vin, cappucino och fårskallar allenast, man måste ju ha lite kultur också! Vi vandrade alltså in i de gotiska kvarteren, och hamnade så småningom vid katedralen. 

Där tänkte vi gå in. I all synnerhet tänkte vi det eftersom regnet nu tilltagit och närmade sig syndaflodskaraktär. Vi kilade således uppför trappan. Där stod en vakt. Och det visade sig att inte fick man gå in hur som helst, ånej. Man gick in kvart över, eller kvart i. Inte kunde man helt frivolt kila in 10 i fem, hur skulle det se ut?? Rena anarkin, det var i alla fall vaktens bestämda åsikt. Alltså väntade vi snällt (men tyst muttrande för oss själva) innan vi kom in. Det var en fin katedral. Det enda som möjligen väckte en viss munterhet var skyddshelgonet, i alla fall om man nu kan sin Åsa-Nisse. Skyddshelgonet var nämligen Sankta Eulalia ("den andra?" frågade maken och såg munter ut).

Till katedralen hörde även en fin gård med en vacker klostergång. Och gäss. Vi tittade på dem också, och de tittade högtidligt tillbaka på oss. Här kan man också notera hur blött det är, vilket dock gässen verkade ta med ett berömvärt tålamod.

Och sen, ja sen var det faktiskt dags för en tidig middag och att traska tillbaka till hotellet. För nästa dag skulle vi ju turista mer - och då skulle vi ju göra sånt som man gör när man är på semestertripper med maken... Vilket kommer i nästa inlägg.

Sköna maj välkommen!

Men måste du kräva yllevantar på morgonpromenaden?