I hallen hänger vinterjackan

Det är inte alltför många dagar sedan jag använde den senast. Yllevantarna står också på standby. Men det bryr jag mig inte om idag, för idag har jag varit ute i trädgården hela dagen iförd shorts och t-shirt! Och då känns vinterjackor väldigt avlägsna kan jag säga. Den får dock hänga kvar som en liten talisman, för jag ger mig sjutton på att om jag tvättar den och hänger undan den så dyker det upp en liten snöstorm pronto.

När maken fick syn på mig utbrast han

- oj så stora shortsen är!

En sån chans försitter man inte om man är lite rutinerad så jag frågade raskt om han tyckte att jag skulle införskaffa ett nytt par? (Eller två, tänkte jag för mig själv). Maken hickade till, och man såg att han undrade hur han kunnat lämna en sån blotta? Sen sa han försiktigt att SÅ stora var de väl ändå inte, de satt rentav ganska bra? Jag gav honom en kylig blick och då försökte han trassla sig ur det hela genom att säga att ja, jo, det beror väl på hur man ser det, stort eller inte, allt är ju relativt och det kan väl nästan ses som en existentiell fråga? Då förbarmade jag mig över honom och släppte honom av kroken. Faktiskt var det väl inte läge att tjafsa om shorts? Inte nu när maken grävt hela potatislandet (i fjor gjorde jag det, och jag kan ju lugnt säga att det är betydligt mer välgrävt i år). Själv har jag varit iväg och köpt sättpotatis. Cherie, heter sorten och det tyckte jag lät tjusigt, lite fransyskt sådär.

- Cherie får det bli! sa jag för mig själv och sen kom jag på att det rimmade ju! Väldans vad poetisk man kan bli över lite potatis.

I kväll blir det också nypotatis, fast dock inte cherie utan importerade. I kväll blir det årets första grillning! Maken är ute och svingar grilltången för fullt, själv kokar jag potatis (icke-cherianska), jag har gjort en tomatsallad på små delikatesstomater, och en sås på lätt-creme fraiche, hackad ruccola och pesto. En Crozes Hermitage står och väntar.

Och i hallen hänger vinterjackan som sagt. Där kan den gott hänga kvar.