Sånt som man gör när man semestrar med maken

På fredagen vaknade vi till inte-regn. Rentav en liten blå glimt på himmeln! Handlingskraftigt beslöt vi då att ta oss till Montjuic, där finns mycket att titta på. Nationalmuseum till exempel, det kan man titta på, så då gjorde vi det. Planen var att eventuellt titta inuti också (jominsann, vi kan räkna ut det!), men ibland räcker inte tiden till för allt man vill. Alltså blir det bilder utifrån, och det kan väl också duga?

Nu var det ju inte, trots att de lär ha en fin konstsamling, detta som var höjdpunkten. Ånej. Det är nämligen så att i Montjuic ligger Olympiastadion!! Jodå, ni läser rätt. Nu skulle vi få se denna höjdpunkt! Jag har genom åren sett ett antal olympiastadions (för att inte tala om olympiska hoppbackar), och förväntningarna var rätt höga, även om det i guideböckerna stod att själva stadion fick man inte gå in på. Men det man inte får gå in i, ja det kan man ju gå runt, sa vi förnumstigt och nickade belåtet.

Fast först skulle jag ju tvätta bort den sotsvarta fläcken som jag, av obegriplig anledning, hade placerat mitt på magen. Man kan inte titta på olympiastadion med fläck på magen, det säger ju sig själv!

Man blev inte besviken! Stadion är från 1936, det är bra med re-cycling tycker jag. Vi gick runt. Tittade. Beundrade. Och notera; blå himmel!! Ja vad annat kan man vänta sig när man är på så helig mark?

Och sen.... ja sen visade det sig att man fick visst gå in! Lyckan blev total. Högtidligt klev vi in och tittade på allt. Löparbanorna. Vattengraven. Sittplatserna. Platsen för facklan. Maken mös och pös. Jag med, eftersom jag älskar denne make.

När vi kommit ut igen, stod det en skylt. "Botanisk trädgård" stod det. Fast på catalanska då, vi befann oss ju trots allt där.

- Dit ska vi gå! sa jag bestämt. Maken, som fortfarande såg mäkta nöjd ut, nickade medgörligt. Det var en fin trädgård. Med särskilda små hus för bin att bo i. Inte så mycket rosor, kanske, men många andra fina blommor. Och bänkar som visade sig vara blöta av nattens regn så man blev lite fuktig i ändalykten, men det är ju en världslig sak.

Nu ska man inte tro att det var slut på det olympiska för det. Det finns nämligen ett olympiamuseum också, och dit gick vi in. Det var vi. Och tja, sen var det inte så många fler. Inga alls, faktiskt, förutom personalen då. De måste ha hoppat högt av fröjd över att få besökare.

Vi såg många fina saker. Jan-Ove Waldners pingisrack, till exempel. Mika Häkkinens formel 1-bil. Och det ska jag säga, att någon ergonomisk komfort var det inte att tala om. Jag bestämde mig raskt för att aldrig bli Formel 1-förare (vilket nog är lika bra det).

Av så mycket idrottslig aktivitet blir man hungrig. Så vi traskade bort till Miró-muséet och drack cava.

Sen tittade vi på Mirós alster också, man vill ju ha lite andlig spis också. Det var färgglatt och piggt. Man fick inte fotografera mer än på altanen, så då gjorde vi det.

Sen var man faktiskt lite mör. Det var dags att dra sig mot hotellet för en stunds vila innan vi gav oss ut på jakt efter mat. Som blev lamm och det var väldigt gott! Dock icke lammhuvud, vilket kändes skönt.

Och fredagen, det var den dag jag fick användning för mina solglasögon! Vilket såklart måste dokumenteras.

Sedan väntade en ny dag. Nya upptäckter. Mer regn och mindre solglasögon. Det får dock bli ett annat inlägg.