Lördagsutflykt

 Nu är OS över, som bekant, och då kan man dra iväg på utflykt om man vill. Det ville vi! Bilen var full av dotter, morfar, Grynet, Pyret och undertecknad, matsäck var packad och humöret var på topp! Loppan var hos Poppy och Syrran och hade det jättebra där. 

Ända till Ljungby skulle vi. GPS:en varierade mellan att det skulle ta 1 timme och 45 minuter och 2 timmar och en kvart. Själv hade jag röstat på ca 4 timmar, men mig ska man inte lyssna på i geografiska frågor. Det visade sig ta drygt 1,5 timme, och det var precis lagom långt när man är full av förväntan på att komma fram. Vi läste Bamsetidningar, sjöng om alfabetet, räknade ut att om man är 3 år när man får en liten kusin, ja då kommer man alltid att vara äldre än den lilla kusinen - även när hon blir 3 år. Inte så dumt att inte längre vara den minsta!

Vad man gör i Ljungby? Jo man går på Minivärlden, som maken läst om i tidningen tidigare i sommar. Modelljärnvägar, gamla pryttlar, nostalgi så det sprutar om det - kan det bli bättre? Det visade sig vara ett utmärkt val! Vi tittade på fina dockskåp, vi byggde lego, vi målade och ritade också tittade vi på tågen såklart! Fast först inledde vi med att äta den medhavda matsäcken, man kan behöva tanka lite energi innan man går loss bland tågattiraljerna. Mormor var så uppspelt att hon hällde ut en hel kopp kaffe över sig själv, och det var ju tämligen onödigt. Tänk att det ska vara så svårt att träffa sina barnbarn utan att få fläckar här och där! Nu hade dock denna mormor varit så listig att hon faktiskt för en gångs skull varit lite förutseende och tagit med en extratröja som jag kunde byta till, så då slapp jag traska runt med en stor kaffeplasduska på magen.

Tänk så trevligt! Det fanns gott om knappar som man fick trycka på, och då högg gubbar ved, korna betade och en höna pickade efter mask. Fullt av action med andra ord. Full action blev det också där man fick köra tågen själv - Pyret körde tåget baklänges så det rök ut ur tunnlarna till allmän förnöjelse.

Det fanns massor att göra, både för stora och små. Färglägga och bygga och titta på konstgjorda gubbar som satt och pratade för sig själv, och en rallare som låg och vilade sig bakom en buske. Märkligt, tyckte Pyret och trodde nog inte helt på mormor som sa att det var en docka.

Efter ett par timmar började vi dock bli hungriga, så då åkte vi till Old Mike's Diner och åt hamburgare och pasta och det smakade bra. Det kan hända att det slank ner en unicorn-glass hos flickorna också, är det lördag så är det!

Sen åkte vi hem till Lund igen, mycket nöjda med vår utflykt. Och när man mätt, nöjd och har sett många saker, ja då kan det hända att man knoppar in lite i bilen. Maken höll sig dock vaken, vilket vi tackade för med tanke på att han körde sista biten hem. Det är roligt med utflykt!

Premiär

 Maken sitter och småslumrar i fåtöljen bredvid mig. Han tror att han läser något historiskt, men i så fall så får det penetrera genom ögonlocken. Loppan ligger på pallen, fuktig och litet lätt småtjurig eftersom matte brutalt har schamponerat och duschat henne. Övergrepp på liten terrier, tänker Loppan och ignorerar matte. Hade hon varit drottning Victoria, hade hon fnyst "we are not amused". Duscha är nämligen något som inte amuserar Loppan. Då har vi ändå varit och badat i Saxtorp i morse och då gick det bra?

Eftersom jag är mer eller mindre on my own, så kan jag ju ta tillfället i akt att pryda bloggen med ett foto på Kickan. Eller två. Eller möjligen flera. Svårt att välja, ju! Maken och jag var nämligen i Halmstad igår och hälsade på Kickan och hennes föräldrar. Svärdottern, som är en förtjusande vänlig människa, sa nämligen att "när OS är över så kanske ni vill komma upp?" och tänkte sig kanske någon dag lite in i framtiden så där. "Say no more! Vilken dag passar?!" svarade vi så snabbt att tungan nästan slog knut på sig själv, och igår, ja då passade det!

