Det är väl nu man börjar säga sånt som "hallegosingen" och "pluttipluttiplutt"?

 Tittut!

Familjen har utökats. När man tänker på att det är inte så himla länge sedan det var maken och jag och två barn. Sen kom marsvin. En häst. En hund! Och så kom en svärson! En svärdotter! En ny hund! Ett Gryn! Ett Pyre! En Kicka! Och nu, nu har det kommit två nya familjemedlemmar. De har definitivt inga knotiga knän. De är viga och snabba och väldigt gosiga att killa bakom öronen. De har, efter en, enligt dottern, något riggad familjeomröstning fått två tjusiga namn, det ena mer kemistiskt, det andra litterärt. En i familjen tyckte att de skulle heta Pasta och Köttbulle - men jag tror att alla nog är rätt nöjda som det är nu.

Igår var det dags att presentera sig. Det är jag som är mormorfarmor, typ. Maken sitter ju fastspikad framför OS på tv och Loppan fick behärska sig ett tag till innan hon får möta dem så jag greppade välkomstpresenterna och ångade dig på egen hand.

Men kolla så söta! Tungan liksom kryllar sig på en och ut kommer de mest jollriga saker som tänkas kan, men är det så märkligt? När man är så där liksom liten och ullig och gullig? De var lite blyga första dagen sägs det, men nu beter de sig så som kattungar gör när de är hemtama och går på i ullstrumporna - dinglar i takkronorna, jagar tår på oskyldiga mammor som försöker sova, klättar och hoppar och studsar och har sig.

Och sen somnar man prompt - för att få mer energi till att studsa vidare.

När jag gullat färdigt åkte jag hem och utfordrade maken, och sen gick jag ut på balkongen och tittade på min tomatodling. Jag fick ett par tomatplantor av en granne, som i sin tur fått ett rejält antal av en som uppenbarligen odlar tomatplantor i parti och minut.

De har stått på vår balkong som gudskelov vetter mot norr, de har inte fått sådär jättestora krukor, men de har vattnats och blåst omkull och rests upp...och nog blir det ändå tomater!

Två. Små. Det är ju en himla tur att vi inte ska vara självförsörjande på tomater.