Nu har covidpasset kommit till användning

 Maken och jag kände att det var dags att pröva våra vingar lite, att skåda nya vyer, dricka lite vin - eller ja, lite och lite, det är ju en definitionsfråga -, få lite kulturella influenser och köpa en handväska. Det kan hända att den där sista punkten, den var kanske mest min. 

Alltså printade vi ut våra covidbevis och drog iväg. Det blev tåget, trots att jag skrev det där om att pröva vingarna, men det gick bra det med. Vi klev på i Lund och cirka en timme senare klev vi av i Köpenhamn. Raskt styrde vi kosan mot Glyptoteket. Listigt tänkte vi slå två flugor i en smäll; både lite lunch och lite konst att titta på. Glyptoteket har en fin vinterträdgård där det finns ett litet café och där, där tänkte vi inmundiga vår lunch. Nu visade det sig att vid den tiden vi ville äta, ja då fanns det mest kakor och en eller annan  scones, men det gick bra det med.

En eller annan scones senare knallade vi runt och tittade på tavlor. "Oväder över Mont Blanc" till exempel. Den hade gärna fått hänga hemma hos mig. Sedan tittade maken på lite statyer, utan att märka att han hade en Best alldeles vid sidan om. Fast som Best betraktad var den ju ganska gullig och allt gick bra.

Förresten kan man ju undra vem det var som betraktade vem? Man kände sig onekligen lite uttittad.

Sen var det dags att gå till hotellet och styrka sig med en liten ansjovismacka och ett glas vin. Nu gällde det att krafterna stod en bi, för nu var det dags för en mycket viktig punkt på agendan. Det är ju så när man traskar runt i storstäder, man kanske grips av lite lust att shoppa? Och då är det ju en rasande tur att man råkar, liksom av en slump, passera en Mulberry-butik. 

- Vi går in! sa jag raskt, och maken var inte omedgörlig. En stund senare hade en liten Mulberry fått en ny matte, och maken stod roat i bakgrunden och tittade på när den unge mannen vippade in bytet i tjusigt vikt silkespapper, stoppade kvittot i ett litet snitsigt kuvert, knöt rosetter och stoppade om och in, ungefär som den där scenen i The Holiday när Rowan Atkinson ger paketinslagning ett helt nytt och omständligt ansikte. Dock fick jag ingen torkade lavendel strösslad ner över väskan, men det gjorde inte så mycket.

Sen kan det hända att vi hamnade på en liten vinbar och jag satt nöjt och sippade på mitt vin medan jag mumlade "my precioussss" kärleksfullt till Mulberrypåsen. När jag inte mumlade kärleksfullt till väskan tittade jag minst lika kärleksfullt på maken.

Efter en liten välbehövlig paus på hotellrummet var det dags att lufta Mulberryn och ge sig ut i ett julpyntat skymningsköpenhamn. Vi hade bokat bord på restaurang Möntergade och det hade vi gjort himla rätt i. Maken åt pepparbiff och jag åt and och så skulle vi ju bestämma vin, och det fanns några bra alternativ i menyn. - Önskar ni kanske titta i det Store Vinkort? undrade kyparen sedan och det var väl klart att vi ville. Fast då blev det svårt att välja, 50 sidor fullproppade med viner i mycket litet typsnitt - tur att vi inte redan gått loss på vinet! Efter diverse hummande och ha:ande (och efter det att jag tyckt att "har de något från Romanée Conti? Va?", vilket de hade till det facila priset av 20 000-30 000 danska kronor flaskan) så valde maken en Crozes Hermitage som inte alls var svårdrucken får jag säga.

Sen strosade vi tillbaka till hotellet, synnerligen mätta (det kan hända att det blivit lite ost eller creme brulée också) och jag tänkte att imorgon vill jag nog inte ha någon frukost. Men som man kan missta sig, för visst ville jag det, och det var väl tur för sen promenerade vi iväg igen för att titta på lite fler tavlor. Vi gick genom parken vid Rosenborgs gulliga lilla slott, för vi skulle till Hirschsprungska samligen och där har vi varit för ett antal år sedan. - Det är där de har kotavlor, upplyste jag maken om, och han såg lätt förvirrad ut och undrade vad jag dillade om?