När vi kom fram öppnade sonen dörren ocb Loppan fräste in och tyckte att "hallå! jag är här nu!!". Maken och jag kom efter i mer rimligt tempo, hälsade på sonen i förbifarten och undrade unisont var Kickan var? Va? Men Kickan höll på att äta och då får man ju tåla sig lite. Alltså passade jag på att gå på toa, då det var av behovet påkallat. Men tänk så lurigt, fast jag skyndade mig så nog sjutton hade Kickan ätit färdigt och maken lagt rabarber på henne!Oj vad hon hade växt! Och nu, nu var hon dessutom vaken och tittade på maken med förvånad blick - är det du som är en sån där som kallas "farfar" såg man att hon tänkte.

Jag gav maken en menande blick, eller kanske snarare en större mängd menande blickar och sen fick jag också hålla. Kickan tittade begrundande på mig med, och det är inte utan att man undrar vad hon tänkte?

Efter ett tag så kände vi att det var minsann inte bara Kickan som var hungrig, och då grillade sonen raskt kyckling och sen satt vi i uterummet och åt gott. Vi hade fint sällskap vid bordet, som dock inte var så intresserad av att äta kyckling, utan som tog igen sig en liten stund. Men kolla så gulliga och mulliga kinder! När man är en dryg månad gammal, ja då ska man ha mulliga kinder och lår och armar, det är så oerhört gulligt och rart! När man närmar sig 65, då är det kanske inte lika gulligt. Sorgligt nog.

Det var ju bra att Kickan tagit igen sig en stund, för sen skulle vi iväg och spela minigolf. När Kickans pappa var en liten lintottsparvel, ja då spelade han minigolf med sin farfar så fort han kom åt och nu kan han spela med Kickan. Okej, det kan hända att Kickan låg i sin vagn och inte direkt spelade själv, men ge det bara lite tid så kommer det nog. När vi köat bakom en orimlig mängd pensionärer och spelat 16 hål vaknade Kickan och var lite hungrig igen. Sjön suger som bekant, och vi var inte så långt från havet. Lika bra det, det kan hända att farmor inte direkt ledde, snarare tvärtom. Så vi åkte hem och satt på altanen och åt rabarberpaj och kanelbullar och det var ju minst lika bra som minigolf minsann! 

Vi hade det himla skönt där i skuggan av parasollet, men Kickans mamma tyckte ändå att det nog vore bra att skydda henne mot solen så hon försökte först med solhatt. Solhatt?! Näsåminsann, tyckte Kickan då och gjorde processen  kort med hatten. Då tänkte hennes mamma att hon hade ju köpt fina solglasögon till sin dotter. Så cool hon blev! Fast inte så värst imponerad av solglasögonen heller om sanningen ska fram.

Sen tyckte farmor att nu var det väl ändå dags att Kickan fick sitta hos henne en stund? Vi hade det så mysigt och behagligt och rätt vad det var så trängde naturbehovet på. Sånt händer ju när man är en matglad flicka! - Hon brukar bajsa några gånger innan hon är klar, sa föräldrarna då, så vi avvaktade ett litet tag medan Kickan var nöjd och glad. Sen greps farmor av en liten misstanke och lyfte upp sondottern - som hade haft en riktig racerbajs över hela ryggen och farmors mage och lite på soffan också när vi nu ändå höll på. - Så har hon aldrig gjort förut, sa föräldrarna förbluffat då. Nåja, någon gång ska vara den första och sonen rengjorde dottern och farmor rengjorde sig själv och sen kom svärdottern rådigt med en hårtork så att farmor kunde torka tröjan hjälpligt. Det var ju en varm och solig eftermiddag så det gick minsann ingen nöd på farmor inte!

Jag hade sytt ett litet babynest som vi hade med oss. (- har du sytt en hundsäng? sa en väninnan som var på besök i veckan och som ännu inte nått barnbarnsstadiet). Det passade bra, för det babynest som jag sydde till Grynet när hon var en liten plutt, och som Kickan nu fått låna, ja det hade Kickan precis kräkts ner. Jag blev ganska nöjd med nestet - små gulliga kaniner och fjärilar, det kan väl inte bli fel? Men allra finast blev det ju med innehåll så klart!

