Same, same but different

Mitt hundägarliv började sent, men det är ju ändå tur att det började någongång! Alltså har jag inte haft så många egna hundar i mitt liv, men de två som har förgyllt det är synnerligen olika - fast lika nära mitt hjärta.

Det har jag haft tillfälle att fundera på sedan jag tvingats vara lite mer stationär efter det att en illasinnad stenläggning i början av veckan satte fälleben för mig och det ska enligt uppgift ta 1-2 veckor innan benet uppför sig som ett väluppfostrat ben ska göra. Och när man tänker närmare efter; varför skulle just mitt ben vara väluppfostrat när alla andra i den här familjen är rätt så envist egensinniga av sig? Således har jag fått ställa in agilityträning, hundpromenader med kompisar och (!!) inte mindre än två stickcaféer.

Nu kan man ju inte sitta där som en sinnebild av Vemodet, utan man får helt enkelt försöka aktivera den lilla terriern så gott det går ändå, nu när man inte kan ränna runt som en jordfräs ute i naturen. Då kom jag på att jag har ju lite aktiveringssaker, några som är kvar sedan Huliganens dagar.

Bland annat denna röda kon, som man lägger godisbitar i och sen ska man liksom putta på den så att den ynglar av sig en eller annan godisbit.

När jag introducerade den för Huliganen och försökte förklara hur han skulle göra utropade han "Say no more!" och kastade sig med frejdigt mod över konen och dundrade runt med den så att gardinerna vajade och mattorna veckade sig - ja vi fick faktiskt ransonera den, med tanke på golv och möbler. Loppan? Hon sa - äähh? Kon? Och?

Efter en stund nosade hon lite på den, sedan petade hon försiktigt på den med tassen medan jag stod och väntade på att hon skulle ta fram det där terrieraktiga här-ska-minsann-konen-få-så-den-tiger-basta!! Men nix. Loppan stirrade uppfordrande på matte och efter att ha väntat tålmodigt gav jag slaget förlorat och petade själv ut godisbitarna, så på sätt vis bemästrade hon ju det där med konen ändå får man väl erkänna. Och lite mer skonsamt för möblerna blev det ju.

Så hon blev väl inte så värst aktiverad där förstod jag, utan jag fick ta fram hopphinderna som vi använt ute i trädgården där hon utan prut skuttar som en gasell, både framåtsänt och vid inkallning. Nu satte jag hinderna på mattan för att det inte skulle vara för halt och sa uppmuntrande "hopp!".

- Hoppa? Här? Hur menar du nu, sa Loppan och gick runt hindret i stället.
- Nejnejnej, det där är inte hopp, det där är att gå runt. Skutt! försökte jag i stället. Loppan såg inte övertygad ut. Hoppa? Inne? Hur tänkte matte nu? Och "skutt" vad var nu det för kommando? Tänkte matte vara så oprecis så tänkte då inte hon göra något.

Men matte är listigare än så, och med lock och pock och hjälp av godis så blev det ändå något litet hopp. Inte så entusiastiskt, men vi nöjde oss där och tänkte att snart, snart kan vi ge oss ut i naturen igen och hoppa över naturhinder och fräsa fram genom grönskan. Ja när vi inte står på näsan ner i leran i alla fall.