När man när lite uttråkad

Alltså, det där med att ha ont i ett knä, det är inte särskilt roligt. Man blir inte särskilt rolig själv heller, man kan rentav säga att man blir tämligen gnällig. Så då får man vara lite pollyannaaktig av sig och tänka på det som är bra. Som våren till exempel, som liksom överfaller en med färgprakt när man sticker näsan utanför dörren. Och har man hund, ja då måste man ut, även när morgongraderna avgjort är åt det kylslagna hållet.

Det kan man stå  ut med, för då kanske blomningen varar längre? Pesonligen tycker jag ju att äppleblom är bland det mest fantastiska som man kan tänka sig, men jag är inte sån, jag uppskattar även körsbärsblom, nu så här innan äppleträden sätter fart. Man vill ju inte vara enkelspårig menar jag.

Sticka kan man ju alltid, ett par strumpor till exempel i rena rama påskfärgerna; lila och gult det är fint det. Och dessa strumpor så inte till maken, nä minsann. Då hade de blivit liggande oanvända i en låda och det vore väl ändå synd på denna färgprakt.

Ett annat osvikligt sätt att sätta sprätt på livsandarna är att dricka afternoon tea, och det gjorde vi på Åkersberg. Mycket goda scones och snittar och kakor, men om jag nu ska vara petig så tycker jag ju att ska det vara afternoon tea, ja då ska det vara lite mer sådär snitsigt med vita dukar och gärna våningsfat med scones och snittar. Jag kräver inte att det serveras av en butler med vita handskar, man vill ju inte vara besvärlig liksom, men lite mer finess hade kanske ändå inte skadat. Fast som sagt, gott var det, och alldeles väldigt mätta blev vi och himla trevligt hade vi.

Idag förbarmade sig syrran över mig och kom och höll mig sällskap i pysselrummet där vi drack te (återigen utan vit duk!) och sydde lite. Zoya var också med och hon suckade lite när hon såg att jag fortfarande inte gjort mig av med "den där onödiga hunden", men hon barrikaderade sig bakom en kudde i soffan. Loppan lever ju fortfarande i den tron att en vacker dag, ja då ska Zoya inse att hon tycker visst om en hoppig terrier, och om hon bara försöker ställa sig in tillräckligt mycket så kommer Zoya att vekna. Jag tvivlar. Vi har ännu inte sett några tecken på att Zoya kommer att utbrista i ett hjärtligt "så roligt att se dig kära vän!" men Loppan, hon lever på hoppet.

Men i alla fall, trots vrenskande knä så är livet ändå inte så dumt får jag säga.

Kulinariska variationer

Ikväll har maken och jag varit på fölsekalas igen. Självaste jubilaren, aka Dottern, hade bjudit in och svärsonen hade svingat med kastrullerna på det mest förträffliga sätt och bjöd på hjortfilé med cognacssås. Grynet hade bakat tårta, chokladbotten med hallontryffel hade hon gjort med viss hjälp av Dottern. Åh, det är härligt att bli bjuden på kalas och få så god mat! Pyret, ja hon bänkade sig också och hade för säkerhets skull tagit med sig en visp, man vet ju inte om det var något som behövde vispas lite extra.

Mitt när vi satt där och moffade i oss chokladtårta som bäst kom Grynet på att vi hade ju glömt att sjunga födelsedagssången, så vi fick bums resa oss och riva av jamåhonlevautihundradeår, hurra! - tänk vilken tur att det fanns någon som hade koll!

Så småningom var det dags för pyjamas och nattning och svärsonen nattade Pyret och jag Grynet. - 3 böcker ska du läsa, deklarerade Grynet och jag är ju av den meningen att litteratur och läsning, det ska uppmuntras, så vi läste om draken Zog, om Nalle Puh och om Pippi. En eklektisk blandning som täcker in lite av det mesta. Sen knoppade båda flickorna in och vi pratade om jobb och Brexit och trädgård och fröer och det ena med det andra.

Igår, då blev det ingen hjortfilé, nej då serverades det köttbullar med penne eller potatis, det står det nämligen på menyn när flickorna sover över hos mormor och morfar. Dottern och Svärsonen skulle nämligen på lokal och det var ju en himla tur för oss, som fick rå om flickorna. Vi hade ett fullt program! Först skulle vi måla ägg, jo för snart är det ju påsk. Grynet, hon kreerade och skapade och målade för fulla muggar och även morfar åstadkom ett påskägg, där han avbildade en elefant som bajsade. Mormor målade prickar och blommor och det känner jag ju så här i efterhand att det var ju faktiskt ganska tamt och slentrianmässigt och inte alls något djärvt nyskapande och konstnärligt. Flickorna tyckte mycket riktigt att morfars ägg var det roligaste - men mormor fick i alla fall bonuspoäng för köttbullarna som slank ner i rasande fart.