Så småningom var det ändå dags att motvilligt dra sig hemåt mot Lund igen. Redan innan bilen rullat ut från Halmstad så kände man hur man saknade att hålla en sån där liten krabat i famnen. Oj vad det händer mycket bara på några veckor.

Farfar provade lite med det är med "kan du säga fideikommiss?" och det var måhända aningen tidigt, men vi tyckte nog att Kickan gjorde ett tappert försök! Vem vet vad som har hänt tills nästa gång vi ses?

Det är något i luften

 ...som gör att man känner att även om sommaren är i full sving (inklusive en eller annan rejäl regnskur) så är det ändå så att man inser att det kommer inte alltid att vara bara ben och myggbett, att traska ut med solbrillorna på näsan och lugnt kunna lämna jackan hemma. Det är fortfarande grönt och lummigt och ska förhoppningsvis fortsätta att lumma på med grönska ett tag till - men det är inte det där skira, ljusgröna. Det är väl inte så att sommaren direkt muttrar "memento mori", men någonstans vid horisonten skymtar röda löv och höstregn, grådisiga höstmorgnar och dags att plocka fram yllet.

Det går bra ändå, Loppan och jag åker till skogen och knallar runt. Solen strilar ner genom lövtaket och vi knatar på i allsköns samförstånd. Emellanåt vill jag ta ett foto på Loppan - inte för att det direkt har nyhetens behag, utan för att hon är så gullig när hon poserar på stenar och små kullar. Tittar jag i mitt fotoalbum på telefonen så har jag en oerhörd mängd foton på Loppan, poserandes både här och där i grönskan, men vad gör det? Värre laster kan man ha än att fotografera sin hund tänker jag. Det finns också en icke föraktlig mängd foton på Grynet och Pyret och även Kickan har fått sitt eget album som fylls på allt efter hand.

När vi promenerat färdigt åker vi hem och bakar bröd, och så kan det hända att stickningen kommer fram. Jag stickar på min upprepade tröja, och dessutom har jag varit så inihoppsan ordentlig att jag tvättat, blockat och sytt i knappar på min Sommarväst. Varför den nu heter det, när den är stickad i rejälaste ylle? Kanske ska döpa om den till Höstväst.

Nåja, det får vara hur det vill med den saken, västen är klar och väntar på kyligare dagar. Den kan ju gott få vänta ett tag till, i och för sig. Jag har förresten köpt mig en ny stickbok. Eller två, om vi nu ska vara petigt ärliga. Kulturen ska ha en utställning om Hönsestrik i höst, och säljer därför Anna Bauers två böcker. Först köpte jag en, lite sparsamt sådär - men sen tänkte jag att herregud, ska den stå där ensam och ynklig i min bokhylla med stickböcker och sakna sitt syskon? Hur elakt vore inte det, och elak vill man väl inte vara? Så då fick även del 2 komma hem och jag läste och myste och hade det hur bra som helst, ända tills jag kom till kapitlet "The dark side of knitting".... vojne, vojne, det var mal och pälsängrar sida upp och sida ner och jag for ut som en skållad råtta och drog ut allt garn ur mitt garnskåp. Det tog en stund. Sedan tvättade jag med såpa och rotade fram alla cederträkulorna och skulle impregnera dem på nytt - men då hittade jag inte flaskan med cederträolja! Nu var goda råd dyra, jag var helt säker på att det var detta som skulle bli dödsstöten för min garnsamling och allt mitt hemstickade, ryktet skulle gå i vida mal-å-pälsängerkretsar att nu, nu var det fritt fram att komma och bosätta sig hos mig. Kallsvetten bröt ut i pannan. Idag har jag dock införskaffat ny cederträolja och impregnerat så att maken hostade och undrade vad det var som luktar? Jag förklarade dock att det är inte läge att snåla in på sånt som mal-å-pälsängrar inte gillar, här är de inte välkomna, så det så.

