Det är något i luften

 ...som gör att man känner att även om sommaren är i full sving (inklusive en eller annan rejäl regnskur) så är det ändå så att man inser att det kommer inte alltid att vara bara ben och myggbett, att traska ut med solbrillorna på näsan och lugnt kunna lämna jackan hemma. Det är fortfarande grönt och lummigt och ska förhoppningsvis fortsätta att lumma på med grönska ett tag till - men det är inte det där skira, ljusgröna. Det är väl inte så att sommaren direkt muttrar "memento mori", men någonstans vid horisonten skymtar röda löv och höstregn, grådisiga höstmorgnar och dags att plocka fram yllet.

Det går bra ändå, Loppan och jag åker till skogen och knallar runt. Solen strilar ner genom lövtaket och vi knatar på i allsköns samförstånd. Emellanåt vill jag ta ett foto på Loppan - inte för att det direkt har nyhetens behag, utan för att hon är så gullig när hon poserar på stenar och små kullar. Tittar jag i mitt fotoalbum på telefonen så har jag en oerhörd mängd foton på Loppan, poserandes både här och där i grönskan, men vad gör det? Värre laster kan man ha än att fotografera sin hund tänker jag. Det finns också en icke föraktlig mängd foton på Grynet och Pyret och även Kickan har fått sitt eget album som fylls på allt efter hand.

När vi promenerat färdigt åker vi hem och bakar bröd, och så kan det hända att stickningen kommer fram. Jag stickar på min upprepade tröja, och dessutom har jag varit så inihoppsan ordentlig att jag tvättat, blockat och sytt i knappar på min Sommarväst. Varför den nu heter det, när den är stickad i rejälaste ylle? Kanske ska döpa om den till Höstväst.

Nåja, det får vara hur det vill med den saken, västen är klar och väntar på kyligare dagar. Den kan ju gott få vänta ett tag till, i och för sig. Jag har förresten köpt mig en ny stickbok. Eller två, om vi nu ska vara petigt ärliga. Kulturen ska ha en utställning om Hönsestrik i höst, och säljer därför Anna Bauers två böcker. Först köpte jag en, lite sparsamt sådär - men sen tänkte jag att herregud, ska den stå där ensam och ynklig i min bokhylla med stickböcker och sakna sitt syskon? Hur elakt vore inte det, och elak vill man väl inte vara? Så då fick även del 2 komma hem och jag läste och myste och hade det hur bra som helst, ända tills jag kom till kapitlet "The dark side of knitting".... vojne, vojne, det var mal och pälsängrar sida upp och sida ner och jag for ut som en skållad råtta och drog ut allt garn ur mitt garnskåp. Det tog en stund. Sedan tvättade jag med såpa och rotade fram alla cederträkulorna och skulle impregnera dem på nytt - men då hittade jag inte flaskan med cederträolja! Nu var goda råd dyra, jag var helt säker på att det var detta som skulle bli dödsstöten för min garnsamling och allt mitt hemstickade, ryktet skulle gå i vida mal-å-pälsängerkretsar att nu, nu var det fritt fram att komma och bosätta sig hos mig. Kallsvetten bröt ut i pannan. Idag har jag dock införskaffat ny cederträolja och impregnerat så att maken hostade och undrade vad det var som luktar? Jag förklarade dock att det är inte läge att snåla in på sånt som mal-å-pälsängrar inte gillar, här är de inte välkomna, så det så.

Nu kan man kanske tro att jag är en självisk typ som bara stickar till mig själv; shetländska scarves, västar och tröjor i långa banor. Men då vill jag ha fört till protokollet att det har producerats en hel del till en mycket liten människa, närmare bestämt Kickan. Och planer är smidda för lite nya vinterstickningar till Grynet och Pyret, så helt egoistisk är inte mormorfarmor ändå. Att sticka till en sån där liten, liten figur, det är himla roligt. Det kvittar nästan vad man gör, det blir så gulligt!

Men jag har även sytt. Klart att en liten tös som bor i Halmstad ska ha en Halmiadräkt tyckte farfar som är ett inbitet Halmiafan sedan barnsben. Märkligt nog blev både jag och syrran involverade i detta farfarsprojekt. Syrran printade ut självaste Halmiamärket som jag sydde på tröjan (under svavelosande eder för märket var i ett ganska glatt och osamarbetsvilligt tyg. Emellanåt kom jag på att det ju var till Kickan och då kan man inte svära så då bet jag ihop. För stunden). Sedan sydde jag röda byxor med revärer (synnerligen viktigt) och stickade vita fotbollsstrumpor med röda ränder. Se där! Tänk om det blir en liten fotbollstös av Kickan? I så fall beror det på mina och syrrans ansträngningar, det är jag helt säker på.