När man när lite uttråkad

Alltså, det där med att ha ont i ett knä, det är inte särskilt roligt. Man blir inte särskilt rolig själv heller, man kan rentav säga att man blir tämligen gnällig. Så då får man vara lite pollyannaaktig av sig och tänka på det som är bra. Som våren till exempel, som liksom överfaller en med färgprakt när man sticker näsan utanför dörren. Och har man hund, ja då måste man ut, även när morgongraderna avgjort är åt det kylslagna hållet.

Det kan man stå  ut med, för då kanske blomningen varar längre? Pesonligen tycker jag ju att äppleblom är bland det mest fantastiska som man kan tänka sig, men jag är inte sån, jag uppskattar även körsbärsblom, nu så här innan äppleträden sätter fart. Man vill ju inte vara enkelspårig menar jag.

Sticka kan man ju alltid, ett par strumpor till exempel i rena rama påskfärgerna; lila och gult det är fint det. Och dessa strumpor så inte till maken, nä minsann. Då hade de blivit liggande oanvända i en låda och det vore väl ändå synd på denna färgprakt.

Ett annat osvikligt sätt att sätta sprätt på livsandarna är att dricka afternoon tea, och det gjorde vi på Åkersberg. Mycket goda scones och snittar och kakor, men om jag nu ska vara petig så tycker jag ju att ska det vara afternoon tea, ja då ska det vara lite mer sådär snitsigt med vita dukar och gärna våningsfat med scones och snittar. Jag kräver inte att det serveras av en butler med vita handskar, man vill ju inte vara besvärlig liksom, men lite mer finess hade kanske ändå inte skadat. Fast som sagt, gott var det, och alldeles väldigt mätta blev vi och himla trevligt hade vi.

Idag förbarmade sig syrran över mig och kom och höll mig sällskap i pysselrummet där vi drack te (återigen utan vit duk!) och sydde lite. Zoya var också med och hon suckade lite när hon såg att jag fortfarande inte gjort mig av med "den där onödiga hunden", men hon barrikaderade sig bakom en kudde i soffan. Loppan lever ju fortfarande i den tron att en vacker dag, ja då ska Zoya inse att hon tycker visst om en hoppig terrier, och om hon bara försöker ställa sig in tillräckligt mycket så kommer Zoya att vekna. Jag tvivlar. Vi har ännu inte sett några tecken på att Zoya kommer att utbrista i ett hjärtligt "så roligt att se dig kära vän!" men Loppan, hon lever på hoppet.

Men i alla fall, trots vrenskande knä så är livet ändå inte så dumt får jag säga.