Nu kan man kanske tro att jag är en självisk typ som bara stickar till mig själv; shetländska scarves, västar och tröjor i långa banor. Men då vill jag ha fört till protokollet att det har producerats en hel del till en mycket liten människa, närmare bestämt Kickan. Och planer är smidda för lite nya vinterstickningar till Grynet och Pyret, så helt egoistisk är inte mormorfarmor ändå. Att sticka till en sån där liten, liten figur, det är himla roligt. Det kvittar nästan vad man gör, det blir så gulligt!

Men jag har även sytt. Klart att en liten tös som bor i Halmstad ska ha en Halmiadräkt tyckte farfar som är ett inbitet Halmiafan sedan barnsben. Märkligt nog blev både jag och syrran involverade i detta farfarsprojekt. Syrran printade ut självaste Halmiamärket som jag sydde på tröjan (under svavelosande eder för märket var i ett ganska glatt och osamarbetsvilligt tyg. Emellanåt kom jag på att det ju var till Kickan och då kan man inte svära så då bet jag ihop. För stunden). Sedan sydde jag röda byxor med revärer (synnerligen viktigt) och stickade vita fotbollsstrumpor med röda ränder. Se där! Tänk om det blir en liten fotbollstös av Kickan? I så fall beror det på mina och syrrans ansträngningar, det är jag helt säker på.

Lycka

 Lycka kan ju vara så mycket. Stora grejer. Små saker. Att få ytterligare ett litet barnbarn, det är stor lycka det! Att ha två fina stora dotterdöttrar, det är lika stor lycka! Ja sen kan man ju fortsätta som om det vore Oscarsgalan och det gäller att knöla in så mycket som möjligt på en ganska begränsad tid.

Själv är jag just nu, kanske inte precis lycklig, men väldigt nöjd med att jag tog mig i kragen och drog upp tröjan jag håller på att sticka. Jag tänkte ganska tidigt att masktätheten inte riktigt stämde (vadå, sticka provlapp?! Moi??), men tänkte lättsinnigt att jaja, det löser sig om jag stickar lite lösare. Men då såg man ju var jag ändrat stickfastheten, i alla fall om man tittade noga. - Äsch, det löser sig när jag tvättar och blockar tröjan, tänkte jag lika lättsinnigt. Sen stickade jag vidare, men kunde inte låta bli att sitta och glo surt på den där övergången. Jag stickade för säkerhets skull vidare ytterligare ca 20 cm - men sen tog jag mig i kragen och drog upp alltihop och bytte stickstorlek. Åh, vad jag känner mig rejäl och rekorderlig nu! Nästan lite lycklig faktiskt.

Men så finns det sånt som bara är lycka av mer fluffigt och ulligt och gulligt slag!

Att ha sina egna kattungar, det måste vara Lycka med väldigt stort L!

...och just nu tog Sverige guld i laghoppningen, det är minsann inte kattskit det heller. Fast om det går upp mot kattungar, det vete sjutton.

Var och en roar sig på sitt sätt

Maken, t'exempel, han sitter som fastgjuten framför tv och tittar på OS. Med sann manlig simultankapacitet så kollar han dessutom på sin platta och försöker dessutom svara mig när jag kommer in och konverserar. Fast det gör jag inte så ofta, för jag vet ju hur det är när man blir störd när man sitter och räknar maskor. Inte bra. Själv tittar jag ibland, för vissa saker måste man bara se. När Duplantis hoppar som en synnerligen spänstig hare över svindlande höjder - och med en jädrans stav att släpa på dessutom, till exempel. Eller när de svenska hästarna med vidhängande ryttare hoppar lika spänstigt.  Fast när jag säger "tittar" så menar jag det i en synnerligen vid bemärkelse, för jag blir så nervös att jag blundar när det är dags för det svenska hoppet.

Men för övrigt ägnar Loppan och jag oss åt andra saker. Igår, till exempel, var en utomordentligt bra dag. Först rantade vi runt vid Krankesjön med Susanne och labbeLisa i ett par timmar - varav en god stund tillbragtes nere vid strandängarna, inmundigandes kaffe och muffins. Soldaterna på Revinge hed brassade emellan loss för fullt, och det är ju inte Loppans favoritgrej, men hon höll sig hos Susanne och blev aldrig riktigt panikslagen. En steg framåt med andra ord! Vi lyckades nästan ta oss tillbaka till bilarna - men då hittade vovvarna en synnerligen lerig pöl. "Bada!" tänkte labradoren då, som i likhet med sjömannen i sången älskar havets våg. "Lerinpackning!" tänkte terriern som är mån som sitt utseende. "Stopp!" tänkte (och sa) Susanne och jag. Too late. 