Först tittade vi på specialutställningen som hette En ängels kyss och som handlade om sjuka flickor i sen 1800-talskonst. Märkligt förvisso och det var många bleka anleten och stora vita kuddar. Men så fanns där också en tavla av Anna Ancher som hette "En vaccination" och den kändes rasande aktuell även om det handlade om smittkoppsvaccination - för Danmark införde denna vaccination redan 1810 och det var alls inget tvång att ta den, men man fick inte konfirmera sig, gifta sig, gå i skolan eller göra militären om man inte hade vaccinerat sig eller hade övervunnit sjukdomen. Måste varit ett kraftigt incitament att göra det. Nu krävdes det bara covidbevis för att gå på vinbar, gå på restaurang, gå på museum - och det kändes också som ett bra incitament får jag säga.

Sen tittade vi på lite Edvard Munch, lite Skagenmålare, men sen, sen kom korna! I sista rummet innan vi var färdiga räknade jag till inte mindre än fem kotavlor och då hade det varit ett antal tidigare. Här nöjer jag mig med att presentera ett litet urval, för kor i all ära, det hade ju varit ännu roligare om det varit australiska terriers, men dessa var sorgligt frånvarande.

Sen var det dags att promenera iväg mot sista punkten på programmet som var Afternoon Tea på Perchs Tesalon. Fast vi hann ju klämma in ett glas vin till vid Kultorvet, här gällde det att få ut mesta möjliga av vår utlandsresa! Perchs var väldigt trevligt och väldigt gott och klokt nog var det inget överflöd av kakor - det är ju ändå sconesen och snittarna som man mest vill åt och mätt blev man så det räckte!

Efter det kände vi att vi nog inte orkade äta mer så då kunde vi lika gärna ta tåget hem. Och hem kom vi trots hot om ersättningsbussar, inställda tåg och en oerhörd trängsel på det tåg som slutligen gick. 

När vi gick genom Lundagård lyste fullmånen över Kungshuset och det kändes ändå skönt att komma hem. Borta bra, men hemma är liksom ändå hemma. Och nu är det ju också hem till en ny svart Mulberry. Jag köpte också en julgranskula på Glyptoteket och en blå teburk på Perchs. Maken? Han fick visst ingenting, förutom en glad fru och det verkade han nöjd med.

Imorse hämtade jag hem Loppan som kamperat hos syrran och Poppy och hon var så nöjd med sin semester. Men nu är alla hemma och snart blir det kvällsmat, för trots att man inte trodde det igår så är man nog ändå lite småhungrig nu.

Saker man kan undra över

 När Grynet och Pyret var här i helgen var det ju full aktivitet, och då händer det att man hamnar vid mormors skrivbord och sitter och ritar en stund. På skrivbordet har mormor, förutom massor av nödvändiga och andra icke-så-nödvändiga, för att inte säga synnerligen onödiga, saker (de flesta av handarbetskaraktär) ett genomskinligt skrivbordsunderlägg. Under detta ligger en eklektisk (ett finare ord för helt ogenomtänkt och oplanerad) samling av foton. Ett av dottern när hon rider sin häst, ett av mormor när hon gick på bröllop 2007 iförd en tjusig hatt inköpt i Sheffield, ett av mormors mamma som brud 1950, en del av barnbarnen samt ett par små bröllopsfoton på maken och undertecknad.

- Vem är det där? undrade Pyret och tittade intresserat på vårt bröllopsfoto. En ganska förståelig fråga, med tanke på att maken och jag då var 25 och 23 år gamla och kanske inte direkt såg ut som idag, ett antal kilon och många gråa hår senare.

- Det är ju morfar och jag när vi gifte oss, svarade jag. Pyret tittade en stund till på fotot och kom med en följdfråga.

- Vem är vem?

