I döda arkitekters sällskap

När det sportsliga fått sitt (och regnet började strila ner över Barcelona igen) var det dags för en av resans höjdpunkter; Gaudí! Vi bodde i området Eixample, så vi hade ganska nära till både det ena och det andra. Det ena (som också då kan benämnas det första) var Casa Battlo. Vi hände på låset när de öppnade, och det gjorde vi rätt i för det var många som ville titta på Gaudí. Huset liknade inte något annat jag sett, vare sig utanpå eller inuti.

Jag vill gärna se mig som en som inte faller i farstun för vad som helst. Men här föll jag (dock bara bildligt som tur var) med ett jättepladask, både i farstun, i rummen, på vinden och på taket; det var så otroligt genomtänkt, roligt, välgjort, färgglatt och elegant in i minsta detalj. Karln hade tänkt på allt; handtag, vädringsspalter och ljusinsläpp. Man fick nästan nackspärr när man traskade runt och skulle titta på allt, helst samtidigt.

Jag tycker att maken sammanfattade precis hur det hela kändes; "detta är ett hus som man blir glad av!". Kontrasterna mellan den klosterliknande, eleganta vinden och taket med drake på var ju stor, men samtidigt kändes det helt naturligt.

När vi hade tittat färdigt traskade vi bort till La Pedrera och tänkte titta där också. Där ringlade kön sig lång runt halva kvarteret, men vi ställde oss modigt i kö. När vi stått där och nästan var framme vid kassan kom de ut och sa att tyvärr var taket stängt på grund av det myckna regnandet och då kändes det lite meningslöst att gå in, så vi gick bort till Sagrada Familia istället. Där var kön om möjligt ännu längre, så då fick man gå in och styrka sig lite med en katalansk sallad till att börja med.

Sen orkade vi köa igen och det tog nog faktiskt ändå inte mer än 20 minuter - och det var det värt! Jag har aldrig sett något liknande, det var som att komma in i en förstenad skog, det kändes som Stjärnornas krig möter Sagan om Ringen och ändå var det en helt otrolig religiös känsla därinne, trots horder av turister. Men i den fantastiska rymd som var inne i långskeppet försvann liksom horderna, de blev mer till små hobbit-liknande varelser som inte direkt störde.

Sista dagen hade vi egentligen tänkt ägna åt Picasso och de gotiska kvarteren, men nu gjorde vi ett nytt försök med La Pedrera igen direkt på morgonen. Och nu hade vi tur - det hade visserligen börjat regna igen (surprise!!) men inte så mycket, så vi hann upp på taket innan de stängde av det igen. Jag antar att det var halkrisken. Med eller utan regn så fick maken hjärtsnörp när jag hängde ut över kanten för att fotografera, men vad gör man inte när man försöker få en bra bild. Maken pekade sedan bistert på en stor skylt där det mycket otvetydigt stod att man inte fick luta sig ut. Hoppsan. Jag vill härmed framföra mina innerligaste ursäkter för detta brott mot reglerna.

 Taket var onekligen väl värt att se! Sen fanns det en jättefin utställning uppe på vinden som också var värd att se. Bland annat visade man hur inspirerad Gaudí var av naturen. Man kan ju till exempel jämföra vinden med ormskelettet som syns bredvid.

 I La Pedrera fanns också en möblerad utställningslägenhet med möbler från tiden. Lite märkligt var det att se dessa möbler i en våning som kändes så annorlunda. Man insåg också hur olika det var då. En sån sak som att resa, till exempel. Inga små fjuttiga kabinväskor där inte. Tänk så praktiskt att hänga in allting och sedan plocka fram det skrynkelfritt! Det bygger ju i och för sig på att någon annan får släpa på åbäket... så kanske kabinväskor är mer behändiga trots allt?

Se försökte vi besöka Picassomuséet. Det visade sig att halva Barcelonas befolkning tänkte samma sak, så då hoppade vi över det. Vi strosade runt lite och blev blöta. Vi åt lunch. Vi hamnade på en bar och drack kaffe och varm choklad och åt små konstiga kakor som hette något på X. (Det är med viss självövervinnelse jag lägger ut denna icke så smickrande bild på kakmonstret).

Sen? Ja sen var det dags att åka hem. Mycket nöjda med vår resa! Man hinner med en hel del på några dagar.