Sen åkte vi hem och duschade och så ilade jag iväg till Kulturen för lite mer kaffe och stickning på det. Mycket trevligt! Jag stickar i ett för mig nytt garn som är en blandning av lin, bomull och viscose. Jag gillar inte att sticka i bomullsgarn, men det här känns angenämt. Efter några timmar var det dags att traska hemåt igen, utan lerbad. Lite bad höll det dock på att bli för det kom en liten skur mitt upp i alltihop - men då var det bara att greppa kaffekoppen och stickningen och knata in i själva kaféet där man lugnt kunde sticka vidare. 

Nu kunde man ju tro att dagens kvot av umgänge, fikande och pratande var full, men nänänä. Den här torsdagen var en sån där riktig praktdag där man inte gjorde annat än hade trevligt. Fast på kvällen byttes kaffet mot vin nere i trädgården hos en av grannarna och det gick ju minst lika bra! Medan Loppan och jag förlustade oss sov makens, alias vår egen OS-nörd, den oskyldiges sömn uppe i lägenheten. Ska man upp miss-i-nassen så kan man ju inte sitta där och avnjuta ett superbt Rhône-vin, det säger ju sig själv. Så blev det ju lite mer vin till grannen och mig. Alla nöjda!

Sen var det ändå slut med umgänget för dagen och Loppan och jag spankulerade runt på dagens sista runda. Då plingade det in en bild i mobilen. Från sonen. Han är inte lika OS-biten som sin far, men tittar en del på nätterna han också. Det kan dock vara så att tillväxten på OS-fronten inte är helt säkrad ännu.

- OS? Och?!....zzzz....

Det är väl nu man börjar säga sånt som "hallegosingen" och "pluttipluttiplutt"?

 Tittut!

Familjen har utökats. När man tänker på att det är inte så himla länge sedan det var maken och jag och två barn. Sen kom marsvin. En häst. En hund! Och så kom en svärson! En svärdotter! En ny hund! Ett Gryn! Ett Pyre! En Kicka! Och nu, nu har det kommit två nya familjemedlemmar. De har definitivt inga knotiga knän. De är viga och snabba och väldigt gosiga att killa bakom öronen. De har, efter en, enligt dottern, något riggad familjeomröstning fått två tjusiga namn, det ena mer kemistiskt, det andra litterärt. En i familjen tyckte att de skulle heta Pasta och Köttbulle - men jag tror att alla nog är rätt nöjda som det är nu.

Igår var det dags att presentera sig. Det är jag som är mormorfarmor, typ. Maken sitter ju fastspikad framför OS på tv och Loppan fick behärska sig ett tag till innan hon får möta dem så jag greppade välkomstpresenterna och ångade dig på egen hand.

Men kolla så söta! Tungan liksom kryllar sig på en och ut kommer de mest jollriga saker som tänkas kan, men är det så märkligt? När man är så där liksom liten och ullig och gullig? De var lite blyga första dagen sägs det, men nu beter de sig så som kattungar gör när de är hemtama och går på i ullstrumporna - dinglar i takkronorna, jagar tår på oskyldiga mammor som försöker sova, klättar och hoppar och studsar och har sig.

Och sen somnar man prompt - för att få mer energi till att studsa vidare.

När jag gullat färdigt åkte jag hem och utfordrade maken, och sen gick jag ut på balkongen och tittade på min tomatodling. Jag fick ett par tomatplantor av en granne, som i sin tur fått ett rejält antal av en som uppenbarligen odlar tomatplantor i parti och minut.

De har stått på vår balkong som gudskelov vetter mot norr, de har inte fått sådär jättestora krukor, men de har vattnats och blåst omkull och rests upp...och nog blir det ändå tomater!

Två. Små. Det är ju en himla tur att vi inte ska vara självförsörjande på tomater.