Så småningom var det dags att gå och lägga sig och jag måste säga att dotterdöttrarna är en ren fröjd att natta; Grynet vill ha sin napp och några böcker och sen somnar hon så fint, Pyret vill ha välling och sen somnar hon - fast igår ville hon inte ha välling, har man ätit köttbullar på tvären så finns det inte plats för någon välling. Finns det något gulligare än små barn som knoppat in och som sover så gott? Även när man får en liten fot i storlek 21 sisådär mitt i nyllet, så ler man bara hult och tänker att oj vilken liten rar fot. Det hade varit skillnad med en 45:a tror jag.

Lite pyssel i pysselrummet hann vi såklart också med - vad är det för vits att med att ha ett pysselrum om man nu inte pysslar i det?

Tänk om man hade kunnat se detta framför sig, då den där dagen för 36 år sedan - att det skulle komma ett Gryn och ett Pyre! Men just då var maken och jag helt uppfyllda av att vi själva hade fått en liten bebis, en som var sötast i världen. Att hon själv skulle bli mamma till de två gulliga barnbarn, ja det var svårt att föreställa sig då när hon var 48 cm lång och vägde 3 kg.

Nu är vi hemma igen och snart är det dags att knoppa in här också; det blir nog vare sig välling eller Nalle Puh för min del, men jag kommer att sova gott ändå känner jag. 

Same, same but different

Mitt hundägarliv började sent, men det är ju ändå tur att det började någongång! Alltså har jag inte haft så många egna hundar i mitt liv, men de två som har förgyllt det är synnerligen olika - fast lika nära mitt hjärta.

Det har jag haft tillfälle att fundera på sedan jag tvingats vara lite mer stationär efter det att en illasinnad stenläggning i början av veckan satte fälleben för mig och det ska enligt uppgift ta 1-2 veckor innan benet uppför sig som ett väluppfostrat ben ska göra. Och när man tänker närmare efter; varför skulle just mitt ben vara väluppfostrat när alla andra i den här familjen är rätt så envist egensinniga av sig? Således har jag fått ställa in agilityträning, hundpromenader med kompisar och (!!) inte mindre än två stickcaféer.

Nu kan man ju inte sitta där som en sinnebild av Vemodet, utan man får helt enkelt försöka aktivera den lilla terriern så gott det går ändå, nu när man inte kan ränna runt som en jordfräs ute i naturen. Då kom jag på att jag har ju lite aktiveringssaker, några som är kvar sedan Huliganens dagar.

Bland annat denna röda kon, som man lägger godisbitar i och sen ska man liksom putta på den så att den ynglar av sig en eller annan godisbit.

När jag introducerade den för Huliganen och försökte förklara hur han skulle göra utropade han "Say no more!" och kastade sig med frejdigt mod över konen och dundrade runt med den så att gardinerna vajade och mattorna veckade sig - ja vi fick faktiskt ransonera den, med tanke på golv och möbler. Loppan? Hon sa - äähh? Kon? Och?

Efter en stund nosade hon lite på den, sedan petade hon försiktigt på den med tassen medan jag stod och väntade på att hon skulle ta fram det där terrieraktiga här-ska-minsann-konen-få-så-den-tiger-basta!! Men nix. Loppan stirrade uppfordrande på matte och efter att ha väntat tålmodigt gav jag slaget förlorat och petade själv ut godisbitarna, så på sätt vis bemästrade hon ju det där med konen ändå får man väl erkänna. Och lite mer skonsamt för möblerna blev det ju.

Så hon blev väl inte så värst aktiverad där förstod jag, utan jag fick ta fram hopphinderna som vi använt ute i trädgården där hon utan prut skuttar som en gasell, både framåtsänt och vid inkallning. Nu satte jag hinderna på mattan för att det inte skulle vara för halt och sa uppmuntrande "hopp!".

- Hoppa? Här? Hur menar du nu, sa Loppan och gick runt hindret i stället.
- Nejnejnej, det där är inte hopp, det där är att gå runt. Skutt! försökte jag i stället. Loppan såg inte övertygad ut. Hoppa? Inne? Hur tänkte matte nu? Och "skutt" vad var nu det för kommando? Tänkte matte vara så oprecis så tänkte då inte hon göra något.

Men matte är listigare än så, och med lock och pock och hjälp av godis så blev det ändå något litet hopp. Inte så entusiastiskt, men vi nöjde oss där och tänkte att snart, snart kan vi ge oss ut i naturen igen och hoppa över naturhinder och fräsa fram genom grönskan. Ja när vi inte står på näsan ner i leran i alla fall.