- Hon i lång vit klänning är mormor och den andre i blå kostym är morfar, upplyste jag det vetgiriga barnet då och tänkte att dotterdottern inte satt fast i några gamla konventioner om vem som iför sig klänning på bröllop eller vem som tycker att en blå kostym är det tjusigaste man kan tänka sig.

Pyret funderade en stund till och kom sedan med utlåtandet att "morfar var inte så stor då, när fotot togs". Om hon syftade på ålder eller omfång, ja det frågade faktiskt inte mormor. Men det har hon grubblat på efteråt.

Ibland får man hjälp. Ibland inte.

Ikväll fick jag till exempel laga maten själv. Igår? Ja det var en helt annan femma! Bästa hjälpen hade jag, som med stor fermitet med en matkniv skar till falukorven till Stroganoffen, som hällde i grädden och rörde runt med schvung och entusiasm. Löken fick dock mormor hacka, ska det svida i ögonen är det ju klokt att låta någon annan hacka.

Under tiden satt Grynet och morfar och tittade på gamla videofilmer från när Grynets och Pyrets mamma galopperade runt och hoppade med sin häst Flisan. Mormor ovetandes hade morfar även rotat fram filmer där mormor i lite mer sansat tempo red runt. Fotot är courtesy of Grynet som fått fatt i mormors mobil. Grynet börjar nämligen till mormors oskrymtade belåtenhet bli lite hästintresserad. Visst vore det härligt med en liten ponnytjej! Eller två. Eller varför inte tre?!) - Pappa säger att hästar bits, sa Grynet, men vi enades om att det gör de inte alls om man inte är dum mot dem.

Programmet har varit fullt under helgen, ända sedan flickorna drog in som två små stormvindar i lördags lunch. Vi har pysslat. Så klart! Vi har ätit köttbullar. Med pasta. Mycket viktigt.

Så småningom var det dags för pyjamas och sen tänkte mormor lite naivt att det var dags för kvällssaga och sen möte med Jon Blund. Ja, jag sa ju att det var naivt. I stället introducerade morfar Formel 1 för flickorna som tyckte att det var oerhört roligt. Ännu roligare var det med skidskytte för där kunde man kolla på flaggorna vilket land skytten kom ifrån. Grynet hejade på den som vann, sa hon, och det var ju ett salomoniskt beslut. 

Till slut somnade i alla fall alla (utom studenterna som partajade på Lunds nation som om det inte fanns en morgondag) och sen var det söndag. Söndag, det var ju Fars Dag och det var väl klart att pappa skulle få ett fint foto på flickorna, så på morgonpromenaden där vi träffade flera av Loppans kompisar, ja då fick vi till några riktiga pangfoton. Pappa blev mycket glad över att se sina fina flickor!

Efter en liten plättpaus gav vi oss ut igen. I Tunaparken har man gjort en fin lekplats med ett klätterslott! En stor succé! Flickorna spänstade raskt upp i slottet, och mormor som saknar klättergener i sin genuppsättning, vankade runt som en orolig höna nedanför. Men nu fanns det ju mycket mer man kunde göra! Gunga på snigel, studsa i en behagligt låg studsmatta och sen gick morfar och flickorna och tittade på skyltarna som berättade om det riktiga Tuna slott som låg i parken en gång i tiden. Grynet räknade mycket listigt ut var slottet legat, eftersom hon kände igen trädet som låg bredvid slottet på fotot och det var ju makalöst klokt uttänkt, förutom att det gamla trädet fällts och inte fanns längre. Vem kunde tro att man skulle luras på detta sätt?

Sen hittade flickorna en hög med stammar man kunde klättra lite till på, inte vill man försitta ett klättertillfälle? Mormor, som just lyckats med konststycket att ramla på platta land, ja hon rantade åter runt och kluckade ängsligt att de skulle vara försiktiga. Trots att det var hon som inte kan hålla ordning på fötterna, såklart att flickorna klarade det galant!

Sen gungades det lite till och plockades löv och grävdes lite innan vi blev lite frusna allihop och fick åka hem och värma oss med lite eftermiddagsfika innan det var dags för den där Stroganoffen.

Så småningom var det dags för kvällsdiskussionen om utifall att det verkligen var dags att sova redan? - Det är ljust ute, påpekade Pyret och gick inte riktigt på mormors förklaring att det inte var ljus, utan en lampa bakom gardinen. Men mormor som visste att vi skulle upp tidigt och åka till förskolan lyckades så småningom trumfa igenom att det faktiskt var dags att sova. Och sov, det gjorde även studenterna som väl var lagom utfestade efter natten före.

Ikväll fick jag som sagt laga mat ensam, och det kändes onekligen lite tomt.

Äntligen har jag fått lite karaktär!

 Det är fredag. Jag håller på och multitaskar; dricker pink gin, gör köttbullar och dovhjortsstek och sitter och är ganska nöjd med att jag vid denna framskridna ålder har uppnått någon slags peak i min karaktärsdaning.

Köttbullarna beror på att flickorna kommer i helgen och sover över, dovhjorten ska maken och jag hugga in på när det snart är dags för mat, och pink gin beror på att det är gott.

Men hur var det nu med det där med karaktären?

Ingen kan ju förneka att det är härligt jordiga färgtoner ute nu. Det är brunt, gult, lite rött och så där. Då blir man inspirerad och tänker att jajamen, jag knypplar mig ett bokmärke i guldbrunt. Man spolar upp och mäter och sätter fräs med pinnarna och tycker att jamen det här det går ju hur bra som helst. Ända tills man kommit så pass långt att man plockat bort knappnålarna från början. Då hittar man ett litet fel.

Eftersom man är jag, så tänker man först att "äsch, jag fifflar till det på något sätt, det märks nog inte". Sen tänker man lite till och rätt vad det är så står man och knypplar baklänges och hänger upp bortknypplade pinnar lite överallt i köket. Sen går man och lägger sig. Och så står man där igen på morgonen och plockar upp igen, för hur ska maken annars kunna komma åt och hälla upp sin yoghurt?

Hela tiden är man mild och blid och tar det med en klackspark. Det är inte ens så att man med hopbitna tänder falskt utropar "hoppsan! som det kan gå!".

Nix man knypplar baklänges och rätt vad det är så är man på banan igen. Då kommer maken ut i köket och säger att det måste vara väldigt karaktärsdanande, det där knypplandet.

Och det är ju skönt att man kommit så långt så att det blev så att man inte gick hela livet igenom med en odanad karaktär.

Knyppling, alltså. Vilken grej!

Det där med knyppling

 När man knypplar så brukar ju folk tycka att "jahaja, det gjorde min farmor...ser krångligt ut...vad ska du ha det till?". Och det kan man ju undra, inte är det så att man direkt bäddar sängen med lakan med hemknypplade spetsar. Eller syr en nattskjorta med krås av hemknypplade spetsar till maken.

Ibland undrar man själv, när man trasslat in sig rejält bland pinnarna och tåtarna. Då gäller det att anropa sitt inre zen, entonigt mumla "jag är inte frustrerad, jag reder ut det här, det kommer att gå att gå jämnt upp på slutet...".

För det är lite så, det är en rejäl dos mindfulness över det hela. Man kan liksom inte tänka på något annat medan man knypplar. Nu till exempel, nu sitter maken och pratar med mig om en norsk master-uppsats om frimärken och det går ju alldeles utmärkt när jag bloggar. Man lyssnar lagom mycket, hummar instämmande och det blir liksom inte kaos i det hela. Och blir det det, ja då är det bara att deleta det sista stycket. Så kan man inte göra när man knypplar.

Idag har jag till exempel stått vid köksbänken och knypplat en lång stund. Man står bra där och har hyfsat bra ljus, man måste ju kunna se spetsen från ovan så att säga. En liten rackarns spets till en nyckelring skulle det bli, på ca 3 x 4 cm. Nu kan man ju inte tro att det a) krävs 40 pinnar med en pyttetunn tråd, b) tar rätt många timmar innan man är klar. Det hade säkert gått snabbare om man inte ägnat sig åt bakåtknyppling titt som tätt.