Grönt, det är skönt, det!

Vilken helg det har varit! Klorofyllen har sprutat som champagne över nejden och allt blir grönare, skönare... ljuvligare helt enkelt.

Maken och jag, vi inledde helgen med årets första golfrunda. Och det var precis som det brukar vara, man har inte spelat på länge och har inga förhoppningar alls utan bara tänker att "jag klipper väl till den lille rackaren" på första utslaget och bollen, den susar iväg som vore den på Augusta. "Jamen hoppsan, det gick ju bra" ler man, greppar järntrean och klipper till igen med samma resultat. Sen missar man en putt eller två, men puttar, det kan ju knappas räknas som golf, eller? Och sen börjar man tro att man kan spela golf och då hinner verkligheten ikapp och man inser att nänä, det kan man ju inte egentligen. I år heller. Fast det var skönt!

För att fortsätta på det gröna temat så gick Loppan och jag på promenad i Botan i arla söndagsmorgonen - och då mötte vi små spöken! "Bu!" sa vi till spökena, för att visa att här är det minsann ingen som blev skrämd. Spökena sa ingenting - och det kan ju ha varit så att det inte var spöken, utan en konstinstallation i stället. Jaja. "Tystlåtna figurer det där" såg Loppan ut att tänka.

Men sen fick vi minsann traska hemåt igen, för spöken eller ej, nu var det dags att gå till tåget för att åka till Symässan i Malmö med dottern och Grynet. Grynet var mycket pepp! Det fanns fina knappar och roliga pärlor och gröna tyger och en liten lekstuga, vad mer kan man begära? Dottern hade tagit med banan, ifall man behövde styrka sig lite, men mormor hade ju, på mormödrars vis, nämnt ordet "fika" så den bananen, den fick åka hem igen. Banan, det är ju inte fika. Gröna dammsugare med arraksfyllning, det är fika, så det fick det bli. Gröna kakor - jamen det är ju klart man ska ha såna.

Inte kan man åka på symässa utan att handla... så jag köpte lite fler ChiaoGoo stickor. De är mina favoritstickor och eftersom Loppan för något år sedan i ungdomligt övermod gnagde på kabeln behövde jag komplettera. De har dock (utmärkta sådana vill jag framhålla) röda kablar, så de fick inte vara med på bild i detta gröna inlägg.

Däremot blev det grönt tyg. Och glada strumpgarner på grönt tema. Det blir nog inte strumpor till maken det. Och ett schalmönster med ett - surprise! - blågrönt merinogarn till.

Nu sitter jag här och ska väl snart ta och nysta det där merinogarnet. På mig har jag det första paret strumpor jag stickade de där vintermånaderna 2012 jag och syrran satt på sjukhuset hos pappa innan han dog. Inte anade jag då mängden av strumpor som jag skulle producera. Men så är det, jag har blivit strumpstickare, för det går ju åt och de slits så småningom. Jag tycker om att sticka saker som används, vad är det annars för vits?

För övrigt har jag precis varit och köpt lakritsglass, jo för jag drabbades av halsont igår kväll. Som den moderna människa jag är så googlade jag och fick följande råd: a) drick varmt te med honung, b) vila samt c) ät glass. Vem är jag att skåda givna råd i munnen, står det "'ät glass", ja då äter jag glass. Det stod inget om stickning, men det blir det ändå, för jag är övertygad om stickningens helande egenskaper. Dock blir det inget stickcafé idag, utan det får bli solostickning i Loppans sällskap och det går ju faktiskt utmärkt det med!

Vårkänslor

Nu carpar vi diem så det står härliga till och njuter av den vår som funnit för gott att infinna sig. Jodå, jag vet att SMHI förutspår att det här, det kommer inte att vara... men desto mer anledning att njuta känner jag då. Hur njuter man då på bästa sätt kan man ju undra. Men undra inte längre, jag sitter inne med facit:

a) man tager en styck hund,
b) man möter en styck vän som
c) i sin tur tagit med sig en hund och, inte minst viktigt,
d) en rejäl fika.

Sen åker man ut i naturen och ser två hundar fräsa runt som om det inte funnes en morgondag, som badar och brottas och spritter av ren och skär livsglädje. Efter en stund placerar man sig på en bänk under ett träd och inmundigar kardemummabulle och kaffe och känner att det där med vår, det kan man rekommendera.

Visst är det fantastiskt att kunna göra detta en torsdagsförmiddag, och visst är det så att njutningen att förhöjs av att veta att man slipper sitta inne och blänga på en datorskärm och stämma av och ställa upp tabeller och skriva inlägg och bara kunna se den där vårdagen ut genom ett kontorsfönster.

En annan dag, en fredag till exempel, ja då greppar man ovannämnda hund, ett litet gulligt barnbarn och traskar hem till syrran och blir bjuden på kaffe och chokladkaka. Sen staplar man klossar, kör med bilar, och helt plötsligt hajar det begåvade barnbarnet till när syrran ropar på Zoya och man ser hur hon funderar en stund - och sen, sen kommer det! "Zoya" säger det begåvade barnbarnet och ser belåtet ut. Vi applåderar livligt, och sen försöker jag få henne att säga "mormor". "morr - morr" ljudar jag, innan jag inser att det låter ju lite, tja, kanske inte så rart? Och Pyret, hon tänker minsann inte låta sig lockas till sådana fjolligheter, hon stirrar bestämt på mig och säger "mamma". Sen säger hon "pappa" och rundar av med "Zoya". Jaja, inte vill man ha ett litet barn som morrar, så det är kanske lika bra tänker jag.

Och  nu, nu blir det snart mat och prat med maken också rundar vi av den här veckan, som inte alls varit särskilt motbjudande får jag säga.

Blandade karameller

Idag får man leta intensivt om man ska hitta någon röd tråd i inlägget (ja förutom i den broderade hästen då), något tema, ett högre syfte med inlägget. Det finns helt enkelt inte. Jag tänker helt sonika pytsa ut lite bilder över de senaste dagarnas aktiviteter och skulle det bli något sammanhang i det hela, ja då är det rena rama slumpen.

Jag har sytt klart mitt första skånska yllebroderi! Med tofsar, fyllning och allt! Än så länge har jag inte utövat någon voodoo på den och stuckit knappnålar i, får se om det blir så eller inte. Sen har jag börjat på det som ska bli huvudprojektet, nämligen kudden "Fårfesten". Den är större och krångligare så det kan nog ta lite tid... men nu är vi lite Karin Boyeska här och säger att det är vägen som är mödan värd. Jag brukar ju citera Karin lite nu och då i bloggen och det är för att det ger en viss litterär touch åt min oförmåga att slutföra saker innan jag kastar mig över nästa projekt.

Vad har jag gjort mer? Köpt blommor, det vill man göra nu när vårkänslorna spritter som en omskakad mineralvattenflaska. Årets första pelargon prunkar i köksfönstret och nere i trädgården har möblerna kommit fram ur vintervilan. Vi lindar ju in dem i blå presenning över vintern, och vår gamla 89-åriga granne tycker att det ser ut som en stor julklapp. Nu är julklappen uppackad, och årets första utefika är inmundigad. Trädgårdstomten har kommit ute på grönbete också, eller "the gnome" som vi säger, han är ju brittisk av sig och det låter ju också lite finare än trädgårdstomte. Årets första utestickning är också avklarad, men förhoppningsvis är det många meter garn som ska avigas-å-rätas där i sommar.

Vi hade gäster i lördags och det var himla trevligt, så där så att man nästan glömde att det kommer en morgondag. Alltså var det lite senare än vanligt när jag satt där och drack te och fotograferade narcisserna, för det är ju sånt som man gör. Då ringde dottern och undrade om jag var sugen på att komma och leka lite med barnbarnen eftersom hon och svärsonen skulle vårstäda i trädgården. Och eftersom vi redan klarat av vår vårstädning, det som tog en hård och ansträngande timme att göra, så tyckte jag det lät som en utmärkt idé. - Say no more, sa jag och tog Loppan under armen och ilade åstad. Vi gungade och grävde i sandlådan och körde bobbycar och sen somnade Pyret och då fick jag en grundlig läkarundersökning av Grynet. Åh var det är härligt med medicinsk expertis i familjen!

Solen sken, men det blåste kalla vindar så overall var inte fel - men nu känner man ändå att det kommer en vår, så jag har satt lite sprutt på koftan till Pyret. Rätt vad det är får thermokläderna packas in och då behöver man en kofta tänker jag.

Loppan, hon behöver ingen kofta, hon. Vi var nere vid Höje å idag igen, och det är stor skillnad på vårfloden - nu har vattnet sjunkit  undan och ån är ungefär av vanlig storlek så det var inte så mycket Amazonas-feeling över det hela, men det var skönt ändå i den spirande grönskan och vattenglittret.

Och nu börjar det bli dags att fundera på lite kvällsmat innan det är dags för kvällens stickcafé på Grand. Ett glas vin och lite strumpstickning, det går ju också bra nu när det fortfarande är lite för kyligt att sitta ute och sticka på kvällen.