Men så, rätt vad det är har man knypplat bort alla paren, gjort en liten avslutningsfläta och klippt av alla trådarna.

Att knyppla kan vara lika gastkramande spännande som att sticka - ska tråden räcka?! Det kan vara lite pilligt att räkna ut vad som är gångpar och vad som behöver lite extra tråd. Då drar man en lättnadens suck när det visar sig att den räckte. Dock inte med jättemarginal.

Så nu har jag knypplat två myckelringar, ett Hundkäx och en Prästkragar. Ja, jo, jag kunde ha sträckt tråden lite mer - men när man knypplar med 90/2 så sträcker man med viss försiktighet. Talar av erfarenhet.

Jag är mycket nöjd, och mitt inre zen är på topp. 

Nu blir det lax och riesling. Det är också bra för ens inre fröjdfulla lugn.

November - redan?

 Men vad tiden rusar iväg! Nyss var det ju sommar och idag fyller Kickan 4 månader. Ryktet går att hon svingar sig runt från mage till rygg och tillbaka, snart får man väl spänsta efter henne i ilfart när hon ger sig ut på upptäcksfärd.

Fortfarande är det härligt höstigt ute. Gula löv. Bruna löv. Bruna vovvar. Vita vovvar. En eller annan matte. Syrran och jag var ute i Måryd idag. Egentligen skulle vi varit åt Silvåkrahållet men där drällde det av jägare och man vill ju inte bli skjuten i misshugg sådär, så det blev Måryd i stället. Vem vet om man hade blivit tagen för ett vildsvin? Det gjorde alls inget, vi sprätte runt bland löven och försökte fotografera hundarna som aldrig hade tid att stå stilla. När man däremot ville fotografera något litet artistiskt som en svamp eller löv eller så, ja då placerade de sig prompt mitt ivägen och undrade om det var dags för en liten godisbit nu?

När vi promenerat alldeles lagom långt och skymningen så smått började anas och det droppade lite från ovan, ja då åkte vi hem igen och bakade bröd. Sånt ska också göras, och jag tycker det sprider hemtrevnad i kubik att baka.

I veckan som gick fick jag också lite feeling och bakade en mjuk chokladkaka, det är ju lätt hänt. Maken och jag provsmakade lite för att se så att den var ok, för på kvällen kom flickorna och deras föräldrar och åt kvällsmat, och då vill man ju inte bjuda på en rälig kaka. När vi ätit kycklinggryta och pasta och bröd så frågade jag Pyret om hon hade plats för lite mjuk chokladkaka också? Pyret började prompt röja undan på bordet framför sig och pekade sen belåtet på den frigjorda ytan att där minsann hade hon plats! Mormor insåg att hon nog inte varit helt tydlig i sin fråga, men det visade sig att Pyret hade plats i magen också, så allt löste sig till det bästa.

Dan därpå var Loppan och jag ute i skogen med Susanne och Lisa, och tänk, det fungerade utmärkt att äta chokladkaka där också. Mångsidig kaka det där.

Idag skulle egentligen flickorna varit hos mormor och morfar ett tag, för deras föräldrar skulle förlusta sig med att åka till Ikea och titta på sopsorteringsinredning (var och en roar sig på sitt sätt, själv föredrar jag att sticka. Eller åka ut med hunden i skogen), men tyvärr fick Pyret feber så vi fick skjuta på det.

Det är en snörvlig tid nu, jag tycker det hostas och snoras till höger och vänster och trots att jag gillar hösten så tänker jag att det blir skönt till sommaren när förkylningarna förhoppningsvis är ett minne blott. Vi har i alla fall bokat in såväl den tredje covidsprutan som årets influensavaccination så det känns ju bra, men jag får säga att det är ett evigt rännande till sjukvården nuförtiden, med knän och ögon och ryggar och det ena med det andra. Så var det inte när man var en spänstig (nåja) 20